Så räddar vi INTE världen

Aktivisterna säger att vi inte skall starta igång kolkraftverk för de släpper ut koldixid som leder till ett sämre klimat som drabbar de fattigaste - u länderna.

Är det verkligen så?

Vårt välstånd bygger på att vi industrialiserat, ordnat med energi, skapat värden - ja, vi har t.o.m kalavverkat vår skog för att nå dit vi är i dag. Vartefter som vi blivit rikare har vi kunnat fixa till miljön, låtit skogen växa till sig och fått pengar över att hjälpa fattiga länder.
Det går numera att bada utanför Stockholms stadshus.
Det går även att bada i Västerviks hamn (det var skitigt må ni tro när jag var liten).
Det går att fiska lax i Stockholms ström.

Listan för att illustrera vårt välstånd kan göras hur lång som helst.

U-länderna då? Titta på satellitbilder med anledning av Earth Hour. Kolsvart i Nord Korea. Kolsvart i Afrika.

Hur ska dom få det bättre?

Har aktivisterna något annat recept än arbete, utveckling och handel för att skapa välstånd? Är deras recept, att inte bygga ut industrier, energiförsörjning och handel en bättre hjälp för fattiga länder? Tycker den fattiga människan i Afrika att det är bättre att svälta ihjäl, dö i AIDS, malaria, polio eller av någon antibiotikaresistent bakterie än att kanske drabbas av mer översvämning om 100 år?

Nej, det är inte lätt detta. Nu åker jag söderut och kollar glaciärerna - den kallaste, och snörikaste - vintern på länge.

Jag skall försöka rapportera on sight. Alltid hittar jag väl något om landsbygd, livet eller klimatet. Om inte så tar jag bara hand om livet.

Hare!

Kan man förhandla om klimatet?

Jag säger det igen. Klimatfrågan är megalomanisk, politisk och vilar INTE på forskningsrön från en enad forskarkår - den bygger på rön från en forskarkår som får betalt av politikerna som med "rönen" i ryggen kan bygga upp gigantiska system för att framstå som jordens räddare, eller bli omvalda - vilket är en politikers främsta drivkraft. En politiker har bara ett liv - som vi andra.

Jag kanske letar efter stöd för mina teorier men jag skall visa detta genom två artiklar av Susanna Baltscheffsky, SVDs klimatjournalist.

Den 4/1 skriver hon att EUs statsministrar och kommissionärer är djupt oeniga med Europas miljörörelser om den slutgiltiga versionen av EU:s klimatpaket. Som bekant är formeln för EU:s klimatpolitik 20-20-20 - 20% lägre utsläpp, 20% energieffektivisering och 20% andel förnyelsebar energiproduktion - vilket i sig visar på en politisk förenkling av ett komplext problem. Hur kan allt råka bli 20?
Enligt Susanna vill politikerna lyfta fram att 27 länder lyckats enas om en gemensam klimatpolitik. Miljörganisationerna anser att det är en katastrof för klimatet att en för stor andel av satsningarna går ut på att minska utsläppen i U-länderna.
FN har inrättat något de kallar CDM, Clean Development Mechanism, innebärande att I-länder som investerar i klimatprojekt i tredje världen får tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna.
Polen, Tyskland och Italien vill ha lättnader vilket leder till ett urvattnat slutresultat.
Man har inte lyckats i strävanden att utsläpp av koldioxid skall kosta - vissa kolkraftverk och energiintensiva industrier slipper helt enkelt att betala.

Klimatpolitiken har sex direktiv:

1) Översyn av handeln med utsläppsrätter. Handelssystemet ska klara två tredjedelar av utsläppsminskningarna. Full auktionering av utsläppsrätterna gäller från 2013, men nya medlemsstater och Italien får undantag. Även konkurrensutsatt industri får gratis utsläppsrätter, över 90 procent av den elintensiva industrin omfattas av undantagen.

Max hälften av utsläppskrediterna får köpas genom minskningar i utvecklingsländer (CDM).

2) Minskningar i EU-länderna i resten av samhället, dvs sjöfart, vägtrafik, byggnader och sektorer som inte deltar i utsläppshandeln. Sveriges utsläpp ska minska med 17 procent räknat från 2005. Upp till 80 procent av åtagandena till år 2020 får genomföras i utvecklingsländer, vilket kritiseras hårt av miljörörelsen.

3) Ökad produktion av förnybar energi. 20 procent av energin i EU ska komma från förnyelsebara energikällor år 2020.

4) Bränslekvalitetsdirektivet. Innebär hårdare krav på bensin och diesel vilket leder till sex procent lägre utsläpp.

5) CCS, lagring av koldioxid. Kraftbolag som bygger demonstrationsanläggningar får en viss andel utsläppsrätter gratis.

6) Utsläppskrav på nya bilar. Ursprungsförslaget att utsläppen får vara max 120 gram per kilometer till 2012 blev efter kompromissen att 65 procent av nytillverkade bilar omfattas efter 2012.


Den 29/3 skriver Susanna om nya förhandlingar inför FN:s stora klimatkonferens i Köpenhamn
.

Nu är det Obamas kort som skall synas. Första mötet är i Bonn, därefter följer ytterligare tre innan det är dags för Köpenhamn. Dessa fyra möten och ett intensivt arbete dess emellan skall leda till att man får fram ett avtal som ersätter Koyotoprotokollet. Det nya avtalet skall börja gälla efter 2012.
Stötestenarna mellan USA och EU tycks vara att USA säger att de skall vara nere i 1990 års utsäppsnivåer 2020 - vilket EU tycker är för dåligt. EU å sin sida säger att man har minskat utsläppen med 30% 2020, jämfört med nivån 1990.

Men det är bara om det blir ett nytt avtal - annars blir det bara 20%.

EUs ställningstagande tycker jag illustrerar hela skiten.

Om det är ett gigantiskt problem med en förestående katstrof för mänskligheten - då finns det inget att förhandla om. 
Finns det något att förhandla om, då finns inte problemet!


Jämför med terroristhotet efter 9/11 - förhandlades det då?

Politiskt kommer man nog försöka mjölka detta så mycket som möjligt. Eller som Hillary sade "missa aldrig en kris!"

Vad är en filé?

Enligt Wikipedia något ofullständiga, just påbörjade, artikel:

"Filé
(av franska fillet) är en styckningsdetalj för kött. Filé är en mycket mör köttbit, och är i allmänhet den styckningsdetalj som kan säljas till det högsta priset. Exempel på filé är oxfilé och fläskfilé.I de flesta fall utgörs filé av långa ryggmuskler från det slaktade djuret (blir det filé först när det är slaktat? - min anm.), framför allt psoas major, en muskel på insidan av ryggen mot beckenet, eftersom även denna är mycket mör".

Tyvärr håller sig varken kött eller kycklingindustrin till detta. Som ovan sagts kallar man bröstbitar av kyckling för filé. Inte nog med det - man skär ur benen ur lårklumpen och kallar det "Lårfillé av kyckling". Kan köpas fryst. Vad är då kvar på kycklingen som inte kallas filé? Glasklart - kan tyckas i tider då det är just glas som sänker kycklingförsäljningen.

Av gris kallar man ofta vanlig hederlig kotlett för ytterfilé. Jag var på en sån där gigantisk mathall förra sommaren och stötte på en demonstratis. Vet ni vad hon sålde? Skinkfilé! Smaka på det ordet - skinkfilé. Här ett recept från Scan.

Vad är nu detta?
Gnälligt? Kanske. - men det handlar om heder. inte bara försäljning. Saker och ting skall kallas sitt rätta namn. Respekten för vår mat urholkas. Varför inte kalla allt vi äter för file? Har man lyckats göra en kyckling till en enda stor filé, varför inte bestämma (det kan man nog göra politiskt, eller så) att hela grisen också är en enda stor file`. Det blir ju rättvist om inte annat.

Nej, det är ett hån mot uppfödarna som sliter, dignande under lagar och regler för att ta fram en produkt de nästan inte får betalt för. Genom att ljuga/döpa om styckningsdetaljerna, fixa till en juste förpackning och göra smaskiga recept får men en, på sommaren, osäljbar svinskinka att sälja som smör i solsken.

Det visar på ett förakt för konsumenten. Ofta hör man att konsumenten vill ha si och konsumenten vill ha så. I själva verket tycks köttindustrin vara mycket nöjd med en utbredd okunskap som gör att denna tramsiga produktutveckling lyckas.