Kollektivtrafik på landsbygden

I dag tänkte jag ge mig på det här med dubbelmoralen inom kollektiva trafiklösningar.

Jag är helt med på att det kan vara fiffigt att ordna med kollektiva trafiksystem i större städer. Det är rationellt för såväl den enskilde som för staden. Det skulle helt enkelt inte fungera om alla skulle ordna med sina egna transporter. Om det skall vara buss, tåg, båt, tunnelbana eller spårvagn kan vi lämna därhän. Det viktiga är att kunna ta sig snabbt mellan A och B.

På landsbygden är situationen helt annorlunda. Där är det långa sträckor, långt emellan den där som skall ta sig till B och inte helt klart när dessa få människor vill åka. Allt det här gör att det blir låg beläggning på respektive tur som i sin tur leder till att operatören drar ner på turer som i sin tur gör att kunderna väljer bort kollektivtrafiken. Där är enskilda transporter helt enkelt bättre, för att inte säga nödvändiga.

I en småstad är situationen något mitt emellan. Det finns fler människor med fasta tider och de bor något tätare. Vissa turer kommer därmed att kunna försvaras men långt ifrån alla. Sannolikt är det så att den bilburne väljer egen transport av flexibilitetsskäl. Tiderna stämmer inte, det skall göras annat i anslutning till den dagliga resan (inköp, barnlämning, sportaktiviteter etc.). Sammantaget ger det här ett för dåligt utnyttjande av kollektivtrafiken.

På de flesta platser organiseras kollektivtrafiken inom länsorganisationen, vilket funkar bra i Stockholm, Malmö, Östergötland och andra "runda" län.
I det långsmala Kalmar län med närmare 25 mil från norr till söder och helt olika kulturer mellan landsändarna är det svårt att få ihop kollektivtrafiken. Det är få som åker inom länet om man bor i norr, söder och väster (ju närmare grannlänet man bor desto mer resor "ut" blir det). För egen del tar jag mig till Stockholm på samma tid som till Kalmar. Stockholm ligger i det tredje länet hemifrån. I den situation som råder här har kollektivtrafiken alltid varit svårorganiserad och kommer så alltid att vara.

Här uppe i norra Kalmar län (det hette så när jag var liten då det var delat i två av skäl jag angivit ovan) har det varit tjafs om tågförbindelserna länge innan banan byggdes på 70-talet, 1870-talet alltså. Det handlar om banan mellan den lilla staden vid kusten och Linköping. Ursprunligen sträckte den sig från Norsholm (mellan Linköping och Norrköping) via Åtvidaberg till Västervik. Detta var ett stort lyft för bygden som saknade bra vägar och hade stora transportbehov i båda riktningar av skogsprodukter, råvaror och färdigprodukter från det rika näringslivet utmed banan.
Då, när jag var liten, fanns det åtminstone fem bemannade stationer mellan Västervik och Falerum, som då tillhörde kalmar län. Sen bar det utför. Nu finns det inga bemannade stationer. Alla stickspår och lagringsmöjligheter är borta liksom stationshus eller kur. Tåget stannar bara på tre ställen. Till och med stationen i Västervik saknar personal. Inte sällan ersätts tågturer med buss som en följd av personalbrist, tågbrist eller för få resenärer. Buss och taxi klarar gott och väl att möta restiderna för tåget. Vad gäller godstransporter så är det huvudsakligen sopor (som jag skrivit om tidigare) som går från hamnen till värmeverk in i landet, t.ex. Västerås. Tåget för således en tynande tillvaro.
 
Trots detta talar sig kommunens politiker varma för vikten av tågförbindelser nordvästvart. Det har man hållit på med i fyrtio år där den våta drömmen är att man skall kunna åka mellan Västervik och Linköping under timmen - något som i dag tar 1 tim och 45 min. Då skulle människor kunna bo i Västervik och jobba i Linköping, tror dom. Personligen håller jag inte med, jämförelsen med att bo i Strängnäs och jobba i Stockholm haltar helt enkelt. För att dessa restider skall kunna nås kräver det mångmiljardinvesteringar i en snabbjärnväg, vilket man inte behöver vara en Higgins för att inse omöjligheten i. Samhället har nog med problem med viktiga järnvägssträckor varför medel till detta ligger långt fram i fjärran, om ens någonsin.
 
Om vi då accepterar realismens våta trasa så återstår det att hitta på något annat för att fixa till kommunikationerna. Personligen är jag lockad av tanken på expansionen av "den fjärde storstadsregionen", enkannerligen Linköping. Linköping växer som tusan och folk börjar så sakteliga dra sig mot Åtvidaberg. Åtvidaberg förbättrar vägen, och andra kommunikationer, för dessa pendlare. På sikt kommer folk att snegla på Överum där ett hus i dag kostar runt halvmiljonen. Problemet är att vägen mellan Överum och Åtvidaberg är urusel. Fixar man till den sträckan kommer kommunen att få inflyttning och automatiskt bättre kommunikationer mellan Västervik och Linköping.
 
Det bästa vore alltså att i dagsläget satsa på bättre väg - därmed inte sagt att järnväg på sikt skall avfärdas, det får framtiden utvisa. Som det är just nu verkar politikerna som jobbat med detta i decennier, utan att lyckas med något, känna sig trampade på tårna för att någon "utomstående" överguvudtaget vågar ta upp diskusionen. De beter sig som de skolgårdsbullies de en gång var, vilket är bedrövligt och inte för frågan om vår remota landsändes infrastruktur framåt.

Risktagande

Inspirerad av Lennart Bengtssons inlägg på Lars Berns blogg Anthropocene tänkte jag ge er lite tankegods om de två stora riskområdena vi befinner oss i för närvarnde.

Migrationen, Invandringen och därmed integrationen
Under det kommande året förväntas man ge uppehållstillstånd för långt över 100.000 människor. Alla pratar om hur dessa skall integreras men ingen gör något. Vi har lite andrum i det att de skall lära sig svenska under ett år och därefter har de starthjälp under ett år. Tiden går som bekant fort och dagen då "samhället" skall bevisa hur bra det var att ta in alla dessa människor kommer.

Vi tar en stor risk då man tar emot så många människor från främmande kulturer vad gäller arbete och kulturella förändrngar. Jag säger inte att det är bra, jag säger inte att det är dåligt bara att det är ett riskfyllt experiment.

Själv har jag av olika anledningar skäl att diskutera detta med kommunen, som för övrigt har en mycket duktig och engagerad grupp som jobbar med dessa frågor. Lösningen på det hela är inte att "trycka in" dom i det befintliga systemet. Lösningen är något ingen av oss känner till för närvarande. Detta kräver investeringar och ett fritt tänkande, något som inte är svensk byråkratis främsta kännetecken. Det är inte som det var förr då invandrare från Italien, Jugoslavien och Finland sattes i arbete från och med första dagen.
Språkbarriärer och kulturella egenheter som vi kanske inte kan så mycket om ställer betydligt större krav på oss. Frågan är om vi klarar av det. Vi gör det definitivt inte genom att inte diskutera frågan och bara kasta okvädingsord på varandra. Ju längre frågorna ligger där under mattan desto värre kommer dat att bli.

Klimatet
I 40 år har politiken försökt lura i oss att jorden håller på att "tippa" eller, föreklat uttryckt, gå under på grund av våra CO2 utsläpp. Det finns inga vetenskapliga bevis för att detta stämmer. För säkerhet skull använder sig alarmisterna av begreppet "försiktighetsprincip" innebärande att det är bättre att vidta åtgärder trots att man inte "vet". Kosta vad det kosta vill.
Nu är det ju de facto så att det är rätt mycket man inte "vet" utan att för den skull vidta åtgärder så varför är det så viktigt just i detta fall? Jo, för att alarmisterna förväntar sig få vara med och fixa till det där dom inte vet genom ökade skatter och ett globalt styre som bestämmer/kontrollerar alla länders utsläpp. Nerkokat till individen innebär det sysselsättning och utkomst, för en del säkerligen med väl tilltagen ersättning och placering hos FN i New York. Vem skulle inte kunna jobba för det? Vem har inte skrämts och ljugit lite för att uppfylla sina drömmar?

Alltså
Å en sidan har vi risken att jorden "tippar". Det har aldrig hänt och kommer sannolikt inte att hända inom tusentals år framöver.
Å andra sidan har vi alarmisterna/politikerna/tjänstemännen som skall styra över oss i denna mycket centrala (energi, industri, transporter mm) fråga för alla länders utveckling. Risken för att det skall leda till en kostsam, frihetshämmande och utvecklingshämmande situation utan att för den skull lösa det där man inte "vet" är hundraprocentig. Så blir det alltid när byråkrater får härja fritt.
 
Vi "vet" att integrationen av våra nya svenskar kräver stora insatser monetärt och personellt men vi gör väldigt lite åt saken. Varför?

Vad är värst? Vem beskriver dessa risker?

Matproduktionen

Det är ju tvivelsutan så att vi alla behöver mat. Om vi inte kommer på något riktigt fiffigt måste vi producera vår mat genom att använda den jord vi är satta att förvalta. Så har vi alltid gjort och så kommer vi att göra så länge vi finns. Självklarheter kan tyckas men ibland kan det finnas anledning att betvivla om dessa insikter verkligen rotat sig hos alla och en var. Mången stadsmänniska verkar tro att mjölken kommer i pappersboxar redan från början, liksom köttbiten i vacumtråg eller grönsakerna rent och fint buntade.
 
Dagens jordbruk är en följd av ett kämpande och slitande ute på våra åkrar. Det var trots allt inte allt för länge sedan det användes hästar och oxar i stället för traktorer. Då gav inte slitet mycket mer än mat till de närmaste och risken för missväxt och nödår var realiteter. I dag producerar en bonde mat för hundratals personer på en jord som avkastar volymer den forna tidens bonde aldrig kunde drömma om. Växtförädling och brukningsmetoder har gjort att varje kvadratmeter åkermark ger mer mat och har därmed skapat möjligheter att försörja en betydligt större befolkning.
 
De människor som förr slet i sitt anletes svett och numera inte behövs i matproduktionen på grund av dessa effektiviseringar har kunnat skaffa sig andra utkomstmöjligheter, inte sällan i annan inkomstbringande verksamhet som bidragit till vårt välstånd.
 
Människan är emellertid en underlig varelse. I takt med att vi kommit längre och längre ifrån källan för vårt foderintag har vi satt oss och funderat kring tingens ordning, I stället för tacksamhet över genom genomförd teknikutveckling så har man börjat spekulera i jordens undergång där en stor orsak påstås vara jordbruket. Jag kan i och för sig förstå att stora maskiner kan verka stötande för en människa på söder som cyklar eller åker sånt där underjordiskt tåg till jobbet. Att därifrån få gehör för sina villfarelser borde steget vara långt men nu har det fått fäste i politiken för ett tag.
 
Valet är ju trots allt rätt enkelt om det nu är som söderbönan tror. Antingen går jorden under med en mätt befolkning eller så går den under på grund av att befolkningen inte blev mätt. Den som tänker en gång till kommer aldrig att acceptera det senare alternativet – det ligger inte i människans natur. Alltså återstår bara att låta matproducenten göra det hen kan och vill med skälig ersättning för arbete, mark och övrigt kapital.
 
Hur svårt kan det vara?