Matproduktionen

Det är ju tvivelsutan så att vi alla behöver mat. Om vi inte kommer på något riktigt fiffigt måste vi producera vår mat genom att använda den jord vi är satta att förvalta. Så har vi alltid gjort och så kommer vi att göra så länge vi finns. Självklarheter kan tyckas men ibland kan det finnas anledning att betvivla om dessa insikter verkligen rotat sig hos alla och en var. Mången stadsmänniska verkar tro att mjölken kommer i pappersboxar redan från början, liksom köttbiten i vacumtråg eller grönsakerna rent och fint buntade.
 
Dagens jordbruk är en följd av ett kämpande och slitande ute på våra åkrar. Det var trots allt inte allt för länge sedan det användes hästar och oxar i stället för traktorer. Då gav inte slitet mycket mer än mat till de närmaste och risken för missväxt och nödår var realiteter. I dag producerar en bonde mat för hundratals personer på en jord som avkastar volymer den forna tidens bonde aldrig kunde drömma om. Växtförädling och brukningsmetoder har gjort att varje kvadratmeter åkermark ger mer mat och har därmed skapat möjligheter att försörja en betydligt större befolkning.
 
De människor som förr slet i sitt anletes svett och numera inte behövs i matproduktionen på grund av dessa effektiviseringar har kunnat skaffa sig andra utkomstmöjligheter, inte sällan i annan inkomstbringande verksamhet som bidragit till vårt välstånd.
 
Människan är emellertid en underlig varelse. I takt med att vi kommit längre och längre ifrån källan för vårt foderintag har vi satt oss och funderat kring tingens ordning, I stället för tacksamhet över genom genomförd teknikutveckling så har man börjat spekulera i jordens undergång där en stor orsak påstås vara jordbruket. Jag kan i och för sig förstå att stora maskiner kan verka stötande för en människa på söder som cyklar eller åker sånt där underjordiskt tåg till jobbet. Att därifrån få gehör för sina villfarelser borde steget vara långt men nu har det fått fäste i politiken för ett tag.
 
Valet är ju trots allt rätt enkelt om det nu är som söderbönan tror. Antingen går jorden under med en mätt befolkning eller så går den under på grund av att befolkningen inte blev mätt. Den som tänker en gång till kommer aldrig att acceptera det senare alternativet – det ligger inte i människans natur. Alltså återstår bara att låta matproducenten göra det hen kan och vill med skälig ersättning för arbete, mark och övrigt kapital.
 
Hur svårt kan det vara?
 
 

Kommentera här: