I grevens tid

Under det kommande halvåret skall ni få vara med om en resa med grevens nya bössa.

 

För de allra flesta är en bössa ingenting eller, i värsta fall, något otäckt. För många av er (som ändå läser IGT, då och då) är kanske en bössa en sak, något man har och något man använder. Varkeen mer eller mindre. Så är det inte för mig.

 

Jag har ägnat mig åt jakt och skytte i cirka 50 år, vilket är en ansenlig del av mitt liv. Min första bössa var ett mausergevär, CG 63, som jag fick i 14-årsåldern (ja, man kunde få licens i den åldern då). Detta mausergevär skänkte mig mycket glädje och en del framgångar i såväl ban- som fältskytte. Något år senare köpte jag själv mitt första hagelgevär som numera är i min yngste sons ägo.

 

Så kommer vi till det som denna bloggserie skall handla om. Älgstudsare kallade man det som man i dag kallar kulgevär eller kulvapen. Älgstudsare för att det var vad man sköt med kula förr i världen, rådjur sköts oftast med hagel i våra trakter. Alltså den typ av vapen man numera använder för allt klövvilt så som älg, dovvilt, kronvilt, rådjur och vildsvin.

 

Då, i slutet av 70-talet, fanns det inte lika mycket vilt som i dag. Älgstammen började växa till sig för att formligen explodera under 80- och 90 talen. Rådjursstammen var näst i tur att genomgå en exempellös tillväxt. Bägge viltarterna gick tillbaka och sistnämnda kollapsade mer eller mindre. I skrivande stund ser vi stark tillväxt av vildsvin, dov- och kronvilt.

I början av denna förändring köpte jag mitt första kulgevär, en Sako Finnbear i kaliber 30-06. Umgänget med ett vapen är, trots sin ensidighet, väldigt intensivt. Under en riktigt bra jaktsäsong blir det många och långa jaktdagar med skottlossning då och då, tänk en fästing på sitt grästrå som väntar länge för att slutligen få nypa till oss. Det är jakt helt enkelt.

Före jaktsäsongen tränar man och efter jaktsäsongen längtar man efter nästa. Minnena staplar sig vartefter åren går och banden mellan bössan och dess ägare växer sig allt starkare - om bössan leverar. Med tanke på våra viltstammars utveckling de senaste 40 åren har det blivit rätt mycket.

 

För cirka 15 år sedan fick vi allt mer vildsvin som i kombination med en starkare ekonomi (och bättre lånemöjligheter) ledde till en stark utveckling av marknaden för jakttillbehör. Vapen, hundpejlar, bilar med hundboxar och mer eller mindre proffessionella jägare blev allt vanligare ute i jaktmarkerna. Jaktmetoderna ändrades från gemytliga dreverjakter (kortbent hund) till drevjakter av kontinental karaktär. Resultaten (om man nu skall mäta jakt i antal fällda vilt) kan numera långt upp i landet jämföras med övriga Europa.

 

I den omgivningen hade jag helt plötsligt kommut till "mitt i livet" (det går undan det här) och började så smått umgås med tanken att byta ut henne till något nytt och finare. Men jag kunde inte. Varje gång jag var ute och pillade på något annat kände jag mig skamsen och svekfull. Nej, det var inte frun som var föremålet för bytestankarna (även om det blev så) - det var den gamla Sakon!

Så på en "Sockenjakt" (hela socken jagar vildsvin samtidigt) nedlade jag tre grisar på raken. Eftersom jag själv var jaktvärd hade jag placerat mig längst in i skogen, vilket oftast är ganska bra. Väl tillbaka på samlingsplatsen upptäcker jag att slutstycket är borta. Jag hade tappat det på en stig som bestod av ett långt skotarspår med vatten- och lerpölar.

Slutstycket var för evigt borta! Hon hade sagt upp sig! Hade hon förstått att hon stod på en eventuell transferlista? Ville hon bara hjälpa till på vägen? Tankarna var många, minnena kom farande och insikten om nödvändigheten i att skaffa en ny "älgstudsare" blev uppenbar.

 

Sagt och gjort. Det blev en Sauer 202 (med trästock så klart) med fint kikarsikte. I den bästa av världar borde det inte finnas något övrigt att önska men hon levererade helt enkelt inte. Hon blev en "bombössa". Hon blev en sån där som jag inte litade på fullt ut. Visst har vi haft mycket kul och visst har vi lagt ner mycket vilt men det är några "plumpar i protokollet" som har suttit och skavt under dessa 10 år.

 

Under slutet av förra jaktsäsongen började jag återigen att umgås med bytestankarna. Vad skall man byta till? Blaser så klart, säger allt för många för att det skall vara ett alternativ för en man som vill göra saker och ting på sitt eget vis. Sako som fortfarande gör mycket fina bössor seglade upp som favorit.

 

Men så hände något. Det blev en Lynx och det är den som skall bli föremålet för denn här bloggserien.

 

Välkommen till en kanske märklig värld med en medelålders vit man och hans bössa - kanske lite som Emil och hans bysse. Vi får se.