Så kom hon äntligen

Trots att jag beställde i början av året och ansökte om licens i tid så tog det betydligt längre tid att leverera underverket än vad jag trott.

Det finns lite förklaringar. En är att den Finländske producenten har gått från riktigt småskalig produktion till bara småskalig produktion. Att ställa om innebär uppenbarligen mycket mer än man tror. Det handlar om nya leverantörer med nya maskiner, avancerade CNC maskiner som skall leverera på 100 dels millimetern när.

Nåväl, i börjam av augusti var det dags för leverans. Jag hade fått den första bössan som levererats av den svenske generalagenten - och blivit en försökskanin. Jag hade också fått den första bössan i den nya produktionserien.
 
 Ett paket för bössa och ett för slutstycke, som sig bör.
 
Ivrigt uppackande och slitande i tape, kartong och plast ligger hon där i all sin skönhet.
 
 
 
Första jakten
I mitten av augusti börjar bockjakten, en högstidsstund för många jägare. För min egen del var det länge sedan jag tagit mig ut i skogen för en råbocks skull. Numera är det barnen som tycker att det är kul.
 
För att få klarhet i huruvida bössan är en träff- eller, gud förbjude, en bombössa såg jag mig tvingad att ta första bästa jakttillfälle som bjöds. Jag begav mig ut i skogen den 16:onde augusti. Jag sköt ingen bock, jag såg ingen bock men väl några skjutbara vildsvin. Så det fick bli ett sådant i stället (de är lovliga vid denna tidpunkt). Bra träff och jag gladde mig åt min nya träffbössa.
 
Nu dröjer det ytterligare några veckor så får vi se om det håller i sig. Den tiden skall användas till träning och fininpassning av kolv, sikte och trycke. Jag återkommer.
 
 
 
 

Ny bössa, bakgrund

Under det kommande halvåret skall ni få vara med om en resa med grevens nya bössa.
 
För de allra flesta är en bössa ingenting eller, i värsta fall, något otäckt. För många av er (som ändå läser IGT, då och då) är kanske en bössa en sak, något man har och något man använder. Varkeen mer eller mindre. Så är det inte för mig.
 
Jag har ägnat mig åt jakt och skytte i cirka 50 år, vilket är en ansenlig del av mitt liv. Min första bössa var ett mausergevär, CG 63, som jag fick i 14-årsåldern (ja, man kunde få licens i den åldern då). Detta mausergevär skänkte mig mycket glädje och en del framgångar i såväl ban- som fältskytte. Något år senare köpte jag själv mitt första hagelgevär som numera är i min yngste sons ägo.
 
Så kommer vi till det som denna bloggserie skall handla om. Älgstudsare kallade man det som man i dag kallar kulgevär eller kulvapen. Älgstudsare för att det var vad man sköt med kula förr i världen, rådjur sköts oftast med hagel i våra trakter. Alltså den typ av vapen man numera använder för allt klövvilt så som älg, dovvilt, kronvilt, rådjur och vildsvin.
 
Då, i slutet av 70-talet, fanns det inte lika mycket vilt som i dag. Älgstammen började växa till sig för att formligen explodera under 80- och 90 talen. Rådjursstammen var näst i tur att genomgå en exempellös tillväxt. Bägge viltarterna gick tillbaka och sistnämnda kollapsade mer eller mindre. I skrivande stund ser vi stark tillväxt av vildsvin, dov- och kronvilt.
I början av denna förändring köpte jag mitt första kulgevär, en Sako Finnbear i kaliber 30-06. Umgänget med ett vapen är, trots sin ensidighet, väldigt intensivt. Under en riktigt bra jaktsäsong blir det många och långa jaktdagar med skottlossning då och då, tänk en fästing på sitt grästrå som väntar länge för att slutligen få nypa till oss. Det är jakt helt enkelt.
Före jaktsäsongen tränar man och efter jaktsäsongen längtar man efter nästa. Minnena staplar sig vartefter åren går och banden mellan bössan och dess ägare växer sig allt starkare - om bössan leverar. Med tanke på våra viltstammars utveckling de senaste 40 åren har det blivit rätt mycket.
 
För cirka 15 år sedan fick vi allt mer vildsvin som i kombination med en starkare ekonomi (och bättre lånemöjligheter) ledde till en stark utveckling av marknaden för jakttillbehör. Vapen, hundpejlar, bilar med hundboxar och mer eller mindre proffessionella jägare blev allt vanligare ute i jaktmarkerna. Jaktmetoderna ändrades från gemytliga dreverjakter (kortbent hund) till drevjakter av kontinental karaktär. Resultaten (om man nu skall mäta jakt i antal fällda vilt) kan numera långt upp i landet jämföras med övriga Europa.
 
I den omgivningen hade jag helt plötsligt kommut till "mitt i livet" (det går undan det här) och började så smått umgås med tanken att byta ut henne till något nytt och finare. Men jag kunde inte. Varje gång jag var ute och pillade på något annat kände jag mig skamsen och svekfull. Nej, det var inte frun som var föremålet för bytestankarna (även om det blev så) - det var den gamla Sakon!
Så på en "Sockenjakt" (hela socken jagar vildsvin samtidigt) nedlade jag tre grisar på raken. Eftersom jag själv var jaktvärd hade jag placerat mig längst in i skogen, vilket oftast är ganska bra. Väl tillbaka på samlingsplatsen upptäcker jag att slutstycket är borta. Jag hade tappat det på en stig som bestod av ett långt skotarspår med vatten- och lerpölar.
Slutstycket var för evigt borta! Hon hade sagt upp sig! Hade hon förstått att hon stod på en eventuell transferlista? Ville hon bara hjälpa till på vägen? Tankarna var många, minnena kom farande och insikten om nödvändigheten i att skaffa en ny "älgstudsare" blev uppenbar.
 
Sagt och gjort. Det blev en Sauer 202 (med trästock så klart) med fint kikarsikte. I den bästa av världar borde det inte finnas något övrigt att önska men hon levererade helt enkelt inte. Hon blev en "bombössa". Hon blev en sån där som jag inte litade på fullt ut. Visst har vi haft mycket kul och visst har vi lagt ner mycket vilt men det är några "plumpar i protokollet" som har suttit och skavt under dessa 10 år.
 
Under slutet av förra jaktsäsongen började jag återigen att umgås med bytestankarna. Vad skall man byta till? Blaser så klart, säger allt för många för att det skall vara ett alternativ för en man som vill göra saker och ting på sitt eget vis. Sako som fortfarande gör mycket fina bössor seglade upp som favorit.
 
Men så hände något. Det blev en Lynx och det är den som skall bli föremålet för denn här bloggserien.
 
Välkommen till en kanske märklig värld med en medelålders vit man och hans bössa - kanske lite som Emil och hans bysse. Vi får se.
 

SMHi ... pust!

De tider vi lever i är märkliga - vilket alla tider varit om man kunnat lyssna på de människor som levde då.
OK då, vi gör ett nytt försök. Den tid vi lever i nu är extra märklig - vad ni än säger. Den är unik eftersom den inte funnits tidigare och den kommer aldrig åter.
Vad vi än tycker måste vi förhålla oss till den, vilket jag försöker i det följande.

Jag tänker inte så mycket på krig, fattigdom och elände - det är inget nytt. Faktum är att det har aldrig funnits en så stor andel av jordens befolkning som har det så bra som vi har nu.

Jag tänker inte på flyktingar, terrorister, polisbristen, sjukvårdskrisen eller pensionärernas grismat.

Jag tänker självfallet på vädret, vilket du säkert räknat ut. Många av oss hade (o)lyckan att hämta de första stapplande kunskaperna i matematik via det illustra litterära verket som benämndes "Hej Matematik". Det var en fånig skrift med teckningar föreställande ringar med grejor i som sades utgöra Mängdlärans grunder. Som väl är blev det inte mycket mer än ett fluortantsförsök som övergavs som så många andra dåliga ideér.
Vädret är en delmängd av klimatet där det sistnämnda utgör ca. 30 år av det förstnämnda. Vädret utspelar sig lokalt och klimatet t.ex årstider i zoner. Det innebär att den yta där vädret spelar oss spratt eller skänker oss glädje är en delmängd av klimatets yta.

Nu har ett stort antal människor bestämt sig för att klimatet håller på att löpa amok i dagligt tal kallat klimatkrisen. Med klimatkrisen i botten vill de vidta en mängd kostsamma politiska åtgärder som i sin tur måste motiveras med det mest fruktansvärda väder du kan tänka dig. Grundidén är att det skall bli varmare och då...
... blir det mer extremt väder, med fler stormar och häftiga regn
... blir det torrare och vattnet kommer att ta slut
... stiger haven
... och så blir det massa fästingar
... blir det aldrig något som är bättre än nu (jag skulle inte ha ett dugg emot ett lite varmare klimat t.ex)

SMHI förser kommunerna med lokala klimatprognoser så att tjänstemän och kommunpolitiker kan vara duktiga och ta fram klimatstrategier, bocka av och stoppa i en hylla.

Nu har man pratat om klimatkrisen i 20 år vilket är en kollosalt kort tid i sammanhanget. I början av denna period förutspåddes en mycket kraftig temperaturökning, t.o.m så hög att sommarisen på Antarktis skulle vara borta sommartid 2014. Det blev inte varmare. Isen försvann inte. Vi har inte sett något av extremare väder eller havsnivåhöjningar.

Hela idén håller på att falla platt till marken och då gäller det för media, politiker och SMHI att inte låtsas om det.

SMHI gör det genom att varna för anstundande oväder i tid och otid. Inte sällan blir spådomarna ohörda av vädrets makter.
I vår del av världen var det väldigt torrt förra sommaren vilket man tog som intäkt för att varna för etter värre denna sommar. Man har ju gubevars bestämt att väderextremerna skall tillta. Så blev det inte.

I dagarna har det varit mycket prat om extrema regnmängder (dom verkar inte ha reda på vare sig torrbollarna eller extremarna på SMHI) med så mycket som 70 mm - på en gång! Eller i skurarna. Eller i veckan. Ingen vet och ingen bryr sig längre eftersom det ändå aldrig stämmer. Skrika på vargen - säger vi här på landet!
 
                                                           Helgardering skulle man kunna säga

Nåväl på SMHIs hemsida kunde man i dag se aktuella varningar i vald region.
05.04 Brandrisk!
10.12 Stora regnmängder
10.29 Höga flöden

Nu kl. 15.14 har det varken brunnit, regnat eller flödat. Men blåser gör det!

Ser man det positivt skulle man kunna säga att det finns förbättringspotential i SMHI.