Poltava 300 år sedan

Nu har jag varit i Poltava och deltagit vid 300 års minnet av slaget, början till slutet för vår stormaktstid.

Det var en spännande resa, till en spännande plats, 40 mil sodost om Kiev. Tänk dig Krim och så rakt norr ut.

Dit hade Karl XII tagit sig efter krig med Polen och Preussen. Tanken var att knäcka Tsar Peter. Flera av kungens generaler försökte övertyga honom att inte gå i strid eftersom de var i kraftigt numerärt underläge. Under diskussion med en av sina generaler i ett kulregn nere vid floden blev kungen skjuten i vänstra foten. Om han valde denna, minst sagt, farliga plats för att övertyga vet ingen.

I gryningen några dagar senare, den 27/6, eller 28/6 - beroende på vilken kalender man använder, anföll Sverige en stor och väl förberedd rysk här. Ryssarna hade snabbt och under stora ansträngningar förskansat sig vilket ställde till stora problem för svenskarna. Kungen var skadad och kunde inte delta som han brukar. Ordergivningen blev förvirrad, utgången förödande.
När dagen var slut hade kungen flytt söderut mot Turkiet, den svenska här som var med, hanns upp av ryssarna. De kunde inte strida, de var helt slut efter slaget, saknade mat och vatten, kapitulerade och blev tillfångatagna. De allierade kosackerna, under ledning av Mazepa, som var med avrättades med de grymmaste metoder man kan tänka sig. På slagfältet var mängder av döda soldater och många fångar. En av mina förfäder fängslades och kom därifrån 1721.

Det blev lite politik i firandet. Ukrainas president försökte få det till ett firande av en Svensk-Ukrainsk militärunion. (för deras del var det ett sätt att bli av med ryssarna). Denna pitch gillas naturligtvis inte av Ryssland med Putin i spetsen. Vad jag förstår har Sverige lyckats manövrera sig i detta diplomatiska träsk på ett förståndigt sätt.

Det hela blev högtidligt och minnesvärt.

Kommentera här: