Sista kolumnen i VT
Jag hoppas inte att det är den sista, utan den senaste. Inom ramen för "ståndskolumnerna" så är det den sista.
Denna gång behandlar vi våra tankar inför valet. Mitt bidrag publicerades i början av augusti. Den löd så som följer:
Det närmar sig – men känns ändå avlägset
Nu är det bara veckor kvar till dess att finalen i supervalåret går av stapeln. Vi skall då lägga våra röster på de vi vill ha som representanter i riksdag, landsting och kommun.
Förr i tiden var det lättare att välja, partierna hade många medlemmar. Man var i det parti man ”tillhörde” genom arv eller yrke. Kommunerna var många fler liksom de förtroendevalda i det politiska systemet. I dag är 97 procent av befolkningen inte medlem i ett parti. Den första frågan som infinner sig är om vårt representativa system över huvud taget är legitimt när summan av alla partimedlemmar inte är fler än Svenska jägareförbundets medlemskår, ett exempel på en organisation politiken lite nedlåtande kallar särintresse.
Nu skall alla vi övriga rösta på de få som anser sig byxade att representera oss i viktiga frågor för fyra år fram i tiden. Hur kan vi då tänka?
Förstår jag mina barn rätt går de igenom datoriserade valbarometrar för att få en fingervisning om den politiska hemvisten, många äldre gör sannolikt som de ”alltid gjort” och jag, som tillhör gruppen ”medelålders vita män”, måste hitta nya vägar till det rätta valet. Valbarometrarna slår bakut när jag testar dem.
Jag är antagligen lite gammaldags för jag vill ha en riksdag, regering, myndigheter, statliga verk, landsting och kommuner som gör det som skall göras - inget annat.
Jag tror på ett fritt samhälle i ständig teknisk, ekonomisk, kulturell och social utveckling. Jag tror att vi måste ha ett bra försvar och stabilt rättssystem utan politisk påverkan.
På det lokala planet börjar landsbygdsbon i mig att vakna, inte med orimliga krav eller utopiska önskemål utan bara en stilla önskan om några återställare, en liten U-sväng på den centralistiska vägen. I det perspektivet önskar jag att landstinget gör sitt jobb och tillhandahåller sjukvård för alla, i privat eller offentlig regi.
Konkret betyder det att alla förutvarande vårdcentraler skall fungera så som de gjorde innan politiseringen började.
Slutligen kommer vi till kommunen som, enligt min åsikt, halkat iväg från sin huvuduppgift både här och där. Befolkningen minskar, bemanningen ökar utan att leveranserna för den skull är säkrade. Skall vi klara utvecklingen jag beskrev ovan måste utbildningen bli bättre.
För att göra utbildningen bättre krävs det lärare med lite tag i, som kan lära, lyfta och huta av barn för att på så vis skapa kunniga, väluppfostrade och självständiga individer som kan möta framtidens krav.
Den stora frågan är om detta kan eller ens skall genomföras av kommunerna.
Slutligen vill jag ha en kommun som lägger alla vidlyftiga affärer på hyllan och koncentrerar sig på förvaltning av det vi har. Jag vill ha en kommun som jobbar med, inte mot, sina invånare i en tydlig och öppen anda. Jag vill ha en kommun som efter valet kommer ihåg ord som öppenhet och dialog, eller snarare förstår dess innebörd.
Allt det här låter sig lätt sägas, men frågan är om så många av de där tre procenten av befolkningen kan uppfylla dessa önskningar.
Denna gång behandlar vi våra tankar inför valet. Mitt bidrag publicerades i början av augusti. Den löd så som följer:
Det närmar sig – men känns ändå avlägset
Nu är det bara veckor kvar till dess att finalen i supervalåret går av stapeln. Vi skall då lägga våra röster på de vi vill ha som representanter i riksdag, landsting och kommun.
Förr i tiden var det lättare att välja, partierna hade många medlemmar. Man var i det parti man ”tillhörde” genom arv eller yrke. Kommunerna var många fler liksom de förtroendevalda i det politiska systemet. I dag är 97 procent av befolkningen inte medlem i ett parti. Den första frågan som infinner sig är om vårt representativa system över huvud taget är legitimt när summan av alla partimedlemmar inte är fler än Svenska jägareförbundets medlemskår, ett exempel på en organisation politiken lite nedlåtande kallar särintresse.
Nu skall alla vi övriga rösta på de få som anser sig byxade att representera oss i viktiga frågor för fyra år fram i tiden. Hur kan vi då tänka?
Förstår jag mina barn rätt går de igenom datoriserade valbarometrar för att få en fingervisning om den politiska hemvisten, många äldre gör sannolikt som de ”alltid gjort” och jag, som tillhör gruppen ”medelålders vita män”, måste hitta nya vägar till det rätta valet. Valbarometrarna slår bakut när jag testar dem.
Jag är antagligen lite gammaldags för jag vill ha en riksdag, regering, myndigheter, statliga verk, landsting och kommuner som gör det som skall göras - inget annat.
Jag tror på ett fritt samhälle i ständig teknisk, ekonomisk, kulturell och social utveckling. Jag tror att vi måste ha ett bra försvar och stabilt rättssystem utan politisk påverkan.
På det lokala planet börjar landsbygdsbon i mig att vakna, inte med orimliga krav eller utopiska önskemål utan bara en stilla önskan om några återställare, en liten U-sväng på den centralistiska vägen. I det perspektivet önskar jag att landstinget gör sitt jobb och tillhandahåller sjukvård för alla, i privat eller offentlig regi.
Konkret betyder det att alla förutvarande vårdcentraler skall fungera så som de gjorde innan politiseringen började.
Slutligen kommer vi till kommunen som, enligt min åsikt, halkat iväg från sin huvuduppgift både här och där. Befolkningen minskar, bemanningen ökar utan att leveranserna för den skull är säkrade. Skall vi klara utvecklingen jag beskrev ovan måste utbildningen bli bättre.
För att göra utbildningen bättre krävs det lärare med lite tag i, som kan lära, lyfta och huta av barn för att på så vis skapa kunniga, väluppfostrade och självständiga individer som kan möta framtidens krav.
Den stora frågan är om detta kan eller ens skall genomföras av kommunerna.
Slutligen vill jag ha en kommun som lägger alla vidlyftiga affärer på hyllan och koncentrerar sig på förvaltning av det vi har. Jag vill ha en kommun som jobbar med, inte mot, sina invånare i en tydlig och öppen anda. Jag vill ha en kommun som efter valet kommer ihåg ord som öppenhet och dialog, eller snarare förstår dess innebörd.
Allt det här låter sig lätt sägas, men frågan är om så många av de där tre procenten av befolkningen kan uppfylla dessa önskningar.