Oro är relativt

Dagligen får vi oss imatat att människor känner sig kränkta, man kan vara kränkt av i stort sett vad som helst.
Vi läser om människors oro, man kan vara orolig för i stort sett vad som helst. Gemenasmt för känslorna oro och kränkthet, eller vad det nu kan heta, är att samhället skall ta hand om det också. Ingen får känna sig kränkt i skola, arbetsliv, på offentliga platser, på internet, i media eller var helst annars det kan uppstå. Ingen får känna oro.

Huvudargumentet i kärnkraftsdebatten på 80-talet var oro. Vi måste ta folks oro på allvar, sades det. Sagt och gjort så lades grunden till den totalkaotiska elmarknad vi har i dag. Man instiftade tankeförbud kring kärnkraften och lade ner Barsebäck som var det modernaste vi hade. Nu står vi där med svindyr el, särskilt för dom i södra Sverige, som gör av med mest el, där dessutom nätavgifterna kommer att diffrentieras och bli dyrare eftersom det är långa transporter då det numera inte prodceras el i Skåne men väl i Norrland. En stor del av importerad el går dock via södra Sverige men det har väl inget med nätavgifterna att göra, kan tänkas.

Som ett led i klimatvansinnet skall vi besudla vårt vackra land med gigantiska vindkraftverk (ni vet vad jag tycker om detta vid det här laget - ledsen om jag tjatar). Många känner en oro inför detta. Många känner en oro för störd nattsömn, sänkta fastighetspriser, förstörd utsikt, förstörd svampskog, förstörd jaktmark, försämrade affärsmöjligheter (turism bl.a) etc. etc.

Den oron gillas inte. Den skiter man i helt enkelt! How come?

I dag skriver konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell om dettan på DN.
PS.
När jag kollade DN artikeln på nätet var där en banner för WWFs tigerkampanj. WWF har nu slutat rädda isbjörnar - det är tydligen klart. WWF har blivit en vedervärdig lobbyorganisation - om ni inte visste det redan. Jag vet inte hur dom vet att det är 3.379 dagar kvar för att rädda tigern men det skall jag kolla.
DS.

Jonny Fagerström, vindkraftsmotståndaren nr 1. skriver om detta på TCS

Gott Nytt År - och en liten summit up

Så har det gått ytterligare ett år med IGT. Jag har skrivit närmare 700 inlägg av varierande kvalité. Jag vet inte riktigt vad jag skall göra med materialet. Förhoppningsvis blir det kul att läsa om några år. Jag har försökt att hålla mig till saker som berör oss på landet. Trots det har jag inte kunnat hålla mig undan de riktigt stora frågorna, som i mina ögon framstått som kollektiv idioti.

Klimatet
Det största vansinnet av allt har under den här perioden varit tron att vi människor skulle kunna påverka klimatet. Att vi skulle kunna hålla den globala genomsnitsremperaturen inom +2 grader genom ett politiskt beslut tror jag framtiden kommer att skratta åt.
En stor bov i klimatdramat har varit våra kossor. Det påstås att dom spär på växthusgaserna med ca. 3-4% om året. Jag tvivlar av den enkla anledningen att jag inte kan förstå hur en ko skulle kunna göra växthusgas av material som är producerat av växthusgas, via fotosyntesen. Jag har rotat, må ni tro. Ingen vill svara - det bara är så - det säger IPCC och så vidare. Det senaste var ett debacle med klimatansvariga för Modereterna. Hon sade att hon skulle svara, men kunde naturligtvis inte. Då sade hon att hon inte ville prata om saken mer. Då bestämde jag mig för att aldrig mer vara medlem i Moderata Samlingspartiet (numera Nya Moderaterna).

Svininfluensan
I slutet av förra året skulle vi alla dö i svininfluensa. I gammal god anda piskades stämningarna upp. Folk stod i kö på gator och torg för vaccinering. Kollektivt vansinne är vad det var.

Ädelfilén
Riktigt kul hade jag när jag kom på Scan med brallorna nere. Nån PR snubbe på Stureplan hade kommit på att man skulle kunna kalla rullen på grisen för Ädelfilé. Då fick dom med IGT att göra. Numera kallas den Ädelstek.

Överbyråkratiseringen
Politiskt styrda administrativa övergrepp är något av det värsta jag vet. Det sprider sig som en pest i samhället. Omfattande regelverk och kontroller omgärdar jordbruket, skogsbruket, fisket, småskalig turism och energi. Många gånger helt i onödan och till förfång för utvecklingen på landsbygden och den personliga arbetslusten. Till gagn för dom som tror att de gör nytta. Tyvärr är det inte slut utan det är många där ute som i det godas namn försöker finna sig en födkrok.

Lokal korruption
Vi lever i ett land där man försöker intala oss att korruption är något som finns i "andra" länder. Här, i vårt perfekta land, lever alla efter lagar och regler. Men så uppdagades det att man i Göteborg fifflat å det grövsta. Det köptes råspont som hamnade på tjänstemännens tak, det betalades fakturor hit och dit. Det var helt enkelt genomkorrumperat. Mycket tyder på att den kommunala sektorn är just korrumperad. Jag har skrivit lite om detta i olika aspekter. Inte så att jag moraliserar, jag tror att det i första hand är hyckleriet, som alltid går hand i hand med korruption, som retar mig mest.

Lokalt fiffel
På sistone har jag uppmärksammat det faktum att det politiska etablissemanget inte lyckats tillsätta posten som vice ordförande i Kommunstyrelsen. Platsen tilldelas Moderaterna i kraft av ett fantastiskt valresultat som i sin tur är en följd av ett mäkta populärt kommunalråd som, tvivels utan, gjort ett superjobb för kommunen. Nu verkar det som att han vill gå vidare, genom att anta jobbet som ordförande i Regionförbundet. Självklart är det roligare än att traggla i kommunen men det är omöjligt, och orätt, att sitta på två stolar samtidigt.

Nu vill jag önska er alla ett Gott Nytt År!

Jag kör väl ett år till, tänkte att jag skulle upp i 1.000 inlägg i alla fall.

Dansen kring guldkalven fortsatt avstannad

Valet i Västerviks kommun har givit en märklig utveckling. Moderaterna har haft exempellösa framgångar. Övriga borgerliga partier är bara en spillra av sitt forna jag. Förra mandatperioden fick de bra betalt i förhållande till valresultat. De fick poster som inte motsvarades av folkets givna förtroende. I år stärkte Moderaterna greppet ytterligare, bl.a. på bekostnad av de andra borgerliga partierna. Då är det svårare att släppa platser till andra partier.

Det brukar vara huggsexa om platserna i styrelser och nämnder. Det brukar vara ett herrans liv kring nomineringar och vem som skall sitta på vilken stol. I Västervik är det tvärt om. Ingen vill/(får?) ställa upp. (I dagens VT var det ett helt uppslag i detta ämne som jag inte hittar i nätupplagan - länkar in så fort det dyker upp)

Förra mandatperiodens kommunalråd (M), som är motorn i valframgången, verkar egentligen inte vilja fortsätta som kommunstyrelsens ordförande. Som en följd av det har han, mot all etik och moral, låtit sig väljas till ordförande för Regionförbundet i Kalmar län. Han hade hoppats att "någon annan" skulle vilja ta jobbet i kommunstyrelsen, som vice ordförande. Listigt. Man skulle kunna säga att det vore som att äta och behålla kakan genom att upprätthålla jobbet, och få betalt, som ordförande i KS samtidigt som man gör ett annat jobb som är roligare och även det ger betalt. Den som skulle göra jobbet skulle långt ifrån få samma ersättning. Klart att ingen ställer upp på det (om det nu är för pengarna man ägnar sig åt politik).

Ingen av toppnamnen på valsedeln återfinns i ledningen av nämnder och/eller styrelser. Två av kvinnorna i har accepterat jobben som ordförande i ett kommunalt bolag (som bara blir fler och fler). En kvinna har känt att hon måste fortsätta som ordförande i Socialnämnden trots att hon hade tänkt trappa ner, enligt hennes pensionerade make i dagens VT.

Om det här bottnar i ett rekryteringsproblem, vilket många med mig anser, så har jag berört det här. Det skulle också kunna vara en följd av personfixering. Partiet är nöjt så länge man har en företrädare som drar röster, en röstmagnet. Då funkar politiken - på den skalan. På övriga skalor, som det dagliga politiska arbetet, det dagliga kommunala arbetet och allt annat som kräver ett lagarbete, funkar inte automatiskt bara för att man har en stark man. När så den starke mannen/kvinnan vill gå vidare till nya utmaningar (om nu regionförbundet är det låter jag vara osagt) blottas bristerna i rekryteringeringsarbetet om inte annat.

Det är svårt att få folk att spela andrafiolen. Tror man att någon vill ta den stämman, det arbetet, utan, eller med dålig betalning, utan formell ställning, är man dum. Tror man att man kan gå till val som den som skall styra kommunen ytterligare fyra år för att när valet vunnits snirkla sig ur är man också dum (Bodström var ju i alla fall ärlig i sitt trams). Nu har valberedningen ställt sina platser till förfogande. Dramat tätnar således.

Har vi sett något nytt i Svensk politik? Vinna val men inte vilja göra jobbet?