Risktagande

Inspirerad av Lennart Bengtssons inlägg på Lars Berns blogg Anthropocene tänkte jag ge er lite tankegods om de två stora riskområdena vi befinner oss i för närvarnde.

Migrationen, Invandringen och därmed integrationen
Under det kommande året förväntas man ge uppehållstillstånd för långt över 100.000 människor. Alla pratar om hur dessa skall integreras men ingen gör något. Vi har lite andrum i det att de skall lära sig svenska under ett år och därefter har de starthjälp under ett år. Tiden går som bekant fort och dagen då "samhället" skall bevisa hur bra det var att ta in alla dessa människor kommer.

Vi tar en stor risk då man tar emot så många människor från främmande kulturer vad gäller arbete och kulturella förändrngar. Jag säger inte att det är bra, jag säger inte att det är dåligt bara att det är ett riskfyllt experiment.

Själv har jag av olika anledningar skäl att diskutera detta med kommunen, som för övrigt har en mycket duktig och engagerad grupp som jobbar med dessa frågor. Lösningen på det hela är inte att "trycka in" dom i det befintliga systemet. Lösningen är något ingen av oss känner till för närvarande. Detta kräver investeringar och ett fritt tänkande, något som inte är svensk byråkratis främsta kännetecken. Det är inte som det var förr då invandrare från Italien, Jugoslavien och Finland sattes i arbete från och med första dagen.
Språkbarriärer och kulturella egenheter som vi kanske inte kan så mycket om ställer betydligt större krav på oss. Frågan är om vi klarar av det. Vi gör det definitivt inte genom att inte diskutera frågan och bara kasta okvädingsord på varandra. Ju längre frågorna ligger där under mattan desto värre kommer dat att bli.

Klimatet
I 40 år har politiken försökt lura i oss att jorden håller på att "tippa" eller, föreklat uttryckt, gå under på grund av våra CO2 utsläpp. Det finns inga vetenskapliga bevis för att detta stämmer. För säkerhet skull använder sig alarmisterna av begreppet "försiktighetsprincip" innebärande att det är bättre att vidta åtgärder trots att man inte "vet". Kosta vad det kosta vill.
Nu är det ju de facto så att det är rätt mycket man inte "vet" utan att för den skull vidta åtgärder så varför är det så viktigt just i detta fall? Jo, för att alarmisterna förväntar sig få vara med och fixa till det där dom inte vet genom ökade skatter och ett globalt styre som bestämmer/kontrollerar alla länders utsläpp. Nerkokat till individen innebär det sysselsättning och utkomst, för en del säkerligen med väl tilltagen ersättning och placering hos FN i New York. Vem skulle inte kunna jobba för det? Vem har inte skrämts och ljugit lite för att uppfylla sina drömmar?

Alltså
Å en sidan har vi risken att jorden "tippar". Det har aldrig hänt och kommer sannolikt inte att hända inom tusentals år framöver.
Å andra sidan har vi alarmisterna/politikerna/tjänstemännen som skall styra över oss i denna mycket centrala (energi, industri, transporter mm) fråga för alla länders utveckling. Risken för att det skall leda till en kostsam, frihetshämmande och utvecklingshämmande situation utan att för den skull lösa det där man inte "vet" är hundraprocentig. Så blir det alltid när byråkrater får härja fritt.
 
Vi "vet" att integrationen av våra nya svenskar kräver stora insatser monetärt och personellt men vi gör väldigt lite åt saken. Varför?

Vad är värst? Vem beskriver dessa risker?

Matproduktionen

Det är ju tvivelsutan så att vi alla behöver mat. Om vi inte kommer på något riktigt fiffigt måste vi producera vår mat genom att använda den jord vi är satta att förvalta. Så har vi alltid gjort och så kommer vi att göra så länge vi finns. Självklarheter kan tyckas men ibland kan det finnas anledning att betvivla om dessa insikter verkligen rotat sig hos alla och en var. Mången stadsmänniska verkar tro att mjölken kommer i pappersboxar redan från början, liksom köttbiten i vacumtråg eller grönsakerna rent och fint buntade.
 
Dagens jordbruk är en följd av ett kämpande och slitande ute på våra åkrar. Det var trots allt inte allt för länge sedan det användes hästar och oxar i stället för traktorer. Då gav inte slitet mycket mer än mat till de närmaste och risken för missväxt och nödår var realiteter. I dag producerar en bonde mat för hundratals personer på en jord som avkastar volymer den forna tidens bonde aldrig kunde drömma om. Växtförädling och brukningsmetoder har gjort att varje kvadratmeter åkermark ger mer mat och har därmed skapat möjligheter att försörja en betydligt större befolkning.
 
De människor som förr slet i sitt anletes svett och numera inte behövs i matproduktionen på grund av dessa effektiviseringar har kunnat skaffa sig andra utkomstmöjligheter, inte sällan i annan inkomstbringande verksamhet som bidragit till vårt välstånd.
 
Människan är emellertid en underlig varelse. I takt med att vi kommit längre och längre ifrån källan för vårt foderintag har vi satt oss och funderat kring tingens ordning, I stället för tacksamhet över genom genomförd teknikutveckling så har man börjat spekulera i jordens undergång där en stor orsak påstås vara jordbruket. Jag kan i och för sig förstå att stora maskiner kan verka stötande för en människa på söder som cyklar eller åker sånt där underjordiskt tåg till jobbet. Att därifrån få gehör för sina villfarelser borde steget vara långt men nu har det fått fäste i politiken för ett tag.
 
Valet är ju trots allt rätt enkelt om det nu är som söderbönan tror. Antingen går jorden under med en mätt befolkning eller så går den under på grund av att befolkningen inte blev mätt. Den som tänker en gång till kommer aldrig att acceptera det senare alternativet – det ligger inte i människans natur. Alltså återstår bara att låta matproducenten göra det hen kan och vill med skälig ersättning för arbete, mark och övrigt kapital.
 
Hur svårt kan det vara?
 
 

Viktiga funktioner i ett samhälle

Många civilisationer har kommit och gått i mänsklighetens historia. Sällan vet vi varför de upphörde. Vi kanske bara vet att de funnits och fortfarande kan vi njuta av resterna, oftast i form av fantastiska byggnader. Några samhällen har kanske nte gått under men genomgått en transformering till något helt annat.
 
Det här kanske låter som en ambitiös inledning på en bloggpost, vilket inte bör vara tolkningen eftersom jag tvivelsutan saknar kunskaper i samhällens uppgång och fall.
Jag kan dock från mitt lantliga perspektiv konstatera att det mesta omkring oss går upp och ner. Jag ser det om inte annat bland det vilda. Ibland är skogen full av älgar, rådjur eller vildsvin. Dessa populationer må växa till sig men aldrig till den grad vi människor tror när de börjar bli en "plåga". Inget växer till himmelen. Så enkelt är det.

För oss människor börjar man tala om att även vår numerära tillväxt snart nått sitt maximum. Det är naturligtvis en följd av minskat barnafödande som i sin tur verkar korrelera med ökat välstånd. Ju bättre vi har det, desto färre barn blir det.

Vi människor är bra på två saker, att bygga upp - och bryta ner. Vi är oerhört strävsamma när vi skall skapa ett samhälle att leva i. Se bara på våra ihärdiga bönder för några hundra år sedan, gruv/bergsarbetarna, skogsarbetarna eller sjöfararna som for jorden runt i sina strävanden.
Brutit ner har vi gjort med otaliga krig som lämnat mången byggen, inte bara bokstavligt, i ruiner.

Nutiden är alltid svår att betrakta men jag tror att vi är inne i en ny nedbrytningstid. Denna gång handlar det inte om krig där vi genom bombkastning förstör för varandra utan vår egen lathet och förmeta vilja att göra "allt gott - allt rätt". Denna strävan tenderar till en byråkratisering som sakta kommer att kväva oss, dels genom att byråkraterna inte producerar något, dels genom att bakbinda de byråkratiserade. Ett bra exempel på detta är fiskerinäringen som sakta håller på att gå under.

Ett annat bra exempel står att läsa i dagens ATL (som ännu inte finns på nätet - jag länkar senare) där det handlar om den småskaliga vattenkraften. Vi har tusentals små vattenkraft i Sveriges många vattendrag. Inte sällan handlar det om anläggningar som var en av byggstenarna i vår välfärd - bruken. Vi har alltid behövt energi och då har människor bosatt sig där det rinner vatten för att utvinna kraften ur detta.

Nu har dårskapen gått så långt att dessa anläggningar skall miljöprövas enligt dagens miljöregler. Då kommer de att ställas mot alla möjliga intressen, inte sällan mot fiskarnas eller snararare fritidsfiskarnas intressen.
Bara ansökan kan kosta ägaren till ett småskaligt vattenkraftverk mellan 200.000 och 500.000. Verket kanske inte producerar mer än det egna behovet eller lite däröver och då finner många det ovärt att satsa dessa pengar med nedläggning och rivning som följd.
Kvar blir en bäckfåra i stället för den damm som funnits där i hundratals år.

Vad har vi vunnit med det?
Är inte energi en grundläggande komponent för vårt välstånd?
Är inte vattenkraft den renaste produktionsmetoden?

Med detta exempel vill jag visa att vi med, möjligtvis, "goda" argument håller på att bryta ner vårt samhälle.
Att ta ren, distribuerad och effektiv energiproduktion ur systemet är inget annat än urbota dumt. Ersätts den med ineffektiv, dyr och miljöförstörande produktion som vindkraft saknar jag ord att beskriva dumheten.

Jag återkommer i detta tema med matproduktionen, landsbygden och säkerligen mycket annat. Jag har lite tankar om integrationen vilket jag inte vet om jag vågar mig på. Vi får se.

Vart är vi på väg?
 
Som en försmak på kommande betraktelser kan du läsa denna dabattartikel av vår Landshövding i dagens VT. Fullständigt, kontraproduktivt, bråkratiserande NONSENS! Ett bra exempel på hur vi i det "godas" namn sakta kväver oss själva till döds!