Dansen kring guldkalven fortsatt avstannad
Det brukar vara huggsexa om platserna i styrelser och nämnder. Det brukar vara ett herrans liv kring nomineringar och vem som skall sitta på vilken stol. I Västervik är det tvärt om. Ingen vill/(får?) ställa upp. (I dagens VT var det ett helt uppslag i detta ämne som jag inte hittar i nätupplagan - länkar in så fort det dyker upp)
Förra mandatperiodens kommunalråd (M), som är motorn i valframgången, verkar egentligen inte vilja fortsätta som kommunstyrelsens ordförande. Som en följd av det har han, mot all etik och moral, låtit sig väljas till ordförande för Regionförbundet i Kalmar län. Han hade hoppats att "någon annan" skulle vilja ta jobbet i kommunstyrelsen, som vice ordförande. Listigt. Man skulle kunna säga att det vore som att äta och behålla kakan genom att upprätthålla jobbet, och få betalt, som ordförande i KS samtidigt som man gör ett annat jobb som är roligare och även det ger betalt. Den som skulle göra jobbet skulle långt ifrån få samma ersättning. Klart att ingen ställer upp på det (om det nu är för pengarna man ägnar sig åt politik).
Ingen av toppnamnen på valsedeln återfinns i ledningen av nämnder och/eller styrelser. Två av kvinnorna i har accepterat jobben som ordförande i ett kommunalt bolag (som bara blir fler och fler). En kvinna har känt att hon måste fortsätta som ordförande i Socialnämnden trots att hon hade tänkt trappa ner, enligt hennes pensionerade make i dagens VT.
Om det här bottnar i ett rekryteringsproblem, vilket många med mig anser, så har jag berört det här. Det skulle också kunna vara en följd av personfixering. Partiet är nöjt så länge man har en företrädare som drar röster, en röstmagnet. Då funkar politiken - på den skalan. På övriga skalor, som det dagliga politiska arbetet, det dagliga kommunala arbetet och allt annat som kräver ett lagarbete, funkar inte automatiskt bara för att man har en stark man. När så den starke mannen/kvinnan vill gå vidare till nya utmaningar (om nu regionförbundet är det låter jag vara osagt) blottas bristerna i rekryteringeringsarbetet om inte annat.
Det är svårt att få folk att spela andrafiolen. Tror man att någon vill ta den stämman, det arbetet, utan, eller med dålig betalning, utan formell ställning, är man dum. Tror man att man kan gå till val som den som skall styra kommunen ytterligare fyra år för att när valet vunnits snirkla sig ur är man också dum (Bodström var ju i alla fall ärlig i sitt trams). Nu har valberedningen ställt sina platser till förfogande. Dramat tätnar således.
Har vi sett något nytt i Svensk politik? Vinna val men inte vilja göra jobbet?