Fisk ruttnar fort, gäster ruttnar efter tre dagar och politiken förr eller senare

BÖRJAN VARNING!   IGT skriver för framtiden - det skall vara kul att läsa någon gång. Denna post innehåller ironi, symbolik och kan vara abstrakt. Denna post gör inte anspråk på att vara "sann". Läses på egen risk.   VARNING SLUT!
 
Nu skall jag berätta om en politik som ruttnat.
 
Det är måhända att slå in öppna dörrar. Det är ju inte så att politiken aldrig ruttnat i världshistorien. Att läsa om kulturers, stormakters eller kungars förfall kan vara en sak, kanske till och med spännande eller intressant. Att uppleva det här och nu i din omedelbara närhet är en helt annan, kanske beklämmande eller sorgerligt.

Tänk dig en relativt liten kommun någonstans ute i den svenska spenaten. På den "gamla goda tiden" - då när vi producerade allt från malm till förädlade produkter, hade en levande landsbygd och därmed ett fungerande föreningsliv - leddes kommunen under många år av Socialdemokrater. Folkhemmet blomstrade.
Vid valet 2002 bar det sig inte bättre än att borgerligheten tog över. En koalition av alla borgerliga partier satte sig vid ratten.
Vid nästföljande val, 2006, fortsatte framgångarna med den skillnaden att ett parti tog att steg framåt jämfört med föregående val, mycket beroende på sin "starke man" som var trevlig, social och populär bland de flesta.
Vid valet 2010 dunkade det stora partiet spiken i kistan för sina koalitionskamrater genom att göra ett superval. Livet lekte för borgerligheten i den lilla staden.
 
Som vi alla vet bär det av neråt på andra sidan bergspasset vilket det gjorde även för det stora borgerliga partiet i den lilla kommunen någon gång i mitten av förra mandatperioden (2012). Då dök det upp stora förluster som den "starke mannen" inte hade en aaaning om (vad är värst; att inte veta eller att ljuga om att man inte vet?). Helt plötsligt visade sig en "stark man" även i det Socialdemokratiska partiet. Dessa båda herrar fann det för gott att "samregera" under resten av mandatperioden med argumentet att de måste fixa till ekonomin.
I någon mening kan man säga att så skedde. Många gånger på bekostnad av demokratiska principer, barn och föräldrar på skolor som lades ner och inte minst skattebetalare i allmänhet som fick vara med att finansiera korkade investeringar.
Sammantaget hade dessa båda partier runt 70% av fullmäktigeförsamlingen bakom sig. Då behöver man inte ta mycket hänsyn till någon annan än sig själv. Så blev det.
Det blev också så att det växte fram en opinion i båda partier, de som inte tyckte om åsidosatt demokrati var helt enkelt kritiska. En opinion som tystades eller viftades bort som flugor.
 
I valet 2014 behöll det Socialdemokratiska partiet i stort sett sin röstandel emedan det stora borgerliga partiet förlorade ca. 40% av sina väljare. Den politiska spelplanen ritades om över en natt. De bägge starke männen hade naturligtvis tänkt sig att styra vidare om än, kanske, med lite omkastade roller. I skrivande stund verkar det som att miljöpartiet, som även smyger runt i denna lilla kommun, samt ett - sedan tiden för "samregerandet" välgött centerparti - kommer att lotsa en bräcklig farkost in i framtidens arkipelag.
Nu vet ni bakgrunden till det jag skall berätta egentligen.
 
Det stora, numera nästan halverade, borgerliga partiet har än i dag inte insett eller bara förtränger att det gick åt pepparn i valet.
 
Efter ett val skall poster i styrelser, nämnder och stiftelser tillsättas på nytt. Valresulatet ger ett tämligen kliniskt besked om hur många platser respektive parti kan tilldelas. Nu är det ju så att teori och praktik inte alltid går hand i hand utan det måste till förhandlingar där man fastställer vilka platser respektive parti skall tillsätta. Med detta resultat i handen gäller det att vaska fram intresserade och kunniga människor som är beredda att axla dessa uppgifter. Det är nu stanken börjar kunna förnimmas.
 
Inom det stora borgerliga partiet är det fullmäktigegruppen som skall besluta vilka representanter partiet vill föra fram för val i Kommunfullmäktige. För att kunna vaska fram dessa människor ur folklagren behövs det en valberedning. Vid gruppmötet inför det första Kommunfullmäktigemötet efter valet gavs intrycket att respektive förening i kommunen skulle föra fram sin representant till denna valberedning, vilket en landsbygdsförening* i den lilla kommunen även gjorde. De valde en kunnig och rättskaffens senior för uppdraget. En person utan egna ambitioner på uppdrag.
 
Vid gruppmötet förkunnades det att det inte var en valberedning för att vaska fram kommande mandatperiods bemanning som skulle beslutas - nej, det var en valberedning som skulle föreslå vilken valberedning det stora borgerliga partiet i den lilla kommunen skulle ha. Så gjordes också och utföll sålunda att, låt oss kalla den valberedning 1, föreslog sig själva med undantag av den rättskaffens senioren som inte hade mage att göra så. Han ersattes av en annan, enilgt egen utsago "pensionerad", partimedlem i landsbygdsföreningen - utan att den styrelsen blivit tillfrågad av kommunfullmäktigegruppen eller, än mindre, av den pensionerade partimedlemmen. Hänger du med?
 
Nu sitter man alltså med en valberedning där alla utom en föreslagit sig själva och där de flesta (utom möjligtvis den nye representanten för landsbygdsföreningen) tänker sig att bemanna de platser, låt oss kalla den valberdning 2, skall vaska fram kandidater till.
 
Jag har lärt mig att man måste leta rätt på felet om det droppar vatten, luktar skit eller inte lyser.
 
Här luktar det och här är felet, eller snarare symptomet på felet:
Det blev alltså så att Fullmäktigegruppen beslutar om en valberedning, som föreslår sig själva att ingå i den valberedning som skall föreslå vilka personer (många gånger dom djälva) som skall bemanna de kommunala förtroendeuppdragen.
 
Jag har skrivit om felet här . Jag tror att det kan vara samma felkälla även till detta.
 
* Landsbygd är ett begrepp som människorna i den lilla staden åsätter omlandet runt dom. Dit åker man bara på dagtid och helst aldrig vintertid. Genom denna etikettering kan man, inför sig själv och möjligtvis en och annan övrig, framstå som lite mer belevad, kultiverad eller kunnig än de "redneck" som bor "där ute" och haft oförskämdheten att rösta på ett missnojesparti i stället för "oss". Sanningen är att den lilla staden inte har fler innevånare än vilken förort som helst i en miljonstad, typ Sofia. I det perspektivet är alla i den lilla kommunen att betrakta som lantisar. Så det så.
 
OBS! Alla eventuella likheter med verkligheten är självklart bara tillfälligheter.

Valet är över

BÖRJAN VARNING!   IGT skriver för framtiden - det skall vara kul att läsa någon gång. Denna post innehåller ironi, symbolik och kan vara abstrakt. Denna post gör inte anspråk på att vara "sann". Läses på egen risk.   VARNING SLUT!
 
Så var det klart - valet 2014, eller Supervalet som det även kallats.
Första delen i valkvartetten, det till EU, renderade en hel del förändringar. Rösterna spriddes ut på kanterna av den politiska skalan i och med att SD, MP och F! gjorde bra val.

Många undrade nog vad som skulle hända här hemma. De rödgröna ledde i början av valkampen, ett försprång som blev allt mindre ju närmare valet vi kom. Till slut blev resultatet att ingen vann. Eller ingen som de politiskt korrekta vill kalla vinnare. Det blev nämligen så att M förlorade, SD vann och F! landade på en nivå där de får partistöd men ingen plats i Riksdagen.
Alla andra partier ligger i princip kvar på samma nivå som tidigare och nu är det Löfvéns uppdrag att försöka få ihop en regering med stabilt stöd där man obetydliggör Riksdagens tredje största parti, SD. Ett stort "lycka till" kan han behöva trots att han torde ha god förhandlingsvana, så gammal fackpamp han är.
Statsministern och Finansministern har båda förkunnat sin avgång med argumentet att de saknar mandat att jobba vidare. De tar helt enkelt ansvar för partiets opinionsmässiga kräftgång. Starkt.
 
På lokalplanet föregicks valet redan i mitten av förra mandatperioden av dramatik då M och S slog sina påsar ihop. Med 70% av Kommunfullmäktige har de lagt ner skolor, gjort en del taskiga investeringar men framför allt bortsett från de demokratiska grunderna. Kommunfullmäktige har körts över i kostsamma och viktiga beslut som i praktiken bara fått behandlingstid över helgen. Tillgångar (tomter) har sålts ut och organisationen har förändrats på ett regelvidrigt sätt när nämnder lagts ner/slagits samman. Verksamheter har lagts över i insynskyddade bolag. Det gamla talesättet att makt korrumperar har fått ännu en ny bekräftelse i allt mer frigående tjänstemän och politiker som fått svårare och svårare att hålla på moral och etik. Kamraderi, nepotism och t.o.m negligerade jävssituationer har skådats på den politiska arénan.
 
Den store ledaren har, i och med sin tredje mandatperiod vid köttgrytorna, med kraft, karisma och politiskt spel kommit att omge sig av allt svagare medarbetare. Det må vara jobbigt för en ledare att ha kompetenta och påstridiga medarbetare omkring sig men för den skull icke desto mindre nödvändigt. Det är i den närmsta kretsen idéer skall gnuggas, ifrågasättas och argumenteras för den slutliga utformningen. Det är i den närmsta kretsen de goda ideérna växer fram och de dåliga läggs i minnets skräpkammare.
Med svaga okunniga jasägare omkring sig uppstår aldrig denna dynamik. Det enda som händer är att ledarens ego växer till dess att den uppblåsta ballongen spricker. Det var det som hände i den berömda sagan om den nakne Kejsaren - som du säkert känner till. I politiken har var och en ett ansvar för att det här inte sker - lätt att säga men svårare att göra - vilket de gamla sagoberättarna känt till sedan länge.
 
Med denna grovt förenklade bakgrund skulle Moderaterna i Västerviks kommun gå till val. Skräddarna runt det stora bordet hyrde in lokala reklamgurus som genomförde workshops för att utmejsla det optimala valbudskapet. Resultatet blev glättat papper, fina hemsidor med bilder, utvikbara foldrar och en förfärligt massa bokstäver staplade på varandra. Den som tog sig för att ifrågasätta skräddarna med de magiska trådarna blev utskälld på sittande möte eller mött av en Westerbergare (ni minns säkert när Bengt W reste sig och gick från morronsoffan efter det att Ny Demokrati kommit in i Riksdagen). Valet rullade sedan på enligt skräddarnas planer.
 
Likt barnet som avslöjade Kejsaren är väljaren klarsynt och direkt. Det där lilla papperet som läggs i valkuvertet kanske inte känns så mycket för var och en men summan av alla valsedlar kan göra stordåd.
Resultatet blev att M tappade 8 mandat, från 36,5% till 22,2% vilket är landets näst största tapp i sin genre (kommunalval 2014).
Vad kommer nu kejsaren att ta sig till - det han borde eller något annat?
Vad kommer jasägarna att ta sig till?
 
Nåväl, livet måste gå vidare och även denna nesa kommer säkert att blekna bort med tiden. Säga vad man vill om detta val men vi väljare lyckades röra till det lite. Vi lyckades säga ifrån med detta trubbiga demokratiska redskap och det tycker jag är långt större än politiskt käbbel såväl före som efter ett val.

Sista kolumnen i VT

Jag hoppas inte att det är den sista, utan den senaste. Inom ramen för "ståndskolumnerna" så är det den sista.
Denna gång behandlar vi våra tankar inför valet. Mitt bidrag publicerades i början av augusti. Den löd så som följer:

Det närmar sig – men känns ändå avlägset

Nu är det bara veckor kvar till dess att finalen i supervalåret går av stapeln. Vi skall då lägga våra röster på de vi vill ha som representanter i riksdag, landsting och kommun.

Förr i tiden var det lättare att välja, partierna hade många medlemmar. Man var i det parti man ”tillhörde” genom arv eller yrke. Kommunerna var många fler liksom de förtroendevalda i det politiska systemet. I dag är 97 procent av befolkningen inte medlem i ett parti. Den första frågan som infinner sig är om vårt representativa system över huvud taget är legitimt när summan av alla partimedlemmar inte är fler än Svenska jägareförbundets medlemskår, ett exempel på en organisation politiken lite nedlåtande kallar särintresse.

Nu skall alla vi övriga rösta på de få som anser sig byxade att representera oss i viktiga frågor för fyra år fram i tiden. Hur kan vi då tänka?

Förstår jag mina barn rätt går de igenom datoriserade valbarometrar för att få en fingervisning om den politiska hemvisten, många äldre gör sannolikt som de ”alltid gjort” och jag, som tillhör gruppen ”medelålders vita män”, måste hitta nya vägar till det rätta valet. Valbarometrarna slår bakut när jag testar dem.

Jag är antagligen lite gammaldags för jag vill ha en riksdag, regering, myndigheter, statliga verk, landsting och kommuner som gör det som skall göras - inget annat.

Jag tror på ett fritt samhälle i ständig teknisk, ekonomisk, kulturell och social utveckling. Jag tror att vi måste ha ett bra försvar och stabilt rättssystem utan politisk påverkan.

På det lokala planet börjar landsbygdsbon i mig att vakna, inte med orimliga krav eller utopiska önskemål utan bara en stilla önskan om några återställare, en liten U-sväng på den centralistiska vägen. I det perspektivet önskar jag att landstinget gör sitt jobb och tillhandahåller sjukvård för alla, i privat eller offentlig regi.

Konkret betyder det att alla förutvarande vårdcentraler skall fungera så som de gjorde innan politiseringen började.

Slutligen kommer vi till kommunen som, enligt min åsikt, halkat iväg från sin huvuduppgift både här och där. Befolkningen minskar, bemanningen ökar utan att leveranserna för den skull är säkrade. Skall vi klara utvecklingen jag beskrev ovan måste utbildningen bli bättre.

För att göra utbildningen bättre krävs det lärare med lite tag i, som kan lära, lyfta och huta av barn för att på så vis skapa kunniga, väluppfostrade och självständiga individer som kan möta framtidens krav.

Den stora frågan är om detta kan eller ens skall genomföras av kommunerna.

Slutligen vill jag ha en kommun som lägger alla vidlyftiga affärer på hyllan och koncentrerar sig på förvaltning av det vi har. Jag vill ha en kommun som jobbar med, inte mot, sina invånare i en tydlig och öppen anda. Jag vill ha en kommun som efter valet kommer ihåg ord som öppenhet och dialog, eller snarare förstår dess innebörd.

Allt det här låter sig lätt sägas, men frågan är om så många av de där tre procenten av befolkningen kan uppfylla dessa önskningar.