Ska djurrätts- och miljöaktivister få hållas?

I gårdagens VT, (som f.ö blivit urtrist sedan tidningen gjorts om varvid åsiktskorridoren putsats upp, kommentarer tagits bort och chefredaktören börjat skriva själv), kan vi läsa en insändare av en djurrättsktivist och en miljödito.

Taskig kombo skulle man kunna säga, liksom att budskapet är förutsägbart. Beror det på oss själva? Säger vi emot eller spelar vi med i elakt spel?

Någonstans känns det viktigt att vi får mat i oss. Utan bönder får vi ingen mat, så enkelt är det.
Hur listigt är det då att göra bönderna till banditer när det lika gärna kunnat varit handeln, som tjänar mest i matkedjan, eller konsumenten som de facto köper, äter och förorenar naturen med restprodukterna?

Nej, nu är det bönderna man ger sig på. Grundtanken hos de båda är att bönderna hellre går i konkurs än att ställa om sin produktion. Man säger att mjölkbönderna kan göra det lätt för sig genom att tillverka biogas och råvaror för vegetabiliska alternativ men inte hur det skall gå till. Skall korna slaktas?
- Hur mycket bättre är det för miljön om de vegetabiliska alternativen produceras med hjälp av dieselslukande maskiner och konstgödsel?
- Visst, korna får det mycket bättre i himmelen men hur får vi det när betesmarker beskogas, naturgödseln försvinner och ladugårdarna tystas?

För att få läsaren att känna empati för korna använder man ett humanvokabulär i stället för de termer man begagnar inom djurhållningen. Dräktig blir gravid, tjurkalv blir hankalv, kvigkalv blir honkalv, en ko som är 5-6 år jämförs med en tonåring.

Ger man sig till att titta på djurhållningen från sitt eget tillrättalagda liv i en lägenhet på Söder eller en liten villa i en medelstor stad så ter sig kanske jordbruks-, skogsbruks- och animalieproduktion lite märkligt. Å andra sidan ter sig det nyss beskrivna livet rätt annorlunda för oss som bor på landet.

Vi har en av världens mest reglerade djurhållning i en byråkrati som svällt över alla bredder. Efter år av denna byråkratiska utveckling har det mejslats fram ett liv för våra husdjur som vi tror är mycket bättre än deras kollegor utomlands. Ingen har ju frågat korna förstås.
 
Om det nu är så att djurrättsaktivister och miljöfanatiska stadsbor har en lösning för en lönsam produktion på landsbygden tycker jag att dom skall komma och visa våra bönder hur det skall gå till. Hur investeringar i biogasproduktion skall finansieras och hur marknader för gas och vegetabiliska alternativ skall skapas. Det är lätt att sitta på kammaren och tycka eller "säg'et - men gör´t" - som man säger häromkring. Lönsamheten är långt ifrån självklar. Det är inte självklart att bönderna vill satsa på detta, vilket är deras fulla rätt utan att bli bespottade av okunniga fanatiker.
Det finns inget som hindrar att miljöaktivister, eller vem som helst, köper eller arrenderar en gård där hen själv kan testa idéer. Man skall veta att det är långt från tanke till system i så väl tid, svett, tårar som pengar. Men vem vet, det kan finnas något annat där runt hörnet?
Under tiden försvinner bönderna i en hisnande takt. Det är inte bara att dra på kranen så kommer det nya - förlorad kunskap är förlorad kunskap.
Vid en viss nivå har vi inte längre någon som producerar mat, så enkelt är det.
Då är det så dags!

Om misstänksamhet

Misstänksamhet kan vara av ondo om man pådyvlar allt och alla illasinnade tankar av slag det vara må. Om inte annat blir det lite jobbigt att hela tiden ifrågasätta vad folk säger och gör.
Jag hade en dam till bordet en gång som hela tiden satt och fumlade under bordsduken. Bara det borde ju få vem som helst misstänksam. På en rak fråga visade sig att hon satte och Googlade vad jag sade. Jag vet inte vem som kände mest obehag av den uppkomna situationen men det var nog jag. Nu är det antagligen så att en middagskonversation med mig inte håller särskilt hög sanningshalt. Det finns säkert skäl att kontrollera mer än ingen utsaga.  Det kan likväl tjäna exempel på hur och när man kan förhålla sig till misstänksamheten/sanningen.

I det stora livet blir jag gravt misstänksam när frågor inte besvaras, när känslan som infinner sig när "svaret" avgivits kan liknas med en tom burk och några futtiga ord skvalpande kvar i botten. Vi har alla upplevt politiker som likt en papagoja upprepar en ordslinga. En ny teknik, som antagligen är ett resultat av hemmabakad mediträning är att leka fågelholk - öppen mun, fast blick på den som frågar och total tystnad. Obehagligt för de flesta med resultat att frågor undviks framöver.
Vad var det hen gjorde eller sade? Varför?

Hur gör man i det läget? Viker man sig? Blir man taggad?
Dom flesta viker sig tyvärr. Det ligger inte i vår konflikträdda natur att vrida kniven några varv till för att slutgiltigt kunna fastställa lögn, okunskap eller ignorans.

Vad är värst - att veta och skita i det/ljuga om det - eller att inte veta något man borde veta?
Alla (eller åtminstone fler journalister) borde i sådana lägen ställa den fråga Sebastian Coe fick i dopingskandalen med de dopade ryssarna:
-Är du dum i huv'et eller har du sovit på jobbet?

Detta med anledning av en diskussion kring trixandet med den lilla kommunens allmänna VA-anläggning. Jag har skrivit om det tidigare och kommer att skriva om det senare.

1:a April redan? Könsneutral Toalett

Men va f.n! Har vi inte viktigare saker att göra?

Jag hörde "nyheten" om "könsneutral" toalett på radion. Jag trodde faktiskt inte att det var sant. En snabb sökning på begreppet gav denna artikel i SvD.

Det handlar om en toalett som alla, oavsett hur de definierar sin könstillhörighet, kan använda.

Vad bra!

Och så min favoritfråga: Vilket problem vill man lösa?
Trycker det på går man väl på den toalett som är ledig, oavsett vad som står på dörren.

Annars är skogen bra- den är såväl köns- som artneutral. Men det finns inte helspegel, nagellack (vilket antagligen inte får finnas på tjejtoan) eller magasin - om man inte menar magasin till bössan förstås.

Men allvarligt talat! Det är människor som fått betalt för det här!
Är detta verkligen den rätta ändan om man vill nysta i våra nationella problem?