Kan man förhandla om klimatet?
Jag kanske letar efter stöd för mina teorier men jag skall visa detta genom två artiklar av Susanna Baltscheffsky, SVDs klimatjournalist.
Den 4/1 skriver hon att EUs statsministrar och kommissionärer är djupt oeniga med Europas miljörörelser om den slutgiltiga versionen av EU:s klimatpaket. Som bekant är formeln för EU:s klimatpolitik 20-20-20 - 20% lägre utsläpp, 20% energieffektivisering och 20% andel förnyelsebar energiproduktion - vilket i sig visar på en politisk förenkling av ett komplext problem. Hur kan allt råka bli 20?
Enligt Susanna vill politikerna lyfta fram att 27 länder lyckats enas om en gemensam klimatpolitik. Miljörganisationerna anser att det är en katastrof för klimatet att en för stor andel av satsningarna går ut på att minska utsläppen i U-länderna.
FN har inrättat något de kallar CDM, Clean Development Mechanism, innebärande att I-länder som investerar i klimatprojekt i tredje världen får tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna.
Polen, Tyskland och Italien vill ha lättnader vilket leder till ett urvattnat slutresultat.
Man har inte lyckats i strävanden att utsläpp av koldioxid skall kosta - vissa kolkraftverk och energiintensiva industrier slipper helt enkelt att betala.
Klimatpolitiken har sex direktiv:
1) Översyn av handeln med utsläppsrätter. Handelssystemet ska klara två tredjedelar av utsläppsminskningarna. Full auktionering av utsläppsrätterna gäller från 2013, men nya medlemsstater och Italien får undantag. Även konkurrensutsatt industri får gratis utsläppsrätter, över 90 procent av den elintensiva industrin omfattas av undantagen.
Max hälften av utsläppskrediterna får köpas genom minskningar i utvecklingsländer (CDM).
2) Minskningar i EU-länderna i resten av samhället, dvs sjöfart, vägtrafik, byggnader och sektorer som inte deltar i utsläppshandeln. Sveriges utsläpp ska minska med 17 procent räknat från 2005. Upp till 80 procent av åtagandena till år 2020 får genomföras i utvecklingsländer, vilket kritiseras hårt av miljörörelsen.
3) Ökad produktion av förnybar energi. 20 procent av energin i EU ska komma från förnyelsebara energikällor år 2020.
4) Bränslekvalitetsdirektivet. Innebär hårdare krav på bensin och diesel vilket leder till sex procent lägre utsläpp.
5) CCS, lagring av koldioxid. Kraftbolag som bygger demonstrationsanläggningar får en viss andel utsläppsrätter gratis.
6) Utsläppskrav på nya bilar. Ursprungsförslaget att utsläppen får vara max 120 gram per kilometer till 2012 blev efter kompromissen att 65 procent av nytillverkade bilar omfattas efter 2012.
Den 29/3 skriver Susanna om nya förhandlingar inför FN:s stora klimatkonferens i Köpenhamn.
Nu är det Obamas kort som skall synas. Första mötet är i Bonn, därefter följer ytterligare tre innan det är dags för Köpenhamn. Dessa fyra möten och ett intensivt arbete dess emellan skall leda till att man får fram ett avtal som ersätter Koyotoprotokollet. Det nya avtalet skall börja gälla efter 2012.
Stötestenarna mellan USA och EU tycks vara att USA säger att de skall vara nere i 1990 års utsäppsnivåer 2020 - vilket EU tycker är för dåligt. EU å sin sida säger att man har minskat utsläppen med 30% 2020, jämfört med nivån 1990.
Men det är bara om det blir ett nytt avtal - annars blir det bara 20%.
EUs ställningstagande tycker jag illustrerar hela skiten.
Om det är ett gigantiskt problem med en förestående katstrof för mänskligheten - då finns det inget att förhandla om.
Finns det något att förhandla om, då finns inte problemet!
Jämför med terroristhotet efter 9/11 - förhandlades det då?
Politiskt kommer man nog försöka mjölka detta så mycket som möjligt. Eller som Hillary sade "missa aldrig en kris!"