Nobelfesten

Vem vill inte komma på fin fest med kungen, drottningen, prinsessorna, prinsarna, världens ljushuvud, landets intelektuella studentkapital, industriledare och annan utfyllnad? Årets fest går snart av stapeln och självklart är alla, i riksdagen representerade partiers, ledare inbjudna. Eller?

Näh, inte i år. Nu har Nobelkommitén gjort ett eget ställningstagande beträffande Riksdagens sammansättning. Det borde dom gett faan i! I alla år har kommunistpartiets ledare suttit och smörjt kråset i glansen av deltagarna omkring - trots ytterst tvivelaktiga "rötter". Nu anser man således inte att Jimmi Åkesson platsar, vilket må så vara men det är inget Nobelgänget skall lägga sig i. Det blir bara pinsamt.

Hur skulle det se ut om alla, efter eget tycke, uteslöt människor med en speciell politisk åsikt när den är inröstad av Sveriges folk i den svenska Riksdagen? Jag gillar inte sossar, moderater, folkpartister, kommunister, miljöpartister, centerpartister eller sverigedemokrater (stryk valfritt parti) och då får inte partiledaren komma på min fest. Vore det likvärdigt att stryka vilken partiledare som helst? Trodde väl inte det. Å andra sidan är det vars och ens oomkullrunkeliga rätt att bestämma vem man vill ha på sin fest, när den är privat. Den här festen är privat - men ändå inte.

Nu säger handlandet mer om personerna bakom och deras demokratisyn än om Sverigedemokraternas, som vi inte vet så mycket om ännu.

Det enda vi kan göra är att acceptera deras plats i Riksdagen, låta dom jobba på och låta dom lägga sina förslag. Har vi rätt kommer dom att göra bort sig alldeles på egen hand - har vi fel, och dom är kloka, fyller dom ett hålrum i svensk politik.
Vem tycker att de etablerade partierna varit flinka i hanteringen av frågor rörande invandrare, flyktingar eller asylsökande? Hade dom varit det, hade vi inte haft SD i Riksdagen. Så enkelt är det.

Landsbygdsseminarium

I går var det ett stort seminarium i Växjö - om landsbygdsföretagens (läs jord- och skogsbruk) framtid. Det var Swedbank och Sparbankerna som stod för arrangemanget med en lätt justerad Göran Persson (han hade viss trillat i någon regnskog) som moderator. Kongresshallen var full, många deltagare hade anlänt med buss från sina respektive hemorter. En slående iakttagelse var att de flesta hade framtiden bakom sig trots att de tyckte sig kvalificerade för ett framtidsarrangemang som detta.

Jacob Palmstierna berättade om successionsproblemen med lantegendomar. I grund och botten består de i det faktum att en lantegendom, stor eller liten, representerar ett stort kapitalvärde men ett litet avkastningsvärde. En relativt stor egendom omsätter inte mycket mer än korvkiosken i Flen, som  Göran Persson fyllde i med.
Om man vill att fastigheten skall gå vidare i familjen kan man inte låta alla barn ärva utan en måste utses. I den stunden uppstår en orättvisa - en oerhörd orättvisa om man tar hänsyn till kapitalvärdet. Så här har det alltid varit och det var skälet till att man inrättade fideikomiss för att behålla egendomen intakt över tid (oftast innebärande att den äldste sonen förvaltar egendomen och har rätt att leva på avkastningen men inte att förfoga över egendomen vad gäller t.ex. försäljning) .
Det märkliga med det här avsnittet var att Jacob Palmstierna - en representant för storkapitalet (SEB och Nordea) och den jordägande adeln - och Göran Persson - en representant (förvisso avdankad, och avvänjd) för den gamla goda svenska avundsjukesocialismen - sitter och är helt överens i det efterkommande samtalet. Ur led är tiden - hade någon förutsett detta samtal under det "hemska 70-talet" hade man gapat av häpnad.

Det talades om "klimatförändringarna" som ett faktum utan att säga vad det innebär för jord- och skogsbruk framöver - varmare eller kallare, löv eller barr, snabbväxare eller långsam ek, ris eller vete. Göran Persson berörde även han klimatdebatten som försvann - "sån är politiken", sade han. I det här fallet skrämmande tycker jag - men det vet ni redan.
Det talades också om det nya miljöhotet/miljövapnet, den biologiska mångfalden. Trots att det var en framtidsdebatt var det ingen som kunde tydliggöra begreppet, vad det omfattar, hur det avgränsas, för vem det är bra eller på vilket sätt det är bra. Det bara är bra. Skrämmande tycker jag - men det vet ni redan.

Vi fick inte mycket kött å benen om framtiden. Men det är väl som det är - det enda man vet om framtiden är att man inte vet.

Många har känt sig kallade att tala om framtiden men få har varit utvalda. När framtiden väl inträffar är profeterna döda och nya har tagit vid - lika tvärsäkra. Tills dess att vi vet är det nog bara att kämpa på.

Landsbygden kanske har en framtid trots allt.

Om man skall tro David Jonstad i den här artikeln har vi bäddat så till den grad illa för oss att vi bör vidta nedanstående åtgärder - snarast.
Kanske har landsbygden en framtid trots allt men jag är inte helt säker på att vi kommer att välkomna beväpnade stadsbor som tror att dom skall överleva genom att odla med gamla tekniker. Dom blir nog fästing- och myggbitna, deras hundar kommer att bli ätuppna av stadsbornas vargpopulation, datorerna kommer inte att fungera som i stan och lappsjukan kommer att inträda innan deras första skörd. Det tragiska är inte att vi närmar oss undegången - det tragiska är att personer som Jonstad får så mycket luft i media. Å andra sidan har alla rätt att säga vad de vill, när de vill. Så det så!

Under tiden kan du alltid fundera igenom hans väl genomtänkta råd:

1. Förbered dig mentalt

Att befinna sig i en farkost högt upp i luften och upptäcka att motorn börja hacka för att bränslet är slut är naturligtvis läskigt. Men att låta sig lugnas av pilotens försäkran om att ett nytt bränsle snart finns tillhands är direkt farligt. Bättre att förstå farans vidd och försöka skaffa sig en fallskärm. Att vänja sig vid tanken på en kollaps är det första och viktigaste steget för att kunna förbereda sig.

2. Bygg nätverk
Dagens individualiserade samhälle har en tendens att överdriva vad individen kan göra för att hantera kollektiva kriser. Grunden för att överleva i ett kollapsat samhälle är inte att köpa vapen och isolera sig i skogen, utan att bygga upp ett starkt och solidariskt lokalsamhälle. När alla förnödenheter inte längre går att köpa för pengar är det avgörande att hjälpas åt för att möta sina och andras behov.

3. Lär dig gårdagens tekniker
Det räcker med att gå tillbaka till första hälften av 1900-talet för att hamna i en tid när även svenskar levde av en bråkdel av den energi som dagens samhälle kräver. Den tidens människor visste hur man odlade mat, reparerade trasiga saker, stickade vantar och så vidare. Hur man hushöll med resurserna.
I en världsekonomi som imploderat riskerar rangordningen av olika arbetsuppgifters värde att ställas på huvudet. I stället för att värdet (och därmed lönen) ökar ju längre ifrån produktionen som någon befinner sig kan det mycket väl bli tvärtom. Att skaffa sig användbara lågenergifärdigheter blir nödvändigt i en ekonomi som i högre grad bygger på byteshandel med få, essentiella, varor.

4. Odling och mark
Av dessa lågenergikunskaper är odling grundläggande. Erfarenheter från tidigare djupa kristider, som krigstillstånd eller Sovjets fall, visar att odlingsbar mark blir oundgänglig. När jordbruket inte längre kan drivas med fossil energi, kommer mycket mer kroppsarbete krävas. I det relativt glesbefolkade Sverige finns mycket, om än inte alltid så bördig, jord att tillgå. Lär dig grunderna i jordbruk, och skaffa någonstans där du och dina vänner kan odla mat.

Slutligen. I takt med att allt fler klimatforskare säger att det är för sent att hindra skenande klimatförändringar och att energipriserna skjuter i höjden lär diskussionen om en eventuell kollaps bli mer intensiv och detaljerad. Glöm då inte att kollapsen visserligen är ett fullt möjligt alternativ, men oundviklig endast med fortsatt business as usual. Att välja en annan väg kommer att vara möjligt in i det sista.