Dansen runt (s)guldkalven fortsätter

Nu närmar sig ännu en turistsäsong/några turistveckor sitt slut och vardagslunken inträder i en normal, sömnig, fas. Nu är det dags för turistföretagarna att räkna ihop sina surt förvärvade slantar varvid några kommer till insikten att man lika gärna kan lägga av liksom andra bara längtar att ta sig an kommande år. Vem som gör vad återstår att se.

Avräkningens tid är det för Gotlandsbåten 2.0. Ni vet den där båten som äntligen kom och seglade på rutten Västervik, Visby, Nynäshamn och åter.
Grunden för det hela var att få fler resenärer till Gotland och "utmana monopolet".
Initiativtagare var en entreprenör på Gotland som tagit för vana att ge sig på monopol, oftast med andras pengar och inte sällan med dåligt resultat. Projekt 1.0 sket sig å det grövsta då man blev surprisingly lurad av en Grek som ens en gång inte lyckades få hit ett fartyg.
I en blandning av utvecklingsiver och förblindande av att få umgås med "näringslivets toppar" gick kommunen i spinn och satsade med hull och hår 6 miljoner i hamnen, 3 miljoner i marknadsföring och lät det kommunala turistbolaget trotsa sitt regelverk och köpa aktier för 100.000 i bolaget. Aktier som numera saknar värde.
 
Färjan Visby-Västervik framställdes som något nytt och stort trots att det bedrivits trafik här rätt länge - så länge som vi kunnat färdas med passagerare på havet faktiskt (Visby-Västervik är den kortaste sträckan). Under senare år har det inte bedömts lönsamt och trafiken har legat nere sedan början av 80-talet.
Inför förutvarande val framställdes projektet som ett "lyft" och ett resultat av Moderat/socialistisk näringslivspolitik (vilket det förvisso var, som framgår av denna beskrivning). Det skulle "sätta Västervik på kartan", "lyfta Västervik som destination", ge "handeln en kick" och massa andra floskler som kommer i gungning så fort några politiker tror att dom gjort något.
 
Version 2.0 iscensattes av en företagare, med anknytning till det gamla projektet, som köpte en katamaran från Irland. En del skrockade om att även denna båt skulle utebli men så blev det inte. Hon kom hit, iordningställdes och kom i trafik månadskiftet April/Maj. Man har enligt uppgift sålt 160.000 biljetter och bidragit till ett ökat resande på Gotland under sommaren.
Vis av tidigare upphetsning var kommunen något mer avvaktande inför den här nya satsningen men investerade trots allt ytterligare 6 miljoner i hamnen (slutredovisning har ännu inte förevisats).
 
Psykolgin bakom att "utmana monopolet" är lätt att förstå. Det går alltid att göra bättre än en stelbent koloss på lerfötter. Ibland är verkligheten lite mer mångfacetterad än så.
 
För det första
Som sagts ovan är det ingen som ansett rutten Västervik-Visby lönsam sedan den lades ner på 80-talet. Det här är en glesbygt och undelaget saknas helt enkelt. Denna sommar utökade man förvisso med Visby-Nynäshamn men det var inte tillräckligt.
 
För det andra
Gotlandstrafiken är upphandlad av staten för att ge Gotland en bra trafik året om. Företaget som bedriver verksamheten  har resurser att möta konkurrens såväl ekonomiskt som praktiskt. I klartext betyder det att de kan sänka priserna om det skulle behövas under de två sommarmånaderna en eventuell konkurrent kan dyka upp likt en fluga i filmjölken. Blir det lite jobbigare finns det till och med kapacitet att sätta in ett fartyg för att kväsa konkurrensen.
 
Nu när trafiken haft sin första sommar kan man konstatera att resenärerna har tillströmmat men att de inte betalat tillräckligt bra för sina biljetter, vilket i sin tur kan vara skälet till att de givit förtroendet att transportera dem till Gotland trots tidigare miss.
 
Ekonomiskt behövs det 30 miljoner för att kunna bedriva trafik nästa sommar. I dagarna är företagsledningen ute och raggar pengar på såväl Gotland som fastlandet med argumentet att de har nytta av trafiken och att det därför skulle kunna vara värt en slant. Frågan är om man skall betrakta det som en investering eller ett bidrag. Är det en invstering är den ytterst tveksam. Är det ett bidrag får väl var och avgöra om det är så behjärtansvärt att plånkan bör öppnas.
 
Den stora risken är att kommuner, regioner, landsting, eller vad det nu kan vara som är befolkade med slösaktiga politiker, ställer upp med finansiering. Förutom att det är ytterst tvivelaktigt huruvida kommunen skulle göra det uppstår en märklig situation där lokala institutioner konkurrerar med staten.
 
Trafiken må möjligtvis ha varit till nytta för Gotland då antalet resenärer till ön onekligen ökat. Av de yviga framtidsutsikterna för Västerviks del har det inte lett till mycket mer än att det hörts "gäster som talat Gotländska".
 
Hoppas verkligen att våra politiker tar sitt förnuft till fånga och avvisar en eventuell förfrågan om tillskjutna medel vänligt men bestämt.
 

Nu har det hänt!

Vindkraften får äntligen vad den förtjänar!

Det kollektiva självmord, förklätt i den genomskinliga klädedräkten kallad "förnyelsebar" energi, verkar gå mot sin fullbordan.
I dagens SvD näringsliv ger Magnus Hall sin syn på situationen. Det är inte kul - om man säger så.

Hur är detta möjligt? Vad är det som driver människor rakt in i döden?
Vi ser det gång efter gång.
- Det kan vara obskyra sekter där en karismatisk ledare övertygar sina anhängare att gå med honom (det är oftast en han - eller åtminstone en som identifierar sig som en han, för att var lite modern) in i livet efter detta.
- Med jämna mellanrum ger vi oss entusiastiskt ut i krig trots att vi vet vilket elände det kommer att sluta med. Första världskriget är ett bar exempel.
- "Förnyelsebar" energi är det nutida vansinnet. Vi vet att vindkraft bidrar till större CO2 utsläpp, om nu CO2-utsläpp är ett problem, per producerad energienhet. Vi vet att det förstör vår miljö. Vi vet att det förstör livsvillkoren för kringboende. Vi vet att den aldrig kan komma att kunna ersätta annan energiproduktion. Vi vet att vi inte behöver den el som produceras. Vi vet, slutligen, att det leder till överproduktion, sänkta priser och dålig lönsamhet för ALL elproduktion.
Likt förbaskat gör vi det!

Nu har skiten träffat fläkten i så måtto att allas vårt Vattenfall, vars uppgift traditionellt varit att producera el som kan levereras med god stabilitet till ett vettigt pris, går på knäna.

När staten, trots subventioner och satsad heder, inte längre får utdelning av kraftbolaget ifråga kanske de vaknar.
 
Så här har det gått på några håll. There is more to come:
1. Västerås
Mälarenergi satsar 2.120.000 SEK av skattebetalarnas surt förvärvade pengar i vindkraft.
Mälarenergi förlorar 19 000 000 SEK av skattebetalarnas surt förvärvade pengar på det "förnyelsebara" altaret.
 
2. Karlstad
Ute i Vänern investerar Karlstad och Hammarö kommuner, med bolag, en för IGT okänd summa pengar för att få vara med i dansen runt den "förnyelsebara" guldkalven.
Det där gick naturligtvis åt pepparn. Sluträkning är nog ännu inte gjort men nya förluster dyker upp stup i ett.
 
 

IGT i västerled

Lite mer sällan än Fantomen - som understundom uppträder som en vanlig man - vistas IGT i Amerika. Det har hänt några gånger - nu har det hänt igen.
I slutet av förra veckan bar det av till Maine för att övervara ett bröllop. Det var dottern till min hustrus kusin som skulle gifta sig. Resan gick från Linköpings flygplats, vilket kan rekommenderas för oss som bor i dessa trakter, via Köpenhamn till Boston.

En flygresa är inte så mycket att orda om i dessa tider då var och varannan trotsar klimahotet och flyger än väster ut, än öster ut. En sak var emellertid helt fantastisk. Grönland!
I solens sken låg hon där - om det nu är en hon - och visade upp all sin prakt. Oändliga isviddor, uppstickande bergstoppar, fjordar och isberg. Trots allt som sägs om Grönland kan jag härmed avslöja att det finns is kvar. Mycket is!, trots att det i slutet av augusti torde vara isminimum.
Utan att vara klimatforskare, vilket iofs. väldigt få "förstå-sig-påare är, så törs jag slå vad med vem som helst att isen blir kvar ett bra tag till.
Vi fick bara se den södra spetsen vilket var en imponerande syn av ett landskap som antagligen mestadels är tämligen ogästvänligt.
 
Maine är USAs nordöstligaste delstat. Som svensk är den mycket lätt att tycka om - det ser ut ungefär som här, fast större, som det mesta i USA.
Brölloppet varade under dagarna tre på en plats som var helt magisk. York Harbor är sommarviste för många amerikaner där man laddar batterier, sportar, badar och umgås med familj och vänner - precis som man gör i Sverige fast mycket större, som det mesta i USA. Torekov, Falsterbo släng er i väggen!
Vi förplägades under dessa dagar med underbar mat på fantastiska platser. På övrig tid lyckades våra värdar och värdinnor klämma in en golfrunda och själva tog vi oss till en härlig vik av Atlanten för en hummerlunch!
 
Än en gång kom den svenska jämförelseivern, som oftast utfaller i att Sverige är bäst, på skam. Det är bra! Vad som är dåligt är att inte fler kommer till insikten att det finns rätt mycket där ute som det kan finnas anledning att lära något av.
 
Kort och intensivt var det med sinnena överösta av intryck och glada minnen. Allt var som en film, möjligtvis av den lite mer banala arten om det vore en film men helt underbar IRL- som man säger nu för tiden.
Stort tack för att vi fick komma! Stort tack för allt vi fick uppleva!