Oj då....!
I maj 2009 skrev jag om nedisning av vindkraftverk. Jag gjorde en jämförese med nedisningen av kabinbanan i Åre. De som byggde den trodde att det skulle bli ett hobbyprojekt, vilket det rent tekniskt borde varit eftersom Åreskutan, med all respekt, topografiskt endast utgör en liten kulle i sammanhanget.
För att göra en lång historia kort så var det klimatet och enkannerligen nedisningen som kom att bli den stora utmaningen. Så är det fortfarande och allt som oftast står kabinbanan på grund av detta. Den observante skidåkaren gör säkert egna iakttagelser i form av fantastiska isskulpturer på stolpar, buskar och träd.
Då tänkte jag som så att detta måste bli ett problem även för vindkraftverken - men slår mig inte på bröstet för det, trots att tanken tangerar det geniala (ironi). Då, i maj 2009, hade det uppmärksammats varvid Energimyndigheten hade beslutat att dela ut 234 milj för pilotprojekt med vindkraft i fjäll- och skogsmiljö. Jag vet inte vad man fick ut av den där kvartsmiljarden mer än att naturen tycks ha tagit ut sin rätt. Det blir gärna så, med naturen - den är mäktig och gör som den vill oavsett vad några pellar i Stockholm, Bryssel, Indien eller Florida påstår.
Nu, vintern 2012/13 har många vindkraftverk stått och inte producerat något, eller mycket lite, på grund av nedisade vingar.
I dagarna samlas 500 ljushuvuden i Östersund för att lösa problemet.
Tänk om dom bara läst IGT!