Säsongsavslutning - i Spanien

Förra veckan gav sig hela familjen, förutom en dotter som stannade hemma och levererade sitt första barn och första barnbarn för oss.

Eftersom familjen är stor och spridd är det svårt att samla alla (vilket alltså visade sig även denna gång) var det här något som vi sett fram emot sedan länge. Upplägget var, kort, intensivt, bo bra, äta/dricka gott och njuta. Trots att väderleken inte uppfyllde det man allra mest önskar sig så här års - värme - införlivades förväntningarna till fullo.

En av dagarna ägnades åt jakt. Personligen har jag sedan många år tillbaka velat delta i en äkta Spansk Monteria. Här kan Du lära Dig mer om denna traditionella spanska devjaktsform där man släpper hundratals hundar och passar av med tjogtals skyttar. En del kan tycka att denna jaktform mer är att likna vid cocktailparty kombinerat med slakt och/eller Las Vegas-skytte. Även jag slås av de sociala inslagen och det i många fall undermåliga och frkostiga skyttet (man får ju ändå gissa att det som visas på film tillhör den bättre kvartilen).

Nu blev det inget av Monteria utan det blev en lite mer familjär jakt - lite mer som vi jagar här hemma om än i en mer spektakulär terränglåda.
Klockan sju på morgonen mötte vi upp vid en restaurang mellan Ronda och Marbella. Först på plats var vi, taggade och förväntansfulla. Strax därefter mötte värden, hans dotter (som varit vår kontaktperson) och en av gårdens medhjälpare upp. Hälsningsproceduren i kolmörkret blev minst sagt lite märklig. I kolonn begav oss in i den dal som utgjorde botten av jaktmarken. Jag, mina två söner och medhjälparen åkte med värden högt upp i ett bergspass med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den uppgående solenl i fjärran.
 
Ja, det är Gibraltarklippan till vänster i fjärran.

I svag nordvästlig vind skulle vi sakta ta oss utmed en väg. Medhjälparen gick först och lite väl ljudligt efter min smak. Vad jag förstod skulle vi ställas ut på pass vartefter och vi hade möjlighet att skjuta om tillfälle så gavs. Efter någon kilometer tyckte jag mig ha hittat stället jag skulle besätta. Så var det inte - det var bara början av vandringen skulle det visa sig - eller början av början som Winston hade sagt.
Han vek vänster och började klättra upp för ett litet berg, runt över en kam som för en landkrabba som jag tedde sig lite väl brant i skummet. På anda sidan, efter lite skramlande och snubblande i stenskravlet, gick vi på en grupp mufflonbaggar som inte var skjutbara då vi endast fick skjuta vildsvin och hornlösa mufflon.
Sen pekar han upp mot toppen av nästa berg - som var riktigt högt - pekar på mig och säger, Där uppe skall du sitta.
Djävlar! tänkte jag.
Hur som det än var så klättrade vi upp mot anvisat pass, hack i häl med den infödde bergsget vi hade framför oss. Väl framkomna säger han, upphetsat, att vi har en grupp mufflon framför oss. Pustande. Svettande
Jag var först ut att skjuta så jag smyger sakta upp bakom en större sten.
Var är mufflona? Där! Där! säger han i viskande falsett.
Men hallå, det är ju långt över 200 meter?
Där är en tacka, skjut!
Tittar på honom med tvekan.
Skjut, skjut!
Ja, ja - säger du så så är det väl bara att lyda, tänkte jag.
Lägger upp mig med stöd mot stenen, siktar en god bit över ryggen, kramar av skottet som tar precis där det skall och det första mufflonfåret med Lynxen var därmed nedlagt.
 
Vackert!

Därefter gick sönerna vidare och jakten kom igång med hundar och hundförare. De lyckades skjuta två respektive en mufflontacka varav den sistnämnda var den första för honom.
Mitt pass var helt fantastiskt med utsikt över Gibraltarklippan i uppgående sol. I flera omgångar kom det grupper av mufflon alldeles för långt bort och när det äntligen kom något skjutbart i pass var det i siluett på bergtoppen bakom mig.
Dagen blev ett oförglömligt minne och en fantastisk avslutning på drevjaktsäsongen 2017/2018.
 
Första muffon med Lynxen och första viltet i Spanien

Första säsongen med min Lynx TD15
Som jag har försökt beskriva i den här bloggserien så investerade jag mycket utöver pluringar i denna bössa. Det är en bössa som nästan ingen annan har, som jag tänkt leva med resten av mitt jägarliv. Jägarkåren är lika flockberoende som de flesta av oss - eller som ovan nämnda mufflonvilt - så det kan vara lite svårt att sticka ut eller än mindre komma dragande med något ingen sett eller än mindre prövat. Nu betraktar jag mig inte som ett flockdjur så de roar mig lite att att vara lite annorlunde. Men det måste funka!
Ett livslångt samliv med en bössa måste inledas med försiktighet vilket präglade säsongsinledningen. Inga större chansningar utan bara lugn och ro. Sakta och säkert och med ökat förtroende gav jag mig vartefter i kast med lite svårare situationer - en del riktigt utmanande.
Jag har skrivit om det första viltet i respektive viltslag och den uppmärksamme kan konstatera att det inte blev något kronvilt. Bad luck men jag hade bara läge på en hind som jag schabblade bort, som så ofta med kronvilt. Säsongen summerar trots det till en av de bättre och att jag kan gå in i träning med gott självförtroende.
Tack Lynx och tack Patrik!

Kommentera här: