I grevens tid

Misstänksamhet kan vara av ondo om man pådyvlar allt och alla illasinnade tankar av slag det vara må. Om inte annat blir det lite jobbigt att hela tiden ifrågasätta vad folk säger och gör.
Jag hade en dam till bordet en gång som hela tiden satt och fumlade under bordsduken. Bara det borde ju få vem som helst misstänksam. På en rak fråga visade sig att hon satte och Googlade vad jag sade. Jag vet inte vem som kände mest obehag av den uppkomna situationen men det var nog jag. Nu är det antagligen så att en middagskonversation med mig inte håller särskilt hög sanningshalt. Det finns säkert skäl att kontrollera mer än ingen utsaga.  Det kan likväl tjäna exempel på hur och när man kan förhålla sig till misstänksamheten/sanningen.

I det stora livet blir jag gravt misstänksam när frågor inte besvaras, när känslan som infinner sig när "svaret" avgivits kan liknas med en tom burk och några futtiga ord skvalpande kvar i botten. Vi har alla upplevt politiker som likt en papagoja upprepar en ordslinga. En ny teknik, som antagligen är ett resultat av hemmabakad mediträning är att leka fågelholk - öppen mun, fast blick på den som frågar och total tystnad. Obehagligt för de flesta med resultat att frågor undviks framöver.

Vad var det hen gjorde eller sade? Varför?

Hur gör man i det läget? Viker man sig? Blir man taggad?
Dom flesta viker sig tyvärr. Det ligger inte i vår konflikträdda natur att vrida kniven några varv till för att slutgiltigt kunna fastställa lögn, okunskap eller ignorans.

Vad är värst - att veta och skita i det/ljuga om det - eller att inte veta något man borde veta?
Alla (eller åtminstone fler journalister) borde i sådana lägen ställa den fråga Sebastian Coe fick i dopingskandalen med de dopade ryssarna:
-Är du dum i huv'et eller har du sovit på jobbet?

Detta med anledning av en diskussion kring trixandet med den lilla kommunens allmänna VA-anläggning. Jag har skrivit om det tidigare och kommer att skriva om det senare.