Vart är vi på väg?

I fredags visades den näst sista omgången av den populära frågesporten vilket till och med IGT tar del av. Inte alltid så lätt men ibland blixtrar det både här och var i såväl det egna sällskapet som bland de tävlande. Tycker nog oftast att de sistnämnda drar ett längre strå.
 
I tider av ömsom underbar vår, gråmulen vår, senvinter eller iskyla kan ju en lämplig syssla vara att i stora drag fundera lite över vart vi själva är på väg. Det är lite lättare i frågesportens värld då det handlar om en förflyttning mellan två punkter, A och B, där det skall gissas vad B kan vara (man måste inte veta vad A är). Inte sällan företas resan meddelst järnväg eller åtminstone på en hyfsat preparerad väg.
 
Låt oss fundera lite på vårt eget samhälles förflyttning och vilken riktning det kan ta. Vi kan utesluta järnväg och asfalterad väg. Det handlar om betydligt mer svårhanterbar materia än så.
 
Vi gör det enkelt för oss genom att dela in resesällskapet i de mest grundläggande beståndsdelarna för att därigenom reda ut om alla är med på samma resa, någon tar tåget mot samma mål eller om någon annan tar vägen mot ett helt annat håll. De grundläggande funktionerna som vi belyser i dag är Politiken, Försvaret, Rättssystemet och Välfärdssystemet. Ingen liten munsbit kan tyckas, så det får räcka för nu.
 
Politiken
Vi har en period med kaos bakom oss. Ett kaos som de flesta av oss inte trodde var möjligt i vårt "braiga" land där vi är "bäst" och allt går rätt till.
 
Nu har det visat sig att vi inte är ett dugg bättre än någon annan. Det har pågått en dans runt  guldkalven som förtjänstfullt beskrevs av Moses, om än i lite andra ordalag.
Tupparna är en samling ordvrängande opportunister som gör vad som helst för att komma fram.
"Panelhönorna" är folket som sagt sitt, säger sitt, men får inget gehör.
De viktigaste komponenterna i dansen är makt och pengar till sig själv eller andra som i utbyte mot pengar ger makt - läs röster. Lite rundgång här.
 
Det här ser vi på lokalplanet där den ena skandalen efter den andra växer fram och visar på korruption, kamraderi och röstfiske.
Ett nu aktuellt exempel är kommunpolitiken i Götebog som tycks stå i vägen för större röstfiskningsinsatser än vad de flesta av oss kan greppa.
Ett annat är höga vederböranden i en fackförening som skott sig över hövan på medlemmarnas bekostnad. För vilken gång i ordningen hör vi att det "inte skall hända igen"?
Här hemma har vi kommunalpolitikern som ljuger sig själv och sin omgivning så fulla av dynga att rättssystemet känt sig tvingade att rycka in med tillgängliga tvångsmedel. Den/de guldkalvsförblindade tycker inte att det skall få någon konsekvens på den egna positionen.
 
Om vi inte i det lilla kan hålla ledarskiketet i öronen, eller ännu bättre de själva kan göra det, - hur skall vi då kunna möta riktigt allvarliga utmaningar, typ krig, svält och annat elände som vi drabbades av för inte så länge sedan?
 
Försvaret
För att kunna betraktas som en suverän stat i internationella sammanhang måste man ha ett försvar med viss dignitet. Det har inte vi.
 
Här kan man se hur dansen runt Guldkalven pågått under lång tid då man i dessa realtivt fredliga tider tagit medel till sektorer i samhället som gynnar högre syften - egna syften.
Det är tyvärr inte så att dessa pengar investerats i en mer fungerande välfärd, bättre infrastruktur eller bättre levnadsvillkor för landets medborgare.
Näh, pengarna har satsats i byråkratisering - vilket i bästa fall skapar människor som kanske röstar "rätt".
De har satsats offantliga summor i "nya" politikområden, typ genushumbug eller klimatdito utan att det hänt mer än att de försöker skapa ett nytt kön, juridskt för säkerhets skull, eller att landskapet förstörts med fullständigt meningslösa vindsnurror.
Hur kan försvaret återupprättas den dag det behövs?
 
Rättsystemet
Sedan många år tillbaka har vi kunnat se en förändring i villkoren på offentliga platser. Detta gäller företrädesvis förorterna till våra större städer där det ritas kors i taket den dag ingen blivit påskjuten, ihjälskjuten eller sprängd i bitar. Illegala vapen och handgranater betraktas snarare som en självklarhet bland vissa kretsar.
Tyvärr gäller det även landsbygden där djurhållare, jordbrukare, skogsbrukare, jägare och andra  utsätts för övergrepp på grund av sin produktion, annan verksamhet på gården eller bara sitt geografiska läge - ensligt, tyst, lättåtkomligt där människor utsätts för inbrott, dieselstölder eller brutalt våld i sina hem.
Allt det här pågor medans rättsystemet från polis via domstolar till fängelser monteras ner, bit för bit - dag för dag.
Allt det här pågår medans rättssystemet ägnar sig åt helt andra saker än befolkningens grundläggande trygghet. Det jagas folk, med till synes outtömliga resurser, som man påstår olovandes plockat en orkidé eller haft ihjäl ett olovligt rovdjur.
Rättsystemet bortser från våldsamheter relaterade till det stora antal nya människor kommit hit. De gör det inte som en följd av politiska beslut utan det är att betrakta som ytterligare en dans runt kalven, oerhört lönsam för en del.
Hur skall vi få ordning på det här?
 
Välfärdssystemet
Under senare år har landets befolkning vuxit med ca 10%. Förr i tiden drabbades av plötsligt och oförutsett strömavbrott eller en redig höststorm - vilket påverkade nativiteten. Numera är stormen behövande, obehövande, ärliga och oärliga människor som tar sig in i landet på egna ben.
Kortsiktigt måste vi stoppa in massa pengar i systemet. I första hand av av humanitära skäl men även för att "rädda politikerskinn". Det handlar om bostäder, sjukvård och inte minst mat för dagen.
På lite längre sikt handlar det om utbildning, jobb och en anpassning till det samhälle de kommit till - vårt samhälle.
Det vore en prestigeförlust av rang för det "goda folket" om vi blev sittandes med massa människor utan vare sig bostad eller mat för dagen.
 
Nu börjar det bli jobbigt. Alla människor har en egen vilja, en egen dröm hur livet skall levas och egna tradtitioner. Det är inget konstigt med det mer än att det kommer att belasta befintliga traditioner (vilket nödvändigtvis inte behöver vara av ondo) och inte minst landets ekonomi.
Vi ser det redan, i största allmänhet och välfärdssystemet i synnerhet. På något sätt måste detta hanteras.
Redan innan expansionen hade vi en skola, sjuk-/tandvård-/åldringsvård  i underkant. Då känns det inte självklart att belasta det med befolkningsökningen om 10%
 
Hur balanserar vi ett rämnande välfärdsystem där fler och fler kommer att känna sig åsidosatta? Hur gör man som guldkalvsdansande politiker när det helt plötsligt blir allvar och man inte längre är alla goda gåvors givare längre?
Vem börjar man att "missgynna" med högre skatter, sämre skukvård, dyrare resor, nedlagda skolor eller stängd kran till allsköns kostsamma "integrationsprojekt"?
Hur gör man?
 
Vart är vi på väg? Hur vill vi ha det?
 
Jag skulle vilja skolstrejka - men jag har varken PR byrå eller skolplikt

Vargattacken

Sistlidna lördag sträckläste jag boken Vargattacken av Lars Berge.
 
Boken handlar i förstone om den unga kvinna som försommaren 2012 dödadees av socialiserade vargar i ett hägn på Kolmårdens djurpark. Det är slutpunkten av en lång rad händelser där de som säger sig tycka att naturen skall ha sin gång ingriper med kraft för att förändra den.
 
Kolmårdens djurpark
I slutvevan av småkommunernas tidevarv var Kolmården ekonomiskt ansatt med dåligt skatteunderlag och vikande befolkning.
Då som nu, veckas kommungubbarnas hjärnor (om inte förr) i akt och mening att skapa en bättre situation.
Då som nu, riktas blickarna mot människor utanför kommunen, läs turism. Vi har sett det så många gånger vare sig det är Arns värld i Götene, medeltida skepp i Malmö eller uppvärmning av en sjö i Smedjebacken. Exemplen är oändliga.
Den gemensamma nämnaren är att attraktiviteten överskattas, kostnaderna underskattas och de listiga tjänstemännen klarar sig utan personlig skada - eftersom de lekt med andras pengar.
Kolmården var inget undantag vad gäller megalomanin men väl genomförandet. Det blev de facto en djurpark dit folk åkte. Även jag blev ditdragen som barn.
Det blev många fina attraktioner med delfiner och safaripark - låt vara att det understundom gick lite över stock och sten.
Vad gäller ekonomin finns det en hel del övrigt att önska. Många sköna skattekronor har runnit ner i slukhålet.
Av de listiga tjänstemännen har någon/några lämnat jordelivet emedan de andra gått mot nya "utmaningar", utan några större ryck i pälsen.
 
Vargen
Projekt varg inleddes i början av 70-talet i regi av Naturskyddsföreningen ivrigt påhejad, och finansierad, av WWF. Projektet växte inom landet där ett flertal djurparker var med i aveln av den nya Fennoskandiska vargstammen i akt och mening att släppa ut den i södra mellansverige - Värmland, Dalarna, Västmanland mm.
Redan på ett tidigt stadium insåg man att utsättning av varg inte skulle falla lokalbefolkningen på läppen.
Det var antagligen projektets första understatement då vargen i människans omgivning onekligen påverkar negativt eftersom naturens livsstilstjänster slås i spillror. Det är inte alltid bekvämt att bo på landet men det kan uppvägas av en livsstil med traditioner så som djurhållning, jakt, jord- och skogsbruk.
Lösningen, självklart hade de stadsboende vargromantikerna en lösning och det var information. Propaganda kanske vore ett bättre ord och vi har alla tagit del av den i termer av att vargen är "utrotningshotad" (ja det fanns ju inga), "rätt att vara i vår natur" (tyckte våra förfäder det?) och "inte farlig", förstärkt med påståendet att vargen inte skadat en människa i Sverige på 200 år (eftersom det inte funnits någon).
Det har kommit att bli en polariserad fråga helt enkelt. En kamp mellan land och stad, mellan markägare och vargkramare, jägare och jakthatare. Det är även en kamp med förgreningar långt in i politiken och juridiken, vilket inte är så kul för de som förväntas leva med vargen inpå knuten.
 
Gullandet
Som en del i vargpropagandan födde man upp ett antal vargar i Kolmårdens djurpark. De matades med nappflaska och bodde hemma  hos anställda. Man försökte prägla dom på människor så som man gör med hundar.
Snart var det dags att låta allmänheten gulla med vargarna och "upptäcka att de var ofarliga". Det skulle spridas som en löpeld och göra utplantering av varg i vår natur accepterad.
För en tusenlapp fick man gå in i hägnet med lugnande klapp på axeln. Det är säkert så att väldigt många haft "häftiga" upplevelder i samband med detta konstgjorda umgänge. Efter ett tag visade vargarna upp allt mer av sitt naturliga beteende - som varken är, eller kan bli, anpassat till oss människor (det är därför vi avlat fram hundar med olika egenskaper i tusentals år).
Ett flertal incidenter inträffade innan det slutgiltiga dödandet av skötaren/vargmamman utan att det uppmärksammades på annat sätt än överskylande.
 
Attacken
En tidig försommarmorgon gick Karolina, som var erfaren, duktig och den som hade "koll" på flocken, in till vargarna för att titta till dem.
Eftersom det hela ansågs ofarligt, trots incidenter, var det OK att gå in ensam och utan radio i hägnet som inte var kameraövervakat. Två timmar senare kom hon inte till förmiddagsfikat varvid någon gick dit och upptäckte att hon blivit sliten i stycken.
 
Eftermälet
Självklart blev det sorg och bestörtelse eftersom en omtyckt medarbetare omkommit på sin post. Tyvärr var det inte ledningens fokus som helt plötsligt stod inför propagandans totala genombrott. De gjorde uttalanden som att detta inte var bra för vargens "varumärke" med mera.
Det blev rättegång med mycket hyschande och undanflyktande. Dom föll slutligen.
De flesta cheferna klarade sig undan kännbara straff.
För Kolmårdens del blev det kännbart ekonomiskt. Det här  livsfarliga experimentet drog in 7 milj/år.
 
Vargarna då?
Under pågående händelse var det ingen som vågade göra någonting - där avlivande vore den enda rimliga åtgärden.
De fick leva kvar i sitt hägn fram till hösten 2018, sju år, då de lär ha blivit avlivade.
 
Vargprojektet då?
Det lever vidare - och eskalerar Vargaktivister, såväl personligen som genom organisationer, har ätit sig in i hela den Europeiska samhällskroppen.
Propagandan har fortsatt framgångsrikt där vi i Sverige ser lagstiftning som vi aldrig haft förut.
Vi ser "rättsskipning" som vi aldrig sett förut och kanske inte heller trott att vi skulle få se.
Det senaste exemplet är den så kallade "industrimiljardären" (Karl Hedin) som haffades under dramatiska omständigheter hösten 2018. Han satt häktad under 31 dagar. Den första tiden i "fyllecell" under tortyrliknande omständigheter, innebärande bl.a. ingen kontakt med omvärlden, galonmadrass, ingen toalett och väckning en gång/timme.
Trots att åklagaren, lagvidrigt, avlyssnat ett flertal telefoner och haft "pålitliga" vittnen (som nu hoppat av) verkar det som om åklagaren inte haft något att komma med.
Man skulle ju kunna tänka sig att en död varg, en "smoking gun" eller en skottplats vore ett grundkrav för att göra så vida ingripanden i en medborgares vardag.
Det verkar snarare vara rättsystemets hämnd mot en person som varit kritisk mot vargen i allmänhet och rättssystemet i synnerhet.
En riktig soppa är det - allt i ekosofins namn. Det har blivit en kamp mellan stad och landsbygd, jägare och jaktmotståndare, djurhållare och vargaktivister.
 
Fortsättning följer!
 

Skammen och torra land

Det hettade till i kommunens näst största parti när den interna debatten lämnade sandlådan för offentlighetens ljus.
Det började med att en medlem i en av kommunens föreningar lät förkunna att hon lämnar partiet. I en bloggpost under lördagen redogör hon klart och tydligt för sitt ställningstagande i fem punkter.
Hon är missnöjd med partiets kommunala organisation i allmänhet och kommunens ledande partiföreträdare i synnerhet. Hon anser bland annat att de är egenmäktiga, sektiska och ohederliga.
 
Låt oss för en stund analysera det som sägs.
 
Egenmäktiga
"Valberedningar föreslår sig själva och sina närstående". Påståendet är sant och ja, det är egenmäktigt!
 
Sektistiska
"Den interna sekteristiska mobbingkulturen där konkurrenter förtalas och förgörs".
Det här med sekt är, och har nästan alltid varit, ett skällsord som används lite väl vårdslöst. Inte sällan handlar det om religlösa sammanslutningar där människor funnit en gemenskap och försvar mot yttre fiender.
Ofta är det en personkult där den upphöjde till och med kunnat gå så långt som att framtvinga kollektiva självmord. På vägen till självmordets tragik finns det många nivåer på skalan somgärna tar sig i uttryck av en obrottslig lojalitet från den närmsta kretsen.
I det nu aktuella fallet har det gått så långt att den dyrkade får stöd trots att han begått brottsliga handlingar i det förtroendeuppdrag han haft. Det är bara perifert kritiska som vädrat någon form av kritik- så som till exempel IGT.
I kölvattnet av den lokala mediala vattenglasstormen har det gått så lång att ordföranden för den kommunala partiorganisationen har deklarerat sitt förtroende för den upphöjde. Detta utan att ta del av den avgående medlemmens synpunkter eller väga in begångna brottsliga handlingar.
Så ja, det är sektisktiskt!
 
Ohederligt
"Företrädare som ohederligt slänger sig med ”fake news” och presenterar egenpåhittade(?) fakta för att vinna gillanden på Facebook".
Utan att darra på rösten, vilket förvisso är lite svårt att påstå efter en refererad intervju i en nättidning, säger sig den upphöjde att han känner "ansvar" för politiken och kommunens näst största partis viktiga roll att fylla.
Var var det ansvaret när TippEx flaskan togs till?
Så ja, det är ohederligt!
 
Vid närmare eftertanke så har nog skammen redan landat - den går på torra land!
 
 
UPPDATERING
Nu är erkännandet ett faktum och bötern betald.
Det innebär att Ms högste företrädare är dömd för handlingar inom ramen för sitt politiska uppdrag.
Han tänker sig naturligtvis att sitta kvar och som den gambler han är utmanar han genom att tala om att det är viktigt med förtroende för fortsatt politiskt arbete.
 
Här kommer vi onekligen in på en mycket viktig fråga:
Vad har vi som väljare, medlemmar och förtroendevalda i ett parti, rätt att kräva av de förtroendevalda?
Hade den här frågan ställts för länge sedan så hade antagligen svaret varit att en gräns passerats i och med att man döms för brott begångna i uppdraget (vilket antagligen bedömts som helt osannolikt att det över huvud taget skulle kunna hända).
Gränsen hade passerats långt innan - kanske någon sagt.
 
Det har förekommit att företrädare fått lämna politiken för obetalda TV-licenser, svartbetalda barnflickor och annan småbrottslighet UTANFÖR uppdraget.
Det här ärendet har ältats i över ett år varvid budskapet varit att det var dumt men inte brottsligt och att vederbörande innerst inne är en hyvens prick. Det har ältats så mycket att många tror på det och tycket att det är OK.
Men är det verkligen OK?
Om det bedöms som OK vad kan vi då se i farans riktning?
Vad skall göras för att man skall åka ut med huvet före?