Det blixtrar i vargfrågan
Nu är det dags för vargen igen. Ni vet det där odjuret som IGT inte haft så särdeles mycket till övers för genom åren.
Som om det inte vore nog med att det är just ett odjur vi inte behöver i våra kulturbygder, med djurhållning och på många ställen en av Europas bästa klövviltstammar, är det ett djur som skapar känslor och osämja.
Vargen triggar urkänslor i oss. De som drabbas/riskerar att drabbas blir rädda och oroliga för sina barn och/eller sina husdjur. De som inte drabbas verkar få en känsla av makt över människor i vargland som tillåter dom att agera empatilöst. Ibland kan man ana ett mått av avund inför det liv man tror vi lever här ute i spenaten.
Vargens återinförande började med projekt varg på 70-talet, som sedermera finansierades av WWF, som med olaglig utplantering byggde upp en stam i Värmland. Därifrån spred sig vargen in i Norge och öster ut i Sverige. Riksdagen beslutade att vi skulle ha max 210 vargar i Sverige.
Då började eländet. Antagligen fortsatte utplanteringen, vargar dök upp lite här och var i landet och det blev dags för jakt. I två år hade vi licensjakt på varg, under de två åren samlade sig människor och organisationer, s.k. vargkramare, för att vargstammen skulle kunna växa. Naturvårdsorganisationer, hur små de vara må, fick "rätt" att överklaga skyddsjaktsbeslut vilket de gjort så snart de kunnat.
Nu senast i vintras överklagades ett skyddsjaktsbeslut där det skulle skjutas 16 vargar i landet. För säkerhets skull begärdes inhibition vilket också beviljades. Därmed avbröts urvalsjakten för i år och vargstammen kan växa till sig ytterligare. Mös gjorde dom, de små naturvårdsorganisationerna som inte tänker på mer än sig själva.
För någon vecka sedan var det dags att ta upp fallet i Förvaltningsrätten som inte gav Naturvårdsverket rätt i sitt beslut om urvalsjakt. Det har ju naturligtvis blivit ett himla liv kring det här, vilket bl.a. tagit sig i uttryck av att Jägareförbundets talesman i frågan dristar sig till att spekulera i huruvida rättens ledamöter har hål i huve´t - ett ganska ovanligt tillmäle i Svenskt rättssystem. Naturskyddsföreningen säger inget - det tycker naturligtvis att det är bra.
Igår slogs det rekord!
Rådmannen vid förvaltningsrätten, Haike Degenkolbe, hade blivit utsedd att förklara domstolens beslut.
Hon säger att man måste veta vad man skjuter om det skall kunna kallas urvalsjakt. Lösningen på det problemet är att man först märker de djur som kan skjutas och det kan man lämpligen göra med färg. Man skall alltså fånga in dom, bemåla dom och sedan släppa dom så att dom kan skjutas. Ett alternativ är skjuta färg på dom med paintball. Hör intervjun här.... Vem utsåg denna stackars kvinna till talesman? Någonstans är det synd om henne - å andra sidan borde hon väl ha omdöme nog att inte sänka sig själv. Ring gärna chefsrådmannen och fråga hur de tänkt - om de tänkt.
Så går det när dumheten, okunskapen och empatilösheten tar över. Var skall detta sluta - nu handlar det inte om vargens vara eller icke vara längre.
Vargen triggar urkänslor i oss. De som drabbas/riskerar att drabbas blir rädda och oroliga för sina barn och/eller sina husdjur. De som inte drabbas verkar få en känsla av makt över människor i vargland som tillåter dom att agera empatilöst. Ibland kan man ana ett mått av avund inför det liv man tror vi lever här ute i spenaten.
Vargens återinförande började med projekt varg på 70-talet, som sedermera finansierades av WWF, som med olaglig utplantering byggde upp en stam i Värmland. Därifrån spred sig vargen in i Norge och öster ut i Sverige. Riksdagen beslutade att vi skulle ha max 210 vargar i Sverige.
Då började eländet. Antagligen fortsatte utplanteringen, vargar dök upp lite här och var i landet och det blev dags för jakt. I två år hade vi licensjakt på varg, under de två åren samlade sig människor och organisationer, s.k. vargkramare, för att vargstammen skulle kunna växa. Naturvårdsorganisationer, hur små de vara må, fick "rätt" att överklaga skyddsjaktsbeslut vilket de gjort så snart de kunnat.
Nu senast i vintras överklagades ett skyddsjaktsbeslut där det skulle skjutas 16 vargar i landet. För säkerhets skull begärdes inhibition vilket också beviljades. Därmed avbröts urvalsjakten för i år och vargstammen kan växa till sig ytterligare. Mös gjorde dom, de små naturvårdsorganisationerna som inte tänker på mer än sig själva.
För någon vecka sedan var det dags att ta upp fallet i Förvaltningsrätten som inte gav Naturvårdsverket rätt i sitt beslut om urvalsjakt. Det har ju naturligtvis blivit ett himla liv kring det här, vilket bl.a. tagit sig i uttryck av att Jägareförbundets talesman i frågan dristar sig till att spekulera i huruvida rättens ledamöter har hål i huve´t - ett ganska ovanligt tillmäle i Svenskt rättssystem. Naturskyddsföreningen säger inget - det tycker naturligtvis att det är bra.
Igår slogs det rekord!
Rådmannen vid förvaltningsrätten, Haike Degenkolbe, hade blivit utsedd att förklara domstolens beslut.
Hon säger att man måste veta vad man skjuter om det skall kunna kallas urvalsjakt. Lösningen på det problemet är att man först märker de djur som kan skjutas och det kan man lämpligen göra med färg. Man skall alltså fånga in dom, bemåla dom och sedan släppa dom så att dom kan skjutas. Ett alternativ är skjuta färg på dom med paintball. Hör intervjun här.... Vem utsåg denna stackars kvinna till talesman? Någonstans är det synd om henne - å andra sidan borde hon väl ha omdöme nog att inte sänka sig själv. Ring gärna chefsrådmannen och fråga hur de tänkt - om de tänkt.
Så går det när dumheten, okunskapen och empatilösheten tar över. Var skall detta sluta - nu handlar det inte om vargens vara eller icke vara längre.