Kolumn i VT, Mars
Här är månadens kolumn i VT.
Jag fortsätter på maktspåret. Förra gången var det maktdelning, nu gäller det maktfullkomlighet och dödssynden högmod.
Jag tror nämligen inte att man kan styra en värld, en världsdel, ett land eller en kommun med maktfullkomlighet.
Det går inte att regera med skräck, våld eller nedsättande omdömen om sina meningsmotståndare.
Det går inte att förskjuta minoriteter, lyssna in deras frågeställningar eller att köra över dom.
Makthavaren i en totalitär situation blir allt mer ensam. De små politrukerna som dragits till makten tar över mer och mer i strävan att få bekräftelse och egen makt. De döljer, ljuger och beter sig i tron att de gör som "pappa" vill. De blir helt enkelt odrägliga eller rent av farliga. Vill du ha näraliggande exempel kan vi ta propagandaministrar, lägerkommendanter och korrupta tjänstemän i Göteborg. Jag tror du fattar vad jag menar.
Politiska system, allt från partifrågor, via kommun, riksdag till internationella sammanhang bygger på att det skall respekteras av alla. Alla inblandade måste ha största respekt för givna regler. Det en enkel sak att bryta reglerna om man vill, dessutom utan någon större risk för straff - förutam att få sparken eller dekapiterad, vilket är en senare fråga. Man kan göra som Hitler när han blev vald till Rikskansler, eller som Putin när han framställer det som en skyldighet att ge sig på Ukraina eller som de tusentals ljugande politiker och tjänstemän som slingrar sig när de haffas med fingrarna i syltburken.
Det är allas vårt ansvar att stoppa och säga till när man upptäcker oegentligheter eller totalitära tendenser i det offentliga systemet. Man måste sätta ner foten, vilket är lättare sagt än gjort - det är nämligen ingen tillfällighet att detta växer fram. Man får bereda sig på att bli misstänkliggjord eller rent av bli "skjuten som pianist". Då är det en tröst att verkligen känna sig som en pianist och innerst inne veta att det är någon som skrivit stycket, en annan som dirigerar och lilla du som bara inte vill spela.
Jag fortsätter på maktspåret. Förra gången var det maktdelning, nu gäller det maktfullkomlighet och dödssynden högmod.
Jag tror nämligen inte att man kan styra en värld, en världsdel, ett land eller en kommun med maktfullkomlighet.
Det går inte att regera med skräck, våld eller nedsättande omdömen om sina meningsmotståndare.
Det går inte att förskjuta minoriteter, lyssna in deras frågeställningar eller att köra över dom.
Makthavaren i en totalitär situation blir allt mer ensam. De små politrukerna som dragits till makten tar över mer och mer i strävan att få bekräftelse och egen makt. De döljer, ljuger och beter sig i tron att de gör som "pappa" vill. De blir helt enkelt odrägliga eller rent av farliga. Vill du ha näraliggande exempel kan vi ta propagandaministrar, lägerkommendanter och korrupta tjänstemän i Göteborg. Jag tror du fattar vad jag menar.
Politiska system, allt från partifrågor, via kommun, riksdag till internationella sammanhang bygger på att det skall respekteras av alla. Alla inblandade måste ha största respekt för givna regler. Det en enkel sak att bryta reglerna om man vill, dessutom utan någon större risk för straff - förutam att få sparken eller dekapiterad, vilket är en senare fråga. Man kan göra som Hitler när han blev vald till Rikskansler, eller som Putin när han framställer det som en skyldighet att ge sig på Ukraina eller som de tusentals ljugande politiker och tjänstemän som slingrar sig när de haffas med fingrarna i syltburken.
Det är allas vårt ansvar att stoppa och säga till när man upptäcker oegentligheter eller totalitära tendenser i det offentliga systemet. Man måste sätta ner foten, vilket är lättare sagt än gjort - det är nämligen ingen tillfällighet att detta växer fram. Man får bereda sig på att bli misstänkliggjord eller rent av bli "skjuten som pianist". Då är det en tröst att verkligen känna sig som en pianist och innerst inne veta att det är någon som skrivit stycket, en annan som dirigerar och lilla du som bara inte vill spela.