Vart är demokratin på väg?

Jag kanske är lite nostalgisk och blind för att allt inte var bättre förr. Jag växte upp i den sista eran av bondesamhället. På den tiden fanns det fortfarande ett jordbruksdepartement och väldigt många bönder. Skolnedläggelserna hade förvisso redan börjat från ett läge där det fanns små folkskolor både här och var. Jag började i kyrkskolan med utedass, manuell inringning och en del elaka lärare. Jag cyklade till skolan men de flesta åkte skolbuss i stället för att gå som deras föräldrar fick göra. Ganska snart fick alla flytta över till en ny fin skola med gympasal, slöjdsal, matsal och eget kök.

Vad har det här med demokrati att göra?
På den tiden var världen mindre. Många levde hela sina liv i en socken om ca. 100 kvadratkilometer - en av tre som utgjorde kommunen. Man kämpade och slet i sitt anletes svett med jordbruk, djurhållning, gården och familjen. Alla var naturligtvis inte bönder - en del var pigor och drängar emedan andra hade serviceyrken eller annat.

Men - poängen i det här är att det gemensamma skulle skötas, vilket gjordes av människor som valdes vart tredje år. Skillnaden mellan arbetare, lantarbetare, lärare, bönder, storbönder och godsägare var mycket större än i dag men det hade ett gemensamt intresse i att sköta de tillgångar som kunde utnyttjas av alla i olika skeden av livet. De hade kontakt med "de sina" i ett aktivt politiskt liv med partiföreningar där man kunde diskutera sig fram till olika lösningar. Arbetet skedde helt på ideell bas. Det var en ära att bli vald till kommunfullmäktige.

Närmare demokrati än så har vi kanske aldrig varit, trots att många anser att dåtidens samhälle var gravt odemokratiskt och ojämlikt, för att inte tala om brister i jämställdheten. Det fanns naturligtvis nackdelar med att vara en liten kommun ute på landet vilket öppnade för argument om stordriftsfördelar, kvalitetsvinster och allmänna effektivitetshöjningar. Sålunda beslutades att slå samman småkommunerna till så kallade storkommuner i början av 70-talet. Därmed skapades, vad jag i tidigare inlägg kallat "den lilla kommunen vid havet" som är en av södra Sveriges största kommuner till ytan där vi, i utkanten, har närmare sex mil till kommunhuset - om man skulle få för sig att åka dit.
 
Har det blivit bättre, nu när det gått närmare 50 år sedan denna "reform"? I vår del av kommunen fanns det tidigare tre skolor - ingen är kvar. Det fanns ålderdomshem, pensionärshem, skolsköterskor, sjuksköterskor - inget finns kvar. I angränsande kommun, dit man brukade åka på julskyltning då det begav sig, fanns det förutom allt detta läkarcentral som förvisso inte är helt nedlagd men näst intill.
 
Den kommunala organisationen har förändrats radikalt genom att man lagt över merparten av tillgångarna fastigheter, teknisk verksamhet, vatten/avlopp, sophantering mm i kommunala bolag. Kommunens högst beslutande organ yttrar inte ett ord när ägardirektiven till dessa bolag, som ytterst styrs av tre personer, skall beslutas. Man kan med fog hävda att andelen politiska beslutsfattare och eller politiskt insatta i förhållande till befolkningen  minskat radikalt.
 
Tyvärr verkar inte det här räcka utan nu skall det bli regioner och och antagligen även sammanslagningar av de sammanslagna kommunerna. Argumenten är, hör och häpna, slående lika de argument som lade grunden för kommunreformen under 70-talet. Resultatet kommer att bli det samma.
 
Sett ur ett större perspektiv talar man som bekant om globalisering. Man behandlar företeelsen som om det vore en naturlag. Lars Bern har skrivit om detta här, här och här. Ta del av det han skriver, fundera och reflektera så behöver inte jag göra det här och nu. Det kan lätt avfärdas som konspirationsteorier. Jag tror tyvärr att det ligger mycket i vad han säger.
Det vi fått se i globaliseringens spår är till exempel Arla, SCA, Swedbank, Kommunal och Utrikesministerns krumbukter vilket bara är toppen på isberget. Vi ser människor som skor sig i globaliseringens namn. Vi ser männsikor som tar 550.000 av böndernas pengar varje månad, plus årlig bonus, och inte anser sig ha råd att betala en Parisresa till sin fru med egna pengar. Vi ser företagsledningar som förnekar, ljuger och undanhåller till dess att SvD eller Uppdrag Granskning kommer och knackar på.
 
Vi ser ett klimat där det demokratiska samtalet inte kan föras. Vi ser kommunala företrädare som inte svarar på medborgarnas frågor när det börjar bli jobbigt, köper tillrättalagda revisionsrapporter när det blir ännu jobbigare eller helt enkelt struntar i domslut som gått dem emot. Samtal och diskussioner är ett bättre, och billigare, forum än domstolar för att lösa uppkomna situationer. Vill man däremot tysta och trötta ut människor med meningsskiljaktigheter är det sannolikt en listig strategi. Till dess att Uppdrag Granskning knackar på vilket tyvärr utgör en liten risk för att bli tagen med brallorna nere.
 
Det är i sådana här omgivningar som korruption, ekonomisk misshushållning och tokiga tankar, vare sig det är grönt, blått eller rött, får fäste
Det är obra!

Kommentera här: