Den stora branden
Jag har förmånen att ha närstående med rötter i närheten av "den stora branden" som p.g.a okunskap/slarv/brist på ledningsförmåga totalförstörde ett område motsvarande 28.000 fotbollsplaner söder om Ängelsberg.
Närmast Ängelsberg har man avverkat, kört ut och påbörjat plantering/sådd inom ett område motsvarande 8.000 (4.000 har) fotbollsplaner. Det är ett mycket stort område. De flesta av oss kanske aldrig kommer dit och det är lätt att förstå svårigheten att relatera till vidden av denna katastrof. Lokalt är katastrofen total, satt i ett nationellt perspektiv i jämförelse med t.ex stormen Gudrun är det fortfarande en katastrof men inte lika stor.
Nu är det så att skogsägande är alltid lokal om det inte är bolag, staten eller kyrkan som äger skogen. Skogsägande är förknippat med oerhört starka känslor där man inte kan ha annat än respekt för ett levande väsen med en livslängd utöver den egna. När allt detta, hela kapitalet försvinner på en vecka försvinner en del av skogsägarens själ.
Klicka på bilden
Svampställen och jaktpass försvinner liksom bestånden som sparats för att kommande generationer skall ha något att leva på. Hela livet ställs på huvud.
Nu verkar det som om man lärt sig av Gudrunkatastrofen där människor tog sig av daga inför åsynen av den nedblåsta skogen. I det här fallet har så inte skett utan det dödsfall som inträffade var av mer olyckskaraktär liksom den/de som skadades.
Den är branden är inte bara en enkel gräsbrand utan allt är borta och då menar jag ALLT. Förnan är nedbränd till stenlagret och t.o.m träd ute på stora mossar är nedbrända. Det var ett helvete på jorden när det pågick dom där dagarna i augusti förra året. Det går inte att bortse från känslor av vördnad och respekt för den jord vi är satta att förvalta och allt det naturen kan skapa i form av glädje och sorg. Vi är så små, vi människor, en insikt som jag allt som oftast tror saknas hos de flesta av oss. Därför skall vi ta hand om det vi har kring oss så gott vi kan. Låt aldrig naturen bli ett tillhygge i andra syften, den förmågan har den inte. Naturen bara är - på gott och ont.
Nu går livet vidare i Bergslagsskogarna och om 60, 70, 80 år är det bara något man talar om som ett kuriöst minne från farfars tid. Då står där antagligen skog som om ingeting hänt.