I grevens tid

Kompass, från Italienskan Compasso, är ett instrument för att bestämma riktning eller bäring till ett föremål eller en plats på jordytan.

En fiffig grej som de flesta av oss som kommit upp i ålder fick lära sig under mer eller mindre traumatiska omständigheter. Inte sällan kombinerades det med promenader där man på kartan skulle märka den plats man befann sig på. Med millimeternoggrannhet.

Abstrakt och en inte alls en så lätt uppgift, att omsätta din fysiska omgivning till em plats på en karta.

Än värre blev det när det följdes upp med orientering.

Det är då kompassen kommer till hjälp. Man vet var på kartan man är och vart man skall - då gäller det att vända skiten åt rätt håll, snurra in kompasshuset, få nålen i spåret, och - hur var det nu? - springa åt rätt håll. Fort!

Som om vetskapen om vilken riktning man skall inte är nog så tillstöter ytterligare ett problem nämligen att välja väg. Då gäller det att förstå kartan för att undvika svårigheter, kanske till och med omöjligheter. Hinder.

En sjö är i sammanhanget att betrakta som en omöjlighet. Den måste rundas eller undvikas på annat sätt. Då står man inför ett val - ett vägval.

 

De flesta ungdomar står som frågetecken om de får dessa bägge i händerna. Den handlingskraftige Googlar och löser säkert uppgiften.

Kommer det att funka?

Antagligen inte då de flesta nutidsmänniskor saknar känsla för naturen presenterad i en karta.

 

Om karta och kompass hjälper dig att välja väg och ta ut en riktning, vad gör då Google Maps, eller andra kartverktyg (för att inte diskriminera)?

Jo, den säger dig var du är, och var andra platser är. Hjälper den Dig på vägen?

Nej.

Observera att vi inte talar om kartprogram som väljer resväg, i en bokstavlig mening med asfalt och så, utan natur i meningen väglöst land.

Natur. Sådant de flesta av er vill bevara utan att ni någonsin satt foten i den.

 

Det enda du kan göra med ett kartprogram i mobilen är att gå åt det håll du tror. Ganska snart ser du om du valt rätt riktning.

Om vi tänker oss en orientering med GPS i telefonen så skulle det antagligen bli en lustiger dans. Du står där med karta och GPS-plupp i handen och har inte en susning vilken väg du skall välja. Helt plötsligt kommer en konkurrent rusande med synbarligen gott självförtroende. Du hänger på i förhoppningen att komma fram till nästa kontroll.

Kom du fram?

Gjorde du sätt?

 

Om vi förenklat försöker betrakta vår nutid och det politiska landskapet känns det som att kompassen kastats över axeln för länge sedan, kartan knycklats och en politisk GPS-variant är ännu inte uppfunnen.

 

De globala hållbarhetsmålen är framtagna av byråkrater och genomröstade av politiker som inte tänkt till och orkat hålla emot - ungefär som att följa någon på orienteringen i stället för att göra ett eget val.

Det är ett försök att göra en karta av något som inte finns.

Det är ett försök att befästa en "sanning" som inte finns i syfte att ta oss i en riktning - oklart vilken - som inte skall kunna ifrågasättas av politiken - det är ju "ni som röstat igenom den".

 

I det minsta, på Kommunal nivå, mynnar det ut i en skrift man kallar Hållbarhetsbokslut. I den lilla staden på skäret presentaras i dag Hållbarhetsbokslutet för 2018. Det är en gedigen lunta, med mycket ord och tabeller samanfattat i parollen "Livskvalitet varje dag".

Vi talar om en skrift på 48 sidor, en omfattning fullt i klass med den ekonomiska/verksamhetsmässiga redovisning fullmäktiga har att ta ställning till varje år.

Den vanliga årsredovisningen visar, till skillnad från "hållbarheten", det en kommun ägnar sig åt på riktigt- service, välfärd och den ekonomi som följer i dess spår.

 

"Hållbarheten" är ett sidospår för att hårddra det. Ett sidospår då näst intill ingen av de folkvalda bryr sig. Det kan bero på att det som skall göras tar upp all tid och att "hållbarheten" därmed blivit en extra börda som någon "annan" får ta hand om. Vilket är exakt vad byråkraterna tänkt sig! De har skapat verktyg som ger dem makt över politiken.

 

Den lilla kommunen på skäret har horder av tjänstemän som, förutom att producera skriften, ägnar sin tid åt dessa i egna ögon viktiga frågor. Huvudansvarig är "hållbarhetsstrategen", apostroferad av massa människor med olika titlar typ "energirådgivare", "hållbarhetsrådgivare", "informatörer" och andra onödigheter.

 

Ta dig gärna tid att ögna igenom dokumentet. Tänk dig den glättiga (hållbara?) redovisningen.

Tänk dig papperskorgen den kommer ligga i när den lilla stadens politiker kommer hem efter dagens värv.

Tänk dig mötet där i stort sett ingen orkat lyfta rumpan från stolen för att ställa "hållbarhetsstrategen" en väl vald fråga.

Tänk dig törnrosasömnen inför nästa version där samma dans spelas upp en gång till. Kanske med en tumme upp, en pil med annan lutning eller något annat som ingen märker.

 

Men huj vad vi jobbat för hållbarheten! Huj vad vi jobbat när vi träffar andra kommuner i någon sorts tjäderspel som kan ge pris eller diplom i en tävling nästan ingen vet pågår.

Det är så medaljer utdelas i den nya tidens orientering.

Det är den tävlingen Isabella Lövin med flera vill att vi skall ta täten i.

 

Samanfattningsvis säger man så här när det kommer till hur man mäter kommunnens hållbarhet: