Ett halmstrå är alltid ett halmstrå

I veckan har ledarsidan på lokaltidningen vaknat upp ur sin Törnrosasömn. Anledningen kan vara en lång sommardvala eller en plötslig och oförutsedd insikt om pressens granskande uppgift. Vad gäller det senare anser många att tidningen tassat lite väl försiktigt när det dykt upp kommunala klanterier - vilket det dessvärre varit ganska gott om under senare år.
 
I en första ledare behandlas den desperata människans hopp till en räddare i nöden - ungefär så som de gamla bruken tog hand om ortens befolkning.
De flesta av oss har själva stött på plötsliga bubblor som alla talar om och alla dras till. På ktiemarknaden händer det med jämna mellanrum. Minns "IT-bubblan" där snart sagt var och varannan investerade sina surt förvärvade sparpengar i företag med dynamiska ägare med tveksam affärsidé. Är man positiv skulle man kanske kunna säga att dessa herrar var för tidigt ute, vilket inte förtar det faktum att de lämnade många blottlagda ekonomier efter sig.
Många sätter sitt hopp till spel och dobbel trots att de innerst inne vet att de i slutändan kommer att se sig sittande på förlorarnas bänk.
Riktigt illa kan det bli när "frälsarna" kommer till en landsbygdskommun utan reell framtid. Inte sällan dras ortens politiker till dessa vältaliga herrar i tro att "det här är grejen".
Inte sällan engagerar sig en eller flera politiker personligt i projektet vilket ibland verkar bero på någon sorts social iver att få frottera sig med människor man aldrig annars fått träffa - eller ens prata med.
Inte sällan slutar det med ett fiasko. Tyvärr är det så skämmigt att det det inte görs någon analys för att på så vis kunna undvika framtida misstag. Täcke på - tystnad råder!

Nästkommande dag levereras uppmaningen att stora projekt bör undvikas (notera bildsättningen med dirktören på väg ut ur sitt flygplan med stora planer i hand - riggad bild som inte tillkommit av en slump). Självklart är det bättre med många, små och självständiga, företagare som utvecklar sina verksamheter i sin takt än ett stort projekt som kräver kommunalt engagemang i tid, pengar och "fläkande/fjäskande" från ledande politiker. Engagemanget gör ofta att projekten inte blåses av i tid utan det kastas mången god skattekrona efter redan ruttnande diton.
Vi har sett det så många gånger och aldrig tycks vi lära oss. Politiken i allmänhet och kommunalpolitiken i synnerhet skall inte hålla på med affärer!

Vad skall man göra med företrädare som gått i fällan? Sparka dom är väl en rimlig första tanke men något som tyvärr väldigt sällan blir fallet.Politiken har en benägenhet att "ta hand om de sina" - hur korkade de än varit.
Frågan svängs till så att ansvariga politiker kommer undan - vilket är märkligt.

För att inte svärta ner våra egna politiker - vilket jag borde - kan vi ta Nuon där Maudan klarade sig näst intill oskadd eller Fanérdun i Kalmar där Kineserna lurade häcken av Kalmarpolitikerna och därmed Kalmars skattebetalare.

Mål eller medel?

Det finns många företeelser i vår omgivning som leder oss på fel väg framåt - det vet vi.

Vi människor är som bäst när vi skall bygga oss från elände till en bättre tillvaro. I nutid är återuppbyggnaden av Europa efter WW2 ett gott exempel. På imponerande kort tid lyckades man återställa ett sargat Europa till fungerande välfärdsstater.

När vi väl kommit till en nivå som faktiskt fungerar och kostnaden eller andra insatser för att göra det bättre inte är självklara divergerar alternativa vägar framåt varvid mer än ingen i en icke önskvärd riktning.

Ett gott exempel är "klimatfrågan" där några makthungriga irrhjärnor tillsammans med en stor hoper medföljare apploderade av vänsterjournalister som, förhoppningsvis, tror att dom gör gott genom att leverera vinklad nyhetsrapportering.
För att hålla medföljarhopen glad har man sedan början av 70-talet anordnat konferenser, företrädesvis på varma platser dit de flesta av den tiotusenhövdade skaran aldrig kommit för egna medel.

Deltagarna har känt att de gjort något för mänskligheten men har de verkligen det?
Vi talar närmare 50 års dillande på dyrbara sammankomster. Vad har egentligen hänt? Har tillvaron för oss blivit bättre? Har det blivit kallare/varmare?

Trodde inte det, vilket är logiskt eftersom det är ett blindspår baserat på hitte-på och en materia, klimatet, som vi inte rår över. Det kan helt enkelt inte bli något.

Men vad har då hänt?
Efter alla dessa år av mötande och kompromissande har man kommit fram till en politik som i praktiska ordalag resulterat i mål. Det fiffiga med det är att man därmed kan bortse från grundfrågan, huruvida den är rätt eller fel, och koncentrera på målen som man röstat fram.
Problemet med målfokuseringen är att det inte hänger ihop, vilket också är logiskt eftersom grundfrågan är baserad på hitte-på.
Rundgån? Politisk logik?

Låt oss bara ta två miljökvalitetsmål, av totalt 16 st, ingående i miljömålssystemet.

1. Begränsad klimatpåverkan. "Halten av växthusgaser i atmosfären ska i enlighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Målet ska uppnås på ett sådant sätt och i en sådan takt att den biologiska mångfalden bevaras, livsmedelsproduktionen säkerställs och andra mål för hållbar utveckling inte äventyras. Sverige har tillsammans med andra länder ett ansvar för att det globala målet kan uppnås."
Hur skall det här gå till och hur hanterar vi det? Hur vet vi när vår "klimatpåverkan blir farlig"? I desperationen att nå detta mål och delta i hitte-på gemenskapen höjer vi drivmedelskatten vilket leder till kraftigt höjda fraktkostnader. ? Hur påverkar det landsbygden och livsmedelsproduktionen/råvaruproduktionen t.ex?
 
2. Ett rikt odlingslandskap. "Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks."
Odlingslandskapet och landsbygden är självklart viktig för vår miljö. Problemet är att balkongekologerna på Södermalm vill styra över de - som rimligtvis de som äger och brukar den borde göra.
Vurmen för vargen gör att människor inte vill ha betande får, vilket i sin tur leder till igenväxta betesmarker. Höjda transport- och driftskostnader i jordbruket gör att mjölkproduktion läggs ner i rasande takt vilket även det leder till iegenväxta betesmarket.
 
Miljön omkring oss är viktig, allt för viktig för att styras av hitte-på människor och/eller balkongekologer. Tänker man bara lite bortom gardinen som skyddar från den värmande solen i höghuslägenheten borde man inse att de som bor på landsbygdsen också är en del av denna miljö - liksom de själva är en del av stadsmiljön.
Alla människor behöver incitament, i närtid och närhet, för att driva sin gärning framåt - så även landsbygdens folk.
Här är det många som jobbar till mycket låg ersättning, många gånger för traditionens eller livsstilens skull. Här är det många som lägger sin själ i att försöka bevara det som konferensdeltagarna på Bali, i Paris eller Sydafrika sakta och säkert stryper, om än omedvetet.
 
Det här är inte långsiktigt hållbart och strider mot alla miljömål som går att hitta på men så länge miljömålen är politik och så länge horder av människor lever av denna politik kommer de att bestå, till dess att landsbygden växt igen, Sörgården försvunnit och sommarveckorna på landet inte kan sysselsättas med vare sig gårdsbutik eller loppis.
 
Dagsaktuell fråga:
Familjen Sörman i Västerfärnebo, Västmanland, måste stillatigande se på när bäver lägger deras skog under vatten.
Till saken hör att skog som dränks går samma öde till mötes som vi gör, när vi dränks. Den dör.
Det är stora värden som står på spel rent ekonomiskt men även känslomässigt. Jag känner inte familjen Sörman men det kan vara så att skogen varit, och skötts, inom familjen i generationer. Att då inte få skydda sin skog på grund av okunniga, empatilösa och ovilliga balkongekologer är rent ut sagt för djävligt.
Det här är ett litet exempel som skapar alienation och olust hos landsbygdsbefolkningen. I tid och längd kommer vi naturligtvis inte att acceptera dylik behandling. Då tar vi saken i egna händer och, som i det här fallet, avlägsnar problemet innan det kommit till byråkraternas kännedom.
Då mina vänner - som Lövén säger när han vill ha med oss på något konstigt sossejippo -  har vi ett problem.
Då har vi tagit steget över tröskeln till laglöshet!
 
Så jobba på ni - tänker ni efter kanske ni inser att det "hållbara samhället" är under avveckling.

Vart är vi på väg - Kyrkan?

Jag tror att alla och en var lätt kan konstatera att världen omkring os håller på att förändras. Så har det förvisso alltid varit - annars hade vi inte varit där vi är i dag. Eller hur?

Den utveckling vi har bakom oss har haft sina toppar och obehagliga dippar. Vi har haft nödår med krig, svält och elände. Vi har haft varmt och vi har haft kallt.

Det är alltid svårt att se nutiden - i nutiden. Efter några år formuleras den i historiska punkter och på det viset fastställs vad som hände, ett sorts bokslut som är svårt att ändra på. Vi har t.ex kårhusockupationen, punken och 4:e oktoberrörelsen som sägs satt sina avtryck för eftervärlden. Må så vara, men vad tänkte de/vi som var med? Var det så märkvärdigt just i själva skeendet? Antagligen inte.

Man kan säga vad man vill om nutiden men det går inte blunda för den. Vi har stora problem i Mellanöstern som lett till flyktingströmmar och ett ansträngt samhälle. Bredvid flyktingströmmarna förs dagligen diskussioner som har kopplingar till Islam - mer eller mindre insiktsfullt.

Såsom varande nutidsmänniska i ett skeende är det oerhört svårt att sortera ut vad som är sant och vad som är propaganda.

Hur är det egentligen med Islamismen, har de för avsikt att infiltrera och tillintetgöra vår västerländska kultur? Kanske, kanske inte. Antagligen så ligger sanningen någonstans mellan dessa ytterligheter.

Hur är det egentligen med normupplösningen? Är det bra eller leder det oss mot en mörk framtid? Även där ligger sanningen antagligen mellan dessa ytterligheter.

I dag på morgonen tog jag del av en söndagskrönika, skriven av Julia Caesar i oktober 2013, med anledning av tillsättningen av den nytillsatta ärkebiskopen. Alla och en var med minsta insikt i det kyrkliga arbetet har nog konstaterat att det förändrats under senare år. Inte bara genom att församlingar slagits ihop och kyrkorna allt oftare gapar tomma. Det talas t.o.m om försäljning av kyrkobyggnader där försäljning av församlingshem drabbat många landsortsförsamlingar.
Nej, jag tänker närmare på hållningen till klimatfrågan där kyrkan klart och tydligt antagit den alarmistika mainstremlinjen att allt kommer att gå åt pipsvängen. Det är förvisso en återanvändning av gammal retorik/tro vilket inte på något vis gör saken bättre. Lägger man till argumentet "vi kan så mycket om skapelsen", som svenska kyrkan påstår, blir det rent av korkat. Jag köper dock att kyrkan tror om skapelsen, vilket är något helt annat.
Jag tänker på hållningen i frågan om vem som får gifta sig med vem där man kanske, i tidens anda, varit tvungen att anpassa sig men det förringar inte det faktum att man ändrat hållning.
Jag tänker slutligen på hållningen gentemot Islam som i mitt tycke är minst sagt märklig.
 
Vem är det som leder vår kyrka på dessa vingelvägar. Jo det var hon som egentligen skulle varit huvudtemat för denna bloggpost. För att inte sväva ut för mycket försöker jag här sammanfatta vad Julia Caesar påstår.
Om bara en tiondel är sanning är det skrämmande!
 
Ärkebiskop Antje Jackelén kom från Tübingen i Tyskland till Sverige 1978 på ett stipendium som ingen lyckats verifiera. Henners största problem, förutom att hon är populist och flirtar med andra religioner, feministiska organisationer och HBTQ-grupper, är att hon har besvärande kopplingar till DDR i allmänhet och STASI i synnerhet. En är den s.k "Stasiprästen" Alexander Radler som var en av Stasis elitspioner i 25 år innan åkte fast 2012. Ärkebiskopen förnekar inte att de haft kontakt men hon förringar det genom att påstå att hon en gång tenterat för Radler under doktorandtiden. Problemet är bara att han var kyrkoherde i Burträsk under hennes doktorandtid vilket är skäl nog att ifrågasätta påståendet. Den där Radler verkar f.ö vara en otäck figur och borde minst av allt vara präst.
 
Vad gäller ärkebiskopens utbildning i allmänhet så har den starkt ifrågasatts av en präst på Öland, Dag Sandahl som bl.a starkt ifrågasätter hennes påståenda att hon varit professor i Lund. Han har inte lyckatsts belägga vilket stipendium hon kom hit på och misstänker t.o.m att hon förvärvat sina kunskaper genom kvällsstudier. Hon skulle därmed kunna vara vår första ärkebiskop med kvällsstudier som huvudsaklig studiemerit.
 
När det vara dags för prästvigning 1980, av vår nuvarande ärkebiskop, gjordes det av en annan DDF-fantast, Lars Carlzon. Han har varit ordörande i Förbundet Sverige-DDR
 
Nåväl, vi låter tvivlen kring vår ärkebiskop vara ouppklarade. Är du intresserad att grotta vidare så finns det mycket att finna. Eftersom kyrkan, liksom poltiiken och många andra som befinner sig i åsiktskorridoren är starka så lär inget hända förrän den dag "uppdrag granskning" eller motsvarande lyckas belysa frågan. Låt oss hoppas.
 
Under våren har vi kunnat följa en sorglustig historia kring Miljöpartiet där en allmän naivitet och okunskap blottat en skrämmande infiltration av islamistiska krafter i partiet. Dessa grupper har varit framgångsrika även inom det Socialdemokratiska partiet. Kyrkan verkar slå infiltrationsrekord då de släppt in många märkliga rörelser där DDR/Stasi kan få stå exempel hur illa det kan gå när man inte vet vad man vill eller vart man är på väg.
 
Vart är vi på väg?