Är jag klar med klimatfrågan?
Redan då, i januar 2009, hade klimathotet tröskats ganska länge. Många politiker och organisationer hade byggt upp hela sin existens på klimathotet, eller den globala uppvärmningen som det hette då. Förhoppningsvis kommer ni ihåg Al Gore som satsade allt under några år. Han marknadsförde tesen att vetenskapen var klar och det enda som återstod var att vidta åtgärder men han ville aldrig svara på frågor eller diskutera. Det var hans uppfattning som gällde, vilket han gav uttryck för i sin kontroversiella film. Koldioxid var hotet och lösningarna var kontroll av alla länder som skrev på avtalet, skatter och någon sorts börs där man skulle sälja papper som gav oss rätten att släppa ut koldioxid (eftersom det trots allt måste göras). På så vis skulle det få ett pris, var det tänkt. Många tjänade, och tjänar fortfarande, stora pengar på detta. En av dom hette Al Gore. Utsläppsrätter kom att bli vår tids avlatsbrev där man kan "kompensera" Thailandsresan eller den onödgt stora bilen.
I slutet av 2009 var det tänkt att klimatfrågan skulle kröna sin framgång med ett "globalt avtal". Det viktigaste var avtalet, inte att rädda jorden. Avtalet var viktigt för alla inblandade eftersom det skulle ge dom makt och pengar. Avtalet skulle reglera utsläpp och därmed tillväxt, handel och utveckling. Det där gillade inte USA, Kina, Indien m.fl. President Obama var nytillträdd och hade just fått Nobels fredspris utan att ha tagit ett spadtag för freden. På väg till Oslo för att inhösta nämnda pris skulle han kröna Köpenhamnsmötet med sin gunst. I själva verket dansade han in, pratatade ihop sig med de "stora", repade av ett intetsägande tal för populaset och drog till Oslo för att hyllas som den store "fredshjälten". Det var början till slutet för klimatfrågan.
Nu är hela den här apparaten en tung skuta som man inte stoppar i första taget. Global warming har bytt namn några gånger till "klimatförändringarna", "klimatförändringen" eller "climate disruption" - alltför att förvilla och hålla liv i byråkratin, konferensandet och alla meningslösa åtgärder i klimatets namn. Man har fortsatta möten på varma och trevliga ställen som Mexico och Sydafrika, brända av det gråa och trista Köpenhamn 2009.
Som ett sista, nåja kanske inte sista, sprattel ser vi här hemma den nye kommunistledaren göra klimatfrågan till sin stora slagdänga. Antagligen kommer det att gå för honom som för alla andra som försökt, vilket visat sig i katastrofala valresultat. Vi har två år kvar till nästa val och då får vi se om det här äntligen är slut.
Byråkrater är byråkrater. Makthunger är makthunger. Det här var inte det sista försöket att roffa åt sig mer makt, nu när vapen inte är på modet längre.
Nya försök kommer och då är det viktigt att vi är på vår vakt. Tänk om dom lyckas!
skriven
Nej du är inte klar! Att vända en oljetanker är inte så lätt. Går den på grund?