Oro är relativt
Vi läser om människors oro, man kan vara orolig för i stort sett vad som helst. Gemenasmt för känslorna oro och kränkthet, eller vad det nu kan heta, är att samhället skall ta hand om det också. Ingen får känna sig kränkt i skola, arbetsliv, på offentliga platser, på internet, i media eller var helst annars det kan uppstå. Ingen får känna oro.
Huvudargumentet i kärnkraftsdebatten på 80-talet var oro. Vi måste ta folks oro på allvar, sades det. Sagt och gjort så lades grunden till den totalkaotiska elmarknad vi har i dag. Man instiftade tankeförbud kring kärnkraften och lade ner Barsebäck som var det modernaste vi hade. Nu står vi där med svindyr el, särskilt för dom i södra Sverige, som gör av med mest el, där dessutom nätavgifterna kommer att diffrentieras och bli dyrare eftersom det är långa transporter då det numera inte prodceras el i Skåne men väl i Norrland. En stor del av importerad el går dock via södra Sverige men det har väl inget med nätavgifterna att göra, kan tänkas.
Som ett led i klimatvansinnet skall vi besudla vårt vackra land med gigantiska vindkraftverk (ni vet vad jag tycker om detta vid det här laget - ledsen om jag tjatar). Många känner en oro inför detta. Många känner en oro för störd nattsömn, sänkta fastighetspriser, förstörd utsikt, förstörd svampskog, förstörd jaktmark, försämrade affärsmöjligheter (turism bl.a) etc. etc.
Den oron gillas inte. Den skiter man i helt enkelt! How come?
I dag skriver konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell om dettan på DN.
PS.
När jag kollade DN artikeln på nätet var där en banner för WWFs tigerkampanj. WWF har nu slutat rädda isbjörnar - det är tydligen klart. WWF har blivit en vedervärdig lobbyorganisation - om ni inte visste det redan. Jag vet inte hur dom vet att det är 3.379 dagar kvar för att rädda tigern men det skall jag kolla.
DS.
Jonny Fagerström, vindkraftsmotståndaren nr 1. skriver om detta på TCS