Vart är vi på väg - Kyrkan?

Jag tror att alla och en var lätt kan konstatera att världen omkring os håller på att förändras. Så har det förvisso alltid varit - annars hade vi inte varit där vi är i dag. Eller hur?

Den utveckling vi har bakom oss har haft sina toppar och obehagliga dippar. Vi har haft nödår med krig, svält och elände. Vi har haft varmt och vi har haft kallt.

Det är alltid svårt att se nutiden - i nutiden. Efter några år formuleras den i historiska punkter och på det viset fastställs vad som hände, ett sorts bokslut som är svårt att ändra på. Vi har t.ex kårhusockupationen, punken och 4:e oktoberrörelsen som sägs satt sina avtryck för eftervärlden. Må så vara, men vad tänkte de/vi som var med? Var det så märkvärdigt just i själva skeendet? Antagligen inte.

Man kan säga vad man vill om nutiden men det går inte blunda för den. Vi har stora problem i Mellanöstern som lett till flyktingströmmar och ett ansträngt samhälle. Bredvid flyktingströmmarna förs dagligen diskussioner som har kopplingar till Islam - mer eller mindre insiktsfullt.

Såsom varande nutidsmänniska i ett skeende är det oerhört svårt att sortera ut vad som är sant och vad som är propaganda.

Hur är det egentligen med Islamismen, har de för avsikt att infiltrera och tillintetgöra vår västerländska kultur? Kanske, kanske inte. Antagligen så ligger sanningen någonstans mellan dessa ytterligheter.

Hur är det egentligen med normupplösningen? Är det bra eller leder det oss mot en mörk framtid? Även där ligger sanningen antagligen mellan dessa ytterligheter.

I dag på morgonen tog jag del av en söndagskrönika, skriven av Julia Caesar i oktober 2013, med anledning av tillsättningen av den nytillsatta ärkebiskopen. Alla och en var med minsta insikt i det kyrkliga arbetet har nog konstaterat att det förändrats under senare år. Inte bara genom att församlingar slagits ihop och kyrkorna allt oftare gapar tomma. Det talas t.o.m om försäljning av kyrkobyggnader där försäljning av församlingshem drabbat många landsortsförsamlingar.
Nej, jag tänker närmare på hållningen till klimatfrågan där kyrkan klart och tydligt antagit den alarmistika mainstremlinjen att allt kommer att gå åt pipsvängen. Det är förvisso en återanvändning av gammal retorik/tro vilket inte på något vis gör saken bättre. Lägger man till argumentet "vi kan så mycket om skapelsen", som svenska kyrkan påstår, blir det rent av korkat. Jag köper dock att kyrkan tror om skapelsen, vilket är något helt annat.
Jag tänker på hållningen i frågan om vem som får gifta sig med vem där man kanske, i tidens anda, varit tvungen att anpassa sig men det förringar inte det faktum att man ändrat hållning.
Jag tänker slutligen på hållningen gentemot Islam som i mitt tycke är minst sagt märklig.
 
Vem är det som leder vår kyrka på dessa vingelvägar. Jo det var hon som egentligen skulle varit huvudtemat för denna bloggpost. För att inte sväva ut för mycket försöker jag här sammanfatta vad Julia Caesar påstår.
Om bara en tiondel är sanning är det skrämmande!
 
Ärkebiskop Antje Jackelén kom från Tübingen i Tyskland till Sverige 1978 på ett stipendium som ingen lyckats verifiera. Henners största problem, förutom att hon är populist och flirtar med andra religioner, feministiska organisationer och HBTQ-grupper, är att hon har besvärande kopplingar till DDR i allmänhet och STASI i synnerhet. En är den s.k "Stasiprästen" Alexander Radler som var en av Stasis elitspioner i 25 år innan åkte fast 2012. Ärkebiskopen förnekar inte att de haft kontakt men hon förringar det genom att påstå att hon en gång tenterat för Radler under doktorandtiden. Problemet är bara att han var kyrkoherde i Burträsk under hennes doktorandtid vilket är skäl nog att ifrågasätta påståendet. Den där Radler verkar f.ö vara en otäck figur och borde minst av allt vara präst.
 
Vad gäller ärkebiskopens utbildning i allmänhet så har den starkt ifrågasatts av en präst på Öland, Dag Sandahl som bl.a starkt ifrågasätter hennes påståenda att hon varit professor i Lund. Han har inte lyckatsts belägga vilket stipendium hon kom hit på och misstänker t.o.m att hon förvärvat sina kunskaper genom kvällsstudier. Hon skulle därmed kunna vara vår första ärkebiskop med kvällsstudier som huvudsaklig studiemerit.
 
När det vara dags för prästvigning 1980, av vår nuvarande ärkebiskop, gjordes det av en annan DDF-fantast, Lars Carlzon. Han har varit ordörande i Förbundet Sverige-DDR
 
Nåväl, vi låter tvivlen kring vår ärkebiskop vara ouppklarade. Är du intresserad att grotta vidare så finns det mycket att finna. Eftersom kyrkan, liksom poltiiken och många andra som befinner sig i åsiktskorridoren är starka så lär inget hända förrän den dag "uppdrag granskning" eller motsvarande lyckas belysa frågan. Låt oss hoppas.
 
Under våren har vi kunnat följa en sorglustig historia kring Miljöpartiet där en allmän naivitet och okunskap blottat en skrämmande infiltration av islamistiska krafter i partiet. Dessa grupper har varit framgångsrika även inom det Socialdemokratiska partiet. Kyrkan verkar slå infiltrationsrekord då de släppt in många märkliga rörelser där DDR/Stasi kan få stå exempel hur illa det kan gå när man inte vet vad man vill eller vart man är på väg.
 
Vart är vi på väg?

Kommentera här: