till 2015 – God ekologisk och vattenkemisk status i allt inland-, kust- och grundvatten.

Det finns givetvis något i detta som påminner om våra egna försök att förstå ett fenomen som nazismen, ja förstå förflutenheten över huvud taget. Även om vi många gånger lyckas skapa oss något som både ser ut och känns som en rättvisande helhet, så kan det ändå finnas sådant som undgår oss, inte för att det skaffats undan, utan bara för att vi står där och kisar och förgäves försöker få mönstren att stämma.

Som detta med den nazistiska välfärdsstaten.

Sverige var inte historiens första välfärdsstat, om det nu var någon som trodde det. Det priset går till den tyska Weimarrepubliken, där det redan i den unga demokratins författning från 1919 stadgades att ett av statens mål var medborgarnas sociala välbefinnande. Under 20-talet gjordes också stora och imponerande framsteg, bl.a. vad gällde bostadsbyggandet, sjukvården och socialförsäkringarna. Denna välfärdsstat föll sedan med den republik som en gång skapat den, offer för både inre spänningar och yttre tryck. De inre spänningarna visade sig framför allt i den paradox som än idag plågar alla moderna välfärdssystem: de byggs upp under goda tider, när solen skiner, pengar är billigt, optimismen stor och nöden liten, och de råkar i kris när det mulnar på, pengarna sinar och behoven ökar. Det yttre trycket handlade om bestämda attacker från högern; de hade aldrig gillat välfärdsstaten, och den ekonomiska krisen försåg dem med ett skäl eller en ursäkt att göra sig kvitt många av de dyrbara systemen. Detta nedbrytningsarbete fullbordades på sitt sätt iochmed nazisternas maktövertagande 1933.

Den tyska välfärdstaten utplånades dock inte. Nazisterna avskaffade en del, omformade mycket, behöll somt, och lät annat, som tidigare demonterats eller hållits tillbaka av politiska skäl, rulla igång, bl.a. nödhjälpsarbeten och omskolningsprogram. Jag har nyligen läst en bok, "The Nazi War on Cancer", som låter en skåda några stycken av den bisarra skrattspegelsversion av välfärdstaten som nazisterna byggde upp.

Författaren, den amerikanske vetenskapshistorikern Robert Proctor, menar att regimen förde en radikal och delvis framsynt folkhälsopolitik. Man ställde till med ambitiösa kampanjer för att få ned konsumtionen av socker, fett och kött, för att istället styra över folk till fiberrika nyttigheter som frukt, grönsaker och fullkornslimpor; bl.a. blev bagerierna enligt lag skyldiga att sälja denna sunda brödtyp. Hårda reklamlagar infördes – t.ex. var Coca-Cola tvungna att trycka varningstexter på sina etiketter - och bruket av färgämnen i bekämpandes aktivt. Enorma summor satsades på cancerforskning, och enligt Proctor var tyska vetenskapsmän världsledande på detta fält. (Att det fanns ett samband mellan rökning och lungcancer skall de ha fastställt redan i slutet av 30-talet, över tio år före amerikanska och brittiska forskare.) Stora program för att förebygga cancer drogs också igång: massundersökningar företogs, kvinnor instruerades att själva börja undersöka sina bröst – något som inte infördes i USA förrän på 1960-talet – och rökning motarbetades med ett eftertryck som i vissa fall gränsade till besatthet.

Arbetarskyddet förstärktes. Antalet företagsläkare ökades radikalt, från 467 år 1939 till över 8.000 år 1944; det infördes lagstadgad ersättning för vissa typer av arbetsskador; gravida kvinnor skyddades från avsked och gavs lagstadgad rätt till ledighet i samband med födseln; och sedan forskare funnit att asbest var cancerframkallande – en upptäckt som dröjde över 20 år utanför Tyskland – infördes både nya regler och nya hjälpmedel för att minska riskerna.

Allt detta är dock bara halva bilden, om ens det. För vidgar man synfältet en smula framträder den monstruösa helheten. Då ser man att det i själva verket handlade om TVÅ skilda men kommunicerande system. Ett som skyddade och vårdade DE RÄTTA. Ett annat för DE ANDRA, de som stötts ut ur folkgemenskapen, och som i bästa fall förvandlats till förbrukningsartiklar, i värsta till ohyra. Och hur nära de två systemen hängde ihop ser man t.ex. i arbetarskyddet. Renrasiga tyskar lyftes med en vårdande hand bort från en del sällsynt riskabla arbeten men bara för att ersättas med slavarbetskraft, som både bild- och bokstavligt talat fick arbeta sig till döds. De jätteregister som byggdes upp för att spåra upp cancerfaror, kom så småningom att användas för att spåra upp oönskade. Och i en ände av systemet utvecklades noggranna skyddsåtgärder mot vissa gifter, precis samma gifter som i den andra änden av systemet användes i massmord på utvecklingsstörda, judar och zigenare.

Problemet med boken är att Proctor aldrig riktigt reder vad som ligger bakom de olika reformerna. Vad är arv från Weimarrepubliken eller Bismarcktidens sociala reformer och vad är sprunget ur försök att bemästra problem som visar sig i alla industrisamhällen. Och vad är i egentlig mening nazistiskt och vad är bara skuggor av ledarnas fixa idéer? (Ta till exempel detta att Hitler avskydde kött, att Hess var helt insnöad på naturmedicin – han sov alltid under kraftfulla magneter – och att Himmler var en fanatisk vegetarian.) Det fanns dock en logik i systemet, lika vriden som klar. På samma sätt som den tyska miljön skulle renas från alla främmande, cancerframkallande ämnen, skulle den tyska folkstammen renas från alla främmande, farliga människor.

Ett par tankar smyger sig på under läsningen.

För det första är det uppenbart att diktaturer har vissa paradoxala fördelar i sådant här folkhälsoarbete. När de nazistiska cancerjägarna väl gett sig däng på att stoppa något, fanns där få av de politiska, juridiska eller ekonomiska skrankor som existerar i en demokrati, och som exempelvis tobaksindustrin i väst har kunnat gömma sig bakom intill den dag som idag är.

För det andra påminns man än en gång om välfärdsstatens nattsida. Skillnaden mellan en totalitär och demokratisk välfärdsstat är givetvis fråga om sak och ej om grad; dock kunde det nazistiska systemet med framgång anknyta till vissa drag som funnits där redan i 20-talets demokratiska välfärdsstat, framför allt då sorteringstänkandet och driften att tukta och kontrollera de hjälpsökande. Och läser man Maciej Zarembas nya bok, "De rena och de andra", går det inte låta bli att tänka, att det i den svenska rashygienen fanns ett system som - givet ett annat politiskt läge och en annan historisk utveckling - med några enkla handgrepp hade kunnat byggas om till en dödsmaskin.

För det tredje slås man än en gång av nazismens eklektiska natur. Ideologin är ett åsiktsplock. Alla delar är redan kända från annat håll, men det nya återfinns istället i kombinationen. Nazismens styrka låg i att den så skickligt sög upp stämningar som fanns i tiden, och gör den någonsin återkomst kan vi vara säkra på att den kommer att vara pyntad med många fashionabla idéer. (T.ex. kommer den säkert som döden och skatterna vara mycket ekologiskt medveten, inte minst för att det faktiskt finns en grön tradition att knyta an till: Hitler bekymrade sig för utrotningen av valarna och Göring förbjöd redan några månader efter makttillträdet 1933 plågsamma djurförsök .) Och i ett sådant läge gäller det verkligen att vässa blicken, så att vi förmår se skogen för alla trän.

Av Tjeckeins president Vachlav Klaus, publicerad i The Australian, efter tips av "En kättares notiser under pågående klimatväckelse"

Claus är en av de få ledare som vågar ifrågasätta klimathysterin. Han gör det som skeptiker men även som en person med erfarenheter av förtryck, resursslöseri och diktatur. Han är en frisk fläkt i debatten, en röst som behövs. Alla tycker inte det - och det visar att han behövs än mer.


Fantasy leder till ekonomisk nedgång

Jag är förvånad över att så många människor i dag i Europa, USA och på andra håll har kommit att stödja politik byggd på hysteri över den global uppvärmning, särskilt lagstiftning för handel med utsläppsrätter för att minska utsläppen av växthusgaser och subventionera "grön" energi. Jag är övertygad om att detta är fel strategi: inte bara på grund av osäkerheten om den fara som globala uppvärmning skulle kunna innebära, men även på grund av säkerheten om de skador som föreslagen politik inriktad på utsläppsbegränsning kommer att ge.

Jag inbjöds för att ta upp denna fråga vid en konferens nyligen i Santa Barbara, Kalifornien. Publiken inkluderade företagsledare som hoppas kunna tjäna på utsläppsrättshandeln och på subventioner för förnybar energi och "gröna" jobb. Mitt råd till dem var att inte fångas av hysterin.

Europa är flera år före USA när det gäller genomförandet av åtgärder för att reducera global uppvärmning. Alla EU:s medlemsländer har ratificerat Kyotoprotokollet och antagit ett brett spektrum av åtgärder för att sänka sina utsläpp och uppfylla Kyotomålen.

Dessa åtgärder inkluderar utsläppsrättshandels-initiativet känt som the emissions trading scheme, kraftigt höjda bränsleskatter och ambitiöst program för att bygga vindkraftverk och projekt för annan förnybar energi. Dessa åtgärder beslutades i en tid när EU:s ekonomi gick bra och - hoppas man - med full vetskap om att de innebar betydande kostnader.

Med den globala finanskrisen och den plötsliga ekonomiska nedgången, blir två saker tydliga. För det första kommer det att bli svårt att få råd med dessa dyra nya energikällor. För det andra kommer energiransonerande politik som utsläppsrättshandel att bli ett permanent hinder för ekonomisk verksamhet. Ironiskt nog har utsläppen inte minskat som ett resultat av denna politik, men gör det nu i takt med att världsekonomin går in i en recession.

Detta är ingen överraskning för en som mig, som varit aktivt engagerad i mitt lands övergång från kommunism till ett fritt samhälle och marknadsekonomi. De gamla föråldrade tunga industrier som var kommunistregimens stolthet stängdes -- praktiskt taget över en natt -- eftersom de inte kunde överleva öppnandet av ekonomin. Resultatet blev en dramatisk minskning av CO2-utsläppen.

Orsaken till minskningen av utsläppen var ekonomisk tillbakagång. När ekonomierna i Tjeckien och andra central- och östeuropeiska länder byggdes om och började växa igen har helt naturligt utsläppen börjat öka. Alla bör förstå att det finns ett mycket starkt samband mellan ekonomisk tillväxt och energianvändning.

Så jag är förvånad över att se människor komma undan med det moderiktiga politiska argumentet att politik som utsläppsrättshandel, regeringars tillstånd och bidrag till förnybar energi verkligen kan gynna en ekonomi. Det påstås att regeringar i samarbete med näringslivet kommer att skapa "en ny energiekonomi", att berörda företag kommer att gå med vinst och att alla kommer att få det bättre.

Detta är fantasy. Utsläppsrättshandel kan bara fungera genom att energipriserna höjs. Konsumenter som tvingas betala högre pris för energi kommer att ha mindre pengar att spendera på andra saker. Medan de enskilda företag som tillhandahåller högt prissatt "grön" energi kan gå bra blir den ekonomiska nettoeffekten negativ.

Det är nödvändigt att titta på helheten. Vinster kan göras när energi ransoneras eller subventioneras, men bara i en ekonomi som har en lägre eller rentav negativ tillväxt. Detta innebär att på längre sikt kommer alla att konkurrera om en kaka som är mindre än den skulle ha varit utan energiransonering.

Detta bådar inte gott vare sig för tillväxt eller för vårt arbete ut ur dagens kris.

Scan sänker i morgon, måndag, avräkningspriset på nötkreatur med 50 öre, enligt ATL.

Detta hittade jag på The climatescam. Tack för det:

Kjell Jansson, vd för Svensk Energi, höll idag ett lysande sammandrag av konsekvenserna av storskalig vindkraft. Sammanfattningsvis så finns det bara nackdelar, miljöförstöring och helt onödiga kostnader:  Reglerkraften måste komma från vattenkraft som måste byggas ut för att klara effektsvängningarna. Om detta inte går, måste gasturbiner och oljakondens stå standby och spy ut koldioxid. Jansson poängterade att Danmarks vindkraft bara är möjlig därför att grannländerna kan reglera. Om samma utbyggnad sker i Sverige, Finland och Norge ?

Mikael Odenberg, GD för Svenska Kraftnät, följde upp och pekade på att nätutbyggnad tar lång tid. Miljöhänsynen kolliderar : klimatpolitik står emot det kommunala vetot. Om reglerkapaciteten skall ökas i norrlandsälvarna kommer vattenmassornas av/på medföra stora lokala konsekvenser. På min fråga om kabelkostnad var svaret tiotals miljarder. Min (Maggie, wolters notering) fråga om skrotpremie på snurrorna fick t.o.m. Matthias Rapp på Svensk Vindenergi att skratta lite.