Mål eller medel?

Ska klimatpolitiken vara ett medel för att rädda vår värld som håller på att gå under?
Kan det vara ett mål i sig att skapa en klimatpolitik?

När jag för några år sedan insåg att svaret på den första frågan är NEJ och svaret på nästa fråga är JA beslutade jag mig för att starta denna blogg. Drygt tusen bloggposter senare kan jag konstatera att omständigheterna inte har ändrat sig.

I dag får allas vår riksopportunist Anders Wijkman komma till tals i rundradion. Med mild stämma låter han oss förstå att "det här problemet" - vad det nu är - inte låter sig lösas utan uppoffringar där ett exempel sägs vara förändringar i beskattningen av tjänstebilar. Människor med tjänstebil är mycket viktigare påverkare än skogsägaren i Norrlands inland som får mindre betalt för att lastbilstransporterna beläggs med "klimatskatt".

Dagens nyhetssändningar vara bara en bekräftelse av morgonens nyhetsintag i ATL där man låter meddela att "skogen är en stridsfråga när EU ska enas om klimatet" (hittar tyvärr inte artikeln på nätsidan).

Vad är det EU då skall enas om? Att det finns ett klimat? Att det varierar inom EU? Eller är det rent av klimatpolitiken?

Jorå, det är politiken man skall enas om och då handlar det om hur mycket respektive land skall få tillgodoräkna sig av skogens (och jordbruket, och annan markanvändning) kolsdioxidsänkande effekter. Självklart är det så att i ett land som har mycket skog, som t.ex Sverige, sugs det opp mer CO2 än i ett torrt och kargt land, som t.ex Grekland.

Sju av åtta partigrupper anser att man skall få tillgodoräkna sig 30% av skogens upptag fram till 2030, jämfört med 2005. Alla håller inte med i det här, så som t.ex. vår egen Christofer Fjellner.

Min poäng ligger inte i huruvida vi skall få tillgodoräkna oss 30, 50 eller 100% av skogens CO2 upptag eller inte. Det handlar om det faktum att frågan diskuteras över huvud taget.

Antingen är mänskliga utsläpp av CO2 ett problem baserat på vetenskaplig grund innebärande att man vet hur mycket jorden släpper ut eller tar upp på naturlig väg, hur mycket vi människor tillför och hur det påverkar klimatet på vår jord. Ingen VET det.

Eller så är det bara en mänsklig luftpastej skapad i syfte att tillskansa sig makt och/eller pengar. Om så är fallet är det naturligt att man först skuldbelägger människor för att i nästa andetg säga att "vi kan fixa det" genom högre skatter, elpriser eller försämrade tjänstebilsvillkor. I det här perspektivet känns det också naturligt att vilja begränsa naturen eget CO2-upptag.
Tänk om - hemska tanke - man kommer fram till att naturen i Sverige tar upp mer CO2 än vi människor tillför?

Det skulle vara katastrof för klimatpolitiken!  Naturen, med klimatet, skulle inte bry sig - om det heller.

Nu är det några dagar ledigt igen. Ge er ut i naturen och insup alla de gåvor som bara finns utan att något gjorts, tillrättalags eller beskattats.

Trevlig helg!

Organisatoriska problem

Den lilla kommunen jobbar - och har så gjort i närmare sex veckor.

Frågan har jag beskrivit tidigare. Jag har begärt att ledningsrätter skall föras från den lilla kommunen till det stora bolaget i den lilla kommunens ägo. Detta för att jag skall bereda dem tillträde till min mark, vilket är syftet med en ledningsrätt.
 
Jag har även haft synpunkter på att den lilla kommunen fortfarande är lagfaren ägare till två fastigheter där den ena hyser ett reningsverk och den andra ett vattenverk. Dessa fastigheters enda syfte är just att hysa dessa VA-anläggningar och ingick således i den överlåtelse som gjordes för fem år sedan - då bolaget "förvärvade/köpte/övertog" (avtalet är luddigt trots att det handlade om en affär kring 260 milj) den allmänna VA-anläggningen i den lilla kommunen.
 
I eftertankens kranka blekhet tycks man kommit på att det kostar pengar att överta en fastighet eftersom det skall betalas lagfartsavgifter. Då har något smartass i den lilla kommunen kommit på att man kan arrendera lite mark runt själva anläggningen vilket innebär följande:
 
1. Den lilla kommunen "överlåter" hela anläggningen eller rättare sagt VA-kollektivets egendom (inklusive dessa fastigheter) till det kommunala bolaget.
 
2. Den lilla kommunen arrenderar ut delar av fastigheterna, som man bokat bort ur balansräkningen - eftersom man överlåtit dem, till den som förvärvat dem (som inte bokat upp dem i sin balansräkning - och varken upprättat köpekontrakt eller sökt lagfart).
 
3. VA är en avgiftsfinansierad verksamhet innebärande att brukarna, vatten- och avloppskunder, äger anläggningen gemensamt. Formellt står emellertid huvudmannen, oftast kommunen, som lagfaren ägare av VA-fastighet. I det perspektivet är det närmast brottsligt av kommunen att "behålla" fastigheten och arrendera ut delar till brukarna - som äger dem.
 
När det här påtalas blir det jobbigt för den lilla kommunen. Jag har tjatat i åravis. Nu verkar det som jag närmar mig stormens öga.
Rent praktiskt är det skitenkelt - det skulle kunna ordnas på någon timme om bara vilja funnes. Nu finns tyvärr inte viljan och då drar det ut på tiden. Bakomliggande orsaker står alltså att finna i ovilja, okunskap och prestige - "här skall inte en liten skit till markägare komma - och komma".
 
Problemet är naturligtvis bolagets. Bolaget har en VD som höstar in över 100.000 i månaden. Trots detta är det den lilla kommunens personal som är satt att lösa problemet.
 
Vad är det då för vits med ett kommunalt bolag?
Varför skall bolaget ha en VD med så hög lön om han inte kan fixa en sån här skitsak?
 
Se där, ett litet nedslag i den moderna byråkratin.
 
Ut i sommarvädret med er nu!