Inget sett...

... inget hört, inget sagt

 
Svensk korruptions- och tysthetskultur har tydliggjorts med #metoo-rörelsen som vuxit till oanade proportioner. Det är många som tyckt och tänkt runt detta varför IGTs röst i frågan även fortsatt kan hållas tillbaka.

Vad vi ser är bland annat ett oväntat utfall av mänskligt beteende som pågått länge, kanske så länge vi funnits till och med.
Det handlar om mänskliga relationer och att en del människor utnyttjar sin maktposition otillbörligt.
Det handlar också om mänskliga egenskaper där de flesta av oss har mycket svårt att sticka ut hakan på egen hand men att säga samma sak i grupp går väldigt bra - ett uttryck för den mentalitet som flockdjuret ger oss.
Trots att vi har regelverk hur brottslighet skall hanteras, hur mobbing skall hanteras och hur saker och ting skall publiceras så verkar alla dessa, som naturligtvis inte tillkommit av en slump, inte hålla då de verkligen behövs. Grupper av människor som tar saken i egna händer har vi sett i alla tider, så även denna gång.

Gruppmentaliteten, grupptrycket funkar alldeles utmärkt för att få oss dit vi vill.

 
Var sak har sin tid
Just i dag har vi ett ymnigt snöfall utanför fönstret, trots att det aldrig mer skulle ske enligt utsagor för ett tiotal år sedan.
Sedan dess har det avhållits ett flertal klimatkonferenser på exotiska orter i akt och mening att förändra världen för att på så vis skapa en bättre tillvaro för våra barn och barnbarn. Trots att det låter behjärtansvärt när någon av de tiotusentals byråkraterna framför det så går inte så bra, to put it mildly.
Eftersom vi alla bara har ett liv på oss måste något göras innan tiden rinner ut. Det blir bråttom! Då blir folk otåliga och på fullt allvar föreslår, normalt kloka människor/människor som borde vara kloka att "demokratin skall pausas". Bara ett "litet tag" förstås och så "farligt behöver det inte bli". Inga protester hörs, ingen press som protesterar ger sig till känna.
Trots att demokratin, så som vi känner den, inte är mycket mer än drygt etthundra år så har den "pausats" ett flertal gånger med ett skrämmande utfall.

Vi ser i dagarna hur antisemitismen breder ut sig. Vi ser hur brottsligheten förändras samtidigt som rättsvårdande instanser är i totalt förfall.
"Ingen" ser?
 
 
Alla ser, alla hör ... ingen säger något
Låt oss ta exemplet med polismyndigheten. Alla ser att något inte är rätt. Alla hör de röster som påpekar felaktigheterna, nu senast Leif G W som vädrar sitt missnöje med Rikspolischefens oduglighet. Det här kommer naturligtvis att brisera i en väldig smäll när bubblan inte går att hålla ihop längre. Då kommer "alla" säga som alla andra - antagligen att det är otroligt hur länge detta kunnat pågå.
 
På lokalplanet, i den lilla kommunen, har vi en ledarskapsbrist av offantliga proportioner (efter våra mått). Nu har sinnet för pengars värde trubbas av då man gick från minus 50 milj till plus 175 utan någon demokratisk eller annorledes nöjaktig förklaring. Byråkratin har inte minskat, skatten har inte ökat och kvar står ökade avgifter och allmänt tricksande i en ogenomtränglig bolagsstruktur. Eftersom ingen vill/kan tränga in i bolagens verksamhet nöjer man sig med utsgorna om höga vinster. För att folk inte skall lägga sina smutsiga näsor allt för djupt i byken viftar med en "södra infart" om en halv miljard och ny dricksvattentäkt för ytterligare en halv miljard. Vis av tidigare erfarenheter kommer detta säkerligen gå på ytterligare en halv miljard innan det är klart.
Barför säger ingen något om det här? Var skall 37.000 medborgare i en glesbygdskommun få alla dessa pengar ifrån? Vilken nytta ger det oss?
Så här har det pågått i många år, nu senast under sossestyre,  innan dess i samförstånd mellan sossar och moderater vilket baserades på ett tidigare moderatfiasko.
Vad händer när bubblan spricker? Vad säger vi då? Vad händer med råttorna när skeppet börjar sjunka?
 
Tyvärr har den demokratiska processen urholkats så till vida att vanligt sunt förnuft åsidosatts då makten koncentrerats till ett fåtal personer. Möjligheten att överklaga finns förvisso kvar men det är ytterst sällan en medborgare får rätt - skulle hen få rätt överklagar kommunen**och en åralång process är igång till nackdel för  alla.
 
** Rätt eller fel får väl framtiden utvisa. Länkad artikel visar på ett problem med kommunala bolag där företrädarna arbetar helt utan ekonomiska begränsningar och kan därmed bete sig på ett oacceptabelt sätt utan att riskera vare sig ekonomi eller jobb. Det som hamnar i rättssalarna är bara toppen av isberget.
 
 
Vem dömer?
När vi gått från ett land med en statlig kyrka och en allmänt moralisk inställning till livet i allmänhet och den gemensamma demokratin i synnerhet har vi fått nya rättesnören att gå efter. Den som kan - tar!
Att bryta mot "värdegrunden", trots att den många gånger inte är nedskriven eller överenskommen, har blivit ett skäl för uppsägning.
Uppdrag granskning tycks vara det enda nutidens politiker hyser rädsla för du man klippt banden till medlemmarna (de få som är kvar) och säkrat sin framtid med feta avgångsavtal. De vänder och vrider på saker de hittar i akt och mening att skapa bra TV, något som folk kan prata om vid fikaborden. Då först kommer folk ur sina hålor och berättar vad de sett och vad de hört. Egentligen är det för bedrövligt att ett TV-program är den enda möjligheten medborgarna har för att skapa reda i en misskött kommun eller avskilja politiker och tjänstemän från sina uppdrag.
 
Enligt lokalpressen har vi delgivits nyheten att Uppdrag granskning även är på väg till vår lilla kommun för att bland annat rota i en soppa med ett stort hus, en känd musikant, en sparkad landshövding och en eller flera politiker med många fingrar i diverse syltburkar.
 
Det skall bli kul att se vad som kommer ut av det.

Skogen - vårt gröna guld

I dagens VT har Moderaterna i Norra Tjust nedanstående insändare.

Det är viktigt att veta vem som gör vad i ett samhälle. Äganderätten är grundbulten i sammanhanget. Skogsägaren skall sköta sitt, liksom villaägaren och alla andra efter sina förutsättningar.
Det blir riktigt fel när människor som inte har ett dugg att göra med skogsägande lägger sig i hur den brukas. Ingen vet den underliggande agendan med med argument som "allas tillgång till skogen", "vår" skog etc. halkar samhällsdebatten fel och, i värsta fall, även lagstiftningen.
 
Om man ser på dagens skogsbruk och tillståndet i skogen så finns det inget som tyder på missbruk - snarare ett resultat av mångårigt ansvarstagande om långsiktigt brukande.
 
Tyvärr kan detta ändras i ett slag. Antag att det här med återgången till stenåldern får fullt genomslag i det allmänna medvetandet. Materialet för att uppnå "hållbarhet", "fossilbränslefritt", "eko"  eller andra floskler som kan rota sig i framtida opinion kommer till stor del att tas från skogen.
Skogen kommer inte att räcka till och då måste man göra avkall på skogslagstiftningen vilket antagligen skulle innebära att det tummas på "skogslagret".
 
Vi har sett det förut, vilket påtalas i artikeln. Vi har, i närtid, sett hur man förvränger synen på naturhänsyn vid industrialiseringen av våra skogar med vindkraft, vilket är helt obegripligt och dessutom för något vi inte behöver eller ens gör påstådd nytta.
Människa är i stånd till vad som helst, därför är enskilda skogsägare viktiga!

 
Så här tycker i alla fall Moderaterna i Norra Tjust:

Skogen - vårt gröna guld
Skogen har bringat rikedom till vårt land sedan mitten av förra tusentalet. Först var det gruvdrift som krävde oerhörda mängder med ved då det var med eld man gjorde berget sprött för att kunna bryta loss malmen. Fortsatta processer krävde mycket ved för att smälta ut metallen ur stenen, metaller som har förädlats och exporterats allt sedan dess. Skogen har gett oss byggmaterial, skeppsvirke och bränsle.

Sammantaget gjorde dåtidens nyttjande, eller snarare övernyttjande, av skogen att det nästan var slut vid 1700-talets andra hälft. Bergslagen var i princip kalavverkat och i vårt eget län skrev landshövdingen till kungen med budskapet att det inte fanns någon avverkningsbar skog tre mil från kusten.

Sedan dess har staten fört en långsiktig och medveten skogspolitik i syfte att öka volymen av stående skog vilket i sin tur givit ökad produktion. Med morot och piska har man fått skogsägarna att avveckla improduktiva skogsarealer till förmån för mer växtliga och lönsamma trädslag. I dag har vi mer skog än vi någonsin haft med en väl fungerande industri i alla led.

Den viktigaste komponenten för vårt välstånd är äganderätten. Den är grundlagsfäst och innebär att alla fritt skall kunna förfoga över sin egendom. Ingen ska förlora egendom mot sin vilja, vare sig det handlar om det lilla barnets trehjuling, bilen, villan eller skogsfastigheten. Ägandet av en skogsfastighet är omgärdat av regler som rör allt från plantering till avverkning vilket skogsägarna, med få undantag, respekterar.

Skogen representerar stora värden för skogsägare, entreprenörer, industri, slutanvändare och sist, men inte minst, samhället i form av exportintäkter. Det värdet måste tas till vara om vi fortsättningsvis skall kunna kalla oss för välfärdsstat.

Självklart är rekreationsmöjligheterna för människor och uppehållsorter för sällsynta arter värt att beakta. Det finns en uppenbar risk att det kommer i konflikt med äganderätten och ekonomiska intressen för såväl enskilda som det gemensamma samhällsbygget. Ingen kan leva av en skog med avverkningsförbud för att den råkar hysa en bombmurkla.

Trots statliga pekpinnar och stundtals till och med förbud att åter beskoga med annat än gran och tall så innehåller våra skogar en blandning av ålder, trädslag och olika marktyper så som till exempel beten. Detta är markägarnas förtjänst som av eget intresse bevarat det som var och en brunnit för. Någon har värnat kärret och skogen däromkring, skogsbrynet, gammelskogen, örnboet eller hassellunden. Hade inte den där ”någon” gjort det hade vi inte haft några nyckelbiotoper att leta efter.

Vi tror fullt och fast att skogsägarna, med benägen hjälp av Skogsstyrelsen, är fullt kapabla att även i framtiden ta hand om våra skogar så att framtida generationer kan finna sina pärlor ute i den natur vi alla har rätt att vistas i.

Vad är det som är så svårt?

Nu har Tyskland, Danmark och Sverige gjort fullskaliga experiment med "förnyelsebar" el sedan många år tillbaka. Det som sedan början av 1980-talet skulle vara den "rena" lösningen på våra energiproblem kan nu på "riktigt" konstateras som icke fungerande.

Den "gröna" rörelsen fick sin luft av dessa villfarelser och visst lät det bra, men samtidigt så enkelt att alla och en var borde frågat sig om det verkligen kunde vara sant. Ett ganska enkelt tankeexperiment borde givit vilken normalbegåvad person som helst insikten om att sol och vind inte kan generera stabil el dygnet runt, året runt.

Den Australiska delstaten South Australia har satsat så mycket på dessa vansinnigheter att det understundom leder till blackout i elsystemet, nu senast mitt i deras sommar då det används mycket energi för att kyla bostäder, butiker och andra utrymmen.
 
Det som så många varnade för redan i samband med kärnkraftsomröstningen blev verklighet. Den våta drömmen bland flummiga, Kånkenbärande, södertyper sprack efter 35 år.
Den, drömmen, blev en mardröm för människor som fick sin vardag på landsbygden förstörd. Det blev katastrof för tyska familjer som drevs i misär på grund av höga elräkningar och vårt landskap förstördes på ett sätt som gjorts så många gånger tidigare genom historien (industrialiseringen, bergsbruket, baggböleriet mm). Det blev katastrof för många investerare då kalkylen inte gick ihop.
 
Nu verkar det emellertid som om EU håller på att byta fot, Merkel gå mot ett nederlag och att svenska politiker förbereder ett "vi-har-varit-naiva" försvar - för inte kunde väl de förstå vad som var på väg att hända (OBS Ironi).
 
Teknikutveckling är lösningen där ledordet skall vara att ny teknik måste vara bättre än den som ersätts. Vindkraft är varken ny eller bättre. Solkraft må vara ny men den är inte bättre.
 
Hur svårt kan det vara?