I grevens tid

Vårt tillvaro har förändrats mycket under senare år, tycker många av oss som är i den. Självklart står ett samhälle under ständig förändring och lika självklart är det de levande som tycker att det är det största som någonsin hänt. Det är bara några axplock som hamnar i historieböckerna efter ett tag.

Alla är nog överens om att digitaliseringen, urbaniseringen, vägen mot det mångkulturella och omställningen till det "hållbara" samhället är något stort i vår tid.

Själv ser jag ett mönster i hanteringen av stora frågor. Det har förnädrats mycket sedan folkhemmets storhetstid då man hade en distribuerad beslutsapparat med många små kommuner och folkvalda i samarbete med en hög aktivitet i olika politiska församlingar. Då, efter kriget, med umbäranden och en gryende framtidsoptimism kanske det var enklare att lura i folk förträffligheten i det demokratiska systemet. Det faktum att fler människor var inblandade i besluten kvarstår dock.

 

Under senare år hamnar många frågor i den s.k "åsiktskorridoren" innebärande att de som inte håller med kastas ut i kylan eller tystas vilket  diskuterades livligt under årets Almedalsvecka. En av tillskyndarna till korridormetaforen var bl.a Alice Teodorescu som blev emotsagt av etablissemanget, politiker och journalister i en salig blanding. De sistnämnda hävdade att "korridoren" inte existerar utan mer eller mindre utgör ett hjärnspöke och bottnar i att folk med avvikande mening är rädda för att få mothugg. Själv höll jag på att falla för den argumenteringen eftersom det faktiskt är många som framför avvikande meningar.

Alice påstår att dessa människor ofta bemöts med personliga påhopp och förklenande omdömen i stället för en saklig argumentering. Jag tror att hon har rätt men jag tror också att hon glömde det faktum att avvikande meningar ofta bemöts med total tystnad.

Det är ofta så att många "korridorfrågor" är svåra att argumentera för och då återstår bara tystnad eller krig mot den som inte håller med.

 

Många av mina favoriter tillhör kategorin "korridorfrågor" såsom klimatfrågan i allmänhet - vindkraften, biogasen, strandskyddet, äganderätten, byråkratiseringen, vargen och landsbygdsavvecklingen in synnerhet.

Utanför mina favvoområden har vi invandringen, islamiseringen, pacifismen, avkristnandet och hbtq frågorna som tryckts på befolkningen av en minoritet som ansett att dom gjort något bra för vårt samhälle. Den stora frågan är om de verkligen gjort så gott.

Personligen tror jag inte att ett samhälle utan normer eller i normupplösning klarar sig särskilt länge. Det går helt enkelt inte att släppa på "sitt" samhälle av vilket slag det vara må - i vårt fall det "Det Svenska" - vad nu det är egentligen.

 

I slutet av denna månad anordnas det en Pridemarsch på Norra Järva. Under buller och bång skall det vandras från Tensta till Husby genom bostadsområden och grönområden. Förutom att det är en bit att gå, delvis på asfalterade stigar i fästingland, så går de genom områden som kanske inte gör vågen för att få dessa människor in på livet.

En sak kan vara att många svenskar knyter näven i fickorna över paraderande existenser med allköns sexuella läggning som de inte är intresserade av elller har att göra med. Vi är av tradition tysta och fogliga och låter oss beredvilligt kokas likt grodan i grytan.

En annan sak är hur våra nya svenskar tar det.

Nu verkar det vara så att denna marsch är arrangerad av SD-folk för att visa på krocken i PK-grytan och då börjar det bli intressant. Att tycka illa om SD kan alla göra utan att löpa risk för "korridorbehandling". Hur skall man hantera detta när det kanske är SDHBTQ som "stör" i invandrartäta bostadsområden, som rimligtvis borde ha samma rätt att marschera var dom vill. Helt plötsligt blev arrangören viktig, det blev "fel" arrangör - enligt vänstern. Då får dom som vanligt svårt att manövrera i grytan/"korridoren". HBTQ får ju ingen tycka illa om liksom muslimer eller bilbrännande ungdomar i dessa förorter.

På målplatsen för marschen ser jag framför mig en salig blandning av halvklädda, sminkade hbtq-personer, burka eller huvudduksklädda kvinnor, människor med alla tänkbara hudfärger, barn och vuxna dansande runt vindkraftverket till ylande vargar och Birgit Friggebo sjungandes "We shall overcome".

 

Kan det vara så att vi ser början på svårigheten i att hantera vår normupplösning?