Moderaterna Norra Tjust sätter ner foten

Moderaterna Norra Tjust, MNT, har en blogg i lokaltidningen, VT (tyvärr måste man vara prenumerant så du får läsa bloggposten nedan) där de vädrar sina åsikter fritt och fröjdigt.
Följ dom på Facebook! Allt stöd dom kan få behövs i dessa valtider!
 
 
Södra infarten - tänk till lite extra

Efter decennier av diskussioner kring en södra infart, eller utfart som en del säger, till Västervik kommer snart frågan upp på bordet för ”riktiga” beslut vilket ställer stora krav på varje enskild KF-ledamot.

Ännu så länge har vi vandrat genom en situation där vi skulle få projektet mer eller mindre finansierat till att vi skall finansiera det själva. Kostnaden har så sakteliga smugit uppåt, 100 milj - 200 milj, 300 milj för att nu uppskattningsvis landa på 500 milj. Ingen vet var det kommer att sluta.

Smaka på den - 500 miljoner. Mycket pengar! Pengar som vi inte har.
Pengar, som om vi lånar dom, tar investeringsutrymme från andra mer angelägna projekt för en lång tid framöver.
Pengar, som genom lån, ökar skuldsättningen 20-25% vilket kan bli mycket smärtsam när lågkonjunkturen kommer och räntan går upp.

Redan här borde beslutet vara enkelt. Kan vi riskera kärnverksamheten?
Avslå - vi har inte pengar till det här!

Tyvärr har projektet sedan lång tid tillbaka kommit i självsvängning. En slags egen kraft som gör att det går framåt, synbarligen av sig själv.
Vilja kan försätta berg säger man ju. I det här fallet skulle det kunna vara en kollektiv vilja bland de politiker och tjänstemän som jobbat med projektet och därmed ger det en egen kraft som kan vara svår att stoppa. Vi har sett det förut med t.ex sprängningen i farleden.

Det är då man som enskild ledamot i KF måste ta sitt ansvar.
Är det svårt?
Är det lätt?
Egentligen borde det inte vara så märkvärdigt. Det borde inte ligga något politiskt i det - mer än prestige vilket kan vara väl så svårt.

När pengar saknas till en stor investering med dåligt underbyggd nyttokalkyl kan vi inte se något annan utväg än AVSLAG!

Lägg ner, tänk om, gör bättre!

Kan man "sätta en kommun på kartan"?

En kommuns grunduppgift är att förvalta gemensamma resurser i form av de skatter invånarna släpar ihop och de tillgångar som byggts upp sedan årtionden tillbaka. Därtill skall kommunen leverera vissa tjänster som lämpar sig bättre i gemensam regi än enskild. Skola, vård, omsorg, vägar, vatten/avlopp - typ.
För en förvaltande person är detta toppen - för en expansiv person är det - uuurk.

I takt med att en kommun växer och tar en allt större andel av ekonomin bemannas den av allsköns löskefolk med egenskaper som spänner över hela fältet - allt från förvaltaren till entreprenören (inte sällan misslyckade). Sistnämnda kategori människor kan vara katastrof att få in i det gemensamma då de kan initiera projekt långt över de risknivåer som är lämpligt. Till detta kommer att de har en pengapåse som i stort sett är bottenlös vilket normalt sett inte gäller för en entreprenör - björnen i honungstunnan således.

Självklart skall jag exemplifiera detta med den lilla kommunen på skäret som tyvärr genomsyras av att den skall "sättas på kartan".
Vadå "sättas på kartan"? Den är väl redan där?

Det talas också om "varumärket" efter inspiration från det privata näringslivet som jobbar mycket med dessa frågor.
Kan en kommun jobba med sitt "varumärke"? Jag menar att man inte kan det då det spänner över ett stort och okontrollerbart fält. Det går helt enkelt inte att avgänsa tillräckligt tydligt och det går definitivt inte att försvara.

Den lilla kommunen har, likt många andra kommuner, idrottsverksamheter som understundom röner vissa framgångar på det nationella planet. I vårt fall rör det sig om speedway och ishockey.
Ingendera verksamhet är numera sprungen ur den lokala myllan såsom Blåbärskungens lag växte fram i de Nordskånska skogsbygderna, väl beskrivet i en ungdomsbok därom. Det handlar oftast om pengar och den som kan skrapa ihop mest kan köpa bäst spelare/åkare och därmed klättra upp i seriesystemet. Det här kan funka alldeles utmärkt i början av resan men slutar ofta med att spelare/förare köps över till andra, mer pengastinna lag, varvid pendelns återfärd tar sin oundvikliga början. Väl där nere på botten kan det skapas nya pengar och ny energi som kan leda till en ny resa uppåt. Dessa fluktuationer är mer legio än undantag.

De lag som är på väg upp skapar en anda och ett rus bland supportrar och anhängare som naturligtvis är en injektion för orten. Lagen är då inte dummare än att de går till kommunen och äskar pengar eftersom de "stärker varumärket". Gladeligen betalas dessa pengar ut under mer eller mindre kreativa benämningar så som t.ex "marknadsföringsbidrag".

Vad händer när laget nått sin topp och det går åt andra hållet? Rimligtvis sabbar dom då "varumärket" genom att alltid figurera i negativa omständigheter. De borde betala för det men så blir det naturligtvis aldrig.

I stället börjar den kreativa i kommunhydran att hitta nya sätt så att föreningen kan ta del av den gemensamma kassan. Inte sällan handlar det om köp eller sälj av arenor, delar av arenor, gatstumpar eller vad man nu kan uppfinna på för att kringgå lagar och regler. Då brukar det bli gurgel där de som inte är intresserade av hockey, speedway eller fotboll uttrycker sitt missnöje att skattepengar slösas.

Så även i den lilla kommunen där hockeyklubben uppenbart nått sin topp med en bra placering i Allsvenskan (näst högsta serien) förra året. Året har inletts dåligt och man kämpar kring nedflyttningsstrecket, publiken sviker och intäkterna rasar.
Kort sagt behövs det mer pengar - närmare bestämt 2 miljoner (vilket antagligen kommer att bli mer innan det vänder upp igen).

Geniknölarna gnuggas bland de kreativa varvid man kommer fram till att kommunen kan köpa "Hyllan" som är klubbens restaurang i ishallen. Priset? Som av en händelse blir det 2 miljoner.

Vad är det då som köps?
Kommunalrådet säger att det motsvarar 8.000/m2 och det är billigt. Så!
Men föreningen har inga m2 att sälja då ishallen redan ägs av kommunen genom ett kommunalt bolag (vilket i sig är en styggelse).
Det enda som återstår är restaurangens inventarier, tallrikar, stolar, bestick mm. I skrivande stund vet jag inte om köket skulle kunna anses tillhöra klubben eller om den investeringen gjorts av fastighetsägaren.
Någon fristående värdering av det som "säljs" har naturligtvis inte gjorts.
 
Som lite grädde på moset kan nämnas att ordförande i klubben tillika är ordförande i Kommunfullmäktige.
Han säger sig iiinte alls blanda samman sina intressen.
"Jag går ut när beslut fattas", säger han.
Ingen inblandning? Morsning!
Kommunfullmäktige skall fatta beslut i frågan och då får väl orförande gå ut och ta ett bloss, som man sade förr i tiden. Så blir man fri från jäv. Vipps, no hands!
Hoppas det blir en ordentlig debatt i frågan. Jag hoppas också att beslutet - om det går igenom - överklagas för att få en ordentlig laglighetsprövning.

Så här går det när kreativa politiker och tjänstemän tillåts leka med andras pengar!

Säsongsavslutning - i Spanien

Förra veckan gav sig hela familjen, förutom en dotter som stannade hemma och levererade sitt första barn och första barnbarn för oss.

Eftersom familjen är stor och spridd är det svårt att samla alla (vilket alltså visade sig även denna gång) var det här något som vi sett fram emot sedan länge. Upplägget var, kort, intensivt, bo bra, äta/dricka gott och njuta. Trots att väderleken inte uppfyllde det man allra mest önskar sig så här års - värme - införlivades förväntningarna till fullo.

En av dagarna ägnades åt jakt. Personligen har jag sedan många år tillbaka velat delta i en äkta Spansk Monteria. Här kan Du lära Dig mer om denna traditionella spanska devjaktsform där man släpper hundratals hundar och passar av med tjogtals skyttar. En del kan tycka att denna jaktform mer är att likna vid cocktailparty kombinerat med slakt och/eller Las Vegas-skytte. Även jag slås av de sociala inslagen och det i många fall undermåliga och frkostiga skyttet (man får ju ändå gissa att det som visas på film tillhör den bättre kvartilen).

Nu blev det inget av Monteria utan det blev en lite mer familjär jakt - lite mer som vi jagar här hemma om än i en mer spektakulär terränglåda.
Klockan sju på morgonen mötte vi upp vid en restaurang mellan Ronda och Marbella. Först på plats var vi, taggade och förväntansfulla. Strax därefter mötte värden, hans dotter (som varit vår kontaktperson) och en av gårdens medhjälpare upp. Hälsningsproceduren i kolmörkret blev minst sagt lite märklig. I kolonn begav oss in i den dal som utgjorde botten av jaktmarken. Jag, mina två söner och medhjälparen åkte med värden högt upp i ett bergspass med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den uppgående solenl i fjärran.
 
Ja, det är Gibraltarklippan till vänster i fjärran.

I svag nordvästlig vind skulle vi sakta ta oss utmed en väg. Medhjälparen gick först och lite väl ljudligt efter min smak. Vad jag förstod skulle vi ställas ut på pass vartefter och vi hade möjlighet att skjuta om tillfälle så gavs. Efter någon kilometer tyckte jag mig ha hittat stället jag skulle besätta. Så var det inte - det var bara början av vandringen skulle det visa sig - eller början av början som Winston hade sagt.
Han vek vänster och började klättra upp för ett litet berg, runt över en kam som för en landkrabba som jag tedde sig lite väl brant i skummet. På anda sidan, efter lite skramlande och snubblande i stenskravlet, gick vi på en grupp mufflonbaggar som inte var skjutbara då vi endast fick skjuta vildsvin och hornlösa mufflon.
Sen pekar han upp mot toppen av nästa berg - som var riktigt högt - pekar på mig och säger, Där uppe skall du sitta.
Djävlar! tänkte jag.
Hur som det än var så klättrade vi upp mot anvisat pass, hack i häl med den infödde bergsget vi hade framför oss. Väl framkomna säger han, upphetsat, att vi har en grupp mufflon framför oss. Pustande. Svettande
Jag var först ut att skjuta så jag smyger sakta upp bakom en större sten.
Var är mufflona? Där! Där! säger han i viskande falsett.
Men hallå, det är ju långt över 200 meter?
Där är en tacka, skjut!
Tittar på honom med tvekan.
Skjut, skjut!
Ja, ja - säger du så så är det väl bara att lyda, tänkte jag.
Lägger upp mig med stöd mot stenen, siktar en god bit över ryggen, kramar av skottet som tar precis där det skall och det första mufflonfåret med Lynxen var därmed nedlagt.
 
Vackert!

Därefter gick sönerna vidare och jakten kom igång med hundar och hundförare. De lyckades skjuta två respektive en mufflontacka varav den sistnämnda var den första för honom.
Mitt pass var helt fantastiskt med utsikt över Gibraltarklippan i uppgående sol. I flera omgångar kom det grupper av mufflon alldeles för långt bort och när det äntligen kom något skjutbart i pass var det i siluett på bergtoppen bakom mig.
Dagen blev ett oförglömligt minne och en fantastisk avslutning på drevjaktsäsongen 2017/2018.
 
Första muffon med Lynxen och första viltet i Spanien

Första säsongen med min Lynx TD15
Som jag har försökt beskriva i den här bloggserien så investerade jag mycket utöver pluringar i denna bössa. Det är en bössa som nästan ingen annan har, som jag tänkt leva med resten av mitt jägarliv. Jägarkåren är lika flockberoende som de flesta av oss - eller som ovan nämnda mufflonvilt - så det kan vara lite svårt att sticka ut eller än mindre komma dragande med något ingen sett eller än mindre prövat. Nu betraktar jag mig inte som ett flockdjur så de roar mig lite att att vara lite annorlunde. Men det måste funka!
Ett livslångt samliv med en bössa måste inledas med försiktighet vilket präglade säsongsinledningen. Inga större chansningar utan bara lugn och ro. Sakta och säkert och med ökat förtroende gav jag mig vartefter i kast med lite svårare situationer - en del riktigt utmanande.
Jag har skrivit om det första viltet i respektive viltslag och den uppmärksamme kan konstatera att det inte blev något kronvilt. Bad luck men jag hade bara läge på en hind som jag schabblade bort, som så ofta med kronvilt. Säsongen summerar trots det till en av de bättre och att jag kan gå in i träning med gott självförtroende.
Tack Lynx och tack Patrik!