Säsongsavslutning - i Spanien

Förra veckan gav sig hela familjen, förutom en dotter som stannade hemma och levererade sitt första barn och första barnbarn för oss.

Eftersom familjen är stor och spridd är det svårt att samla alla (vilket alltså visade sig även denna gång) var det här något som vi sett fram emot sedan länge. Upplägget var, kort, intensivt, bo bra, äta/dricka gott och njuta. Trots att väderleken inte uppfyllde det man allra mest önskar sig så här års - värme - införlivades förväntningarna till fullo.

En av dagarna ägnades åt jakt. Personligen har jag sedan många år tillbaka velat delta i en äkta Spansk Monteria. Här kan Du lära Dig mer om denna traditionella spanska devjaktsform där man släpper hundratals hundar och passar av med tjogtals skyttar. En del kan tycka att denna jaktform mer är att likna vid cocktailparty kombinerat med slakt och/eller Las Vegas-skytte. Även jag slås av de sociala inslagen och det i många fall undermåliga och frkostiga skyttet (man får ju ändå gissa att det som visas på film tillhör den bättre kvartilen).

Nu blev det inget av Monteria utan det blev en lite mer familjär jakt - lite mer som vi jagar här hemma om än i en mer spektakulär terränglåda.
Klockan sju på morgonen mötte vi upp vid en restaurang mellan Ronda och Marbella. Först på plats var vi, taggade och förväntansfulla. Strax därefter mötte värden, hans dotter (som varit vår kontaktperson) och en av gårdens medhjälpare upp. Hälsningsproceduren i kolmörkret blev minst sagt lite märklig. I kolonn begav oss in i den dal som utgjorde botten av jaktmarken. Jag, mina två söner och medhjälparen åkte med värden högt upp i ett bergspass med en vidunderlig utsikt över Medelhavet och den uppgående solenl i fjärran.
 
Ja, det är Gibraltarklippan till vänster i fjärran.

I svag nordvästlig vind skulle vi sakta ta oss utmed en väg. Medhjälparen gick först och lite väl ljudligt efter min smak. Vad jag förstod skulle vi ställas ut på pass vartefter och vi hade möjlighet att skjuta om tillfälle så gavs. Efter någon kilometer tyckte jag mig ha hittat stället jag skulle besätta. Så var det inte - det var bara början av vandringen skulle det visa sig - eller början av början som Winston hade sagt.
Han vek vänster och började klättra upp för ett litet berg, runt över en kam som för en landkrabba som jag tedde sig lite väl brant i skummet. På anda sidan, efter lite skramlande och snubblande i stenskravlet, gick vi på en grupp mufflonbaggar som inte var skjutbara då vi endast fick skjuta vildsvin och hornlösa mufflon.
Sen pekar han upp mot toppen av nästa berg - som var riktigt högt - pekar på mig och säger, Där uppe skall du sitta.
Djävlar! tänkte jag.
Hur som det än var så klättrade vi upp mot anvisat pass, hack i häl med den infödde bergsget vi hade framför oss. Väl framkomna säger han, upphetsat, att vi har en grupp mufflon framför oss. Pustande. Svettande
Jag var först ut att skjuta så jag smyger sakta upp bakom en större sten.
Var är mufflona? Där! Där! säger han i viskande falsett.
Men hallå, det är ju långt över 200 meter?
Där är en tacka, skjut!
Tittar på honom med tvekan.
Skjut, skjut!
Ja, ja - säger du så så är det väl bara att lyda, tänkte jag.
Lägger upp mig med stöd mot stenen, siktar en god bit över ryggen, kramar av skottet som tar precis där det skall och det första mufflonfåret med Lynxen var därmed nedlagt.
 
Vackert!

Därefter gick sönerna vidare och jakten kom igång med hundar och hundförare. De lyckades skjuta två respektive en mufflontacka varav den sistnämnda var den första för honom.
Mitt pass var helt fantastiskt med utsikt över Gibraltarklippan i uppgående sol. I flera omgångar kom det grupper av mufflon alldeles för långt bort och när det äntligen kom något skjutbart i pass var det i siluett på bergtoppen bakom mig.
Dagen blev ett oförglömligt minne och en fantastisk avslutning på drevjaktsäsongen 2017/2018.
 
Första muffon med Lynxen och första viltet i Spanien

Första säsongen med min Lynx TD15
Som jag har försökt beskriva i den här bloggserien så investerade jag mycket utöver pluringar i denna bössa. Det är en bössa som nästan ingen annan har, som jag tänkt leva med resten av mitt jägarliv. Jägarkåren är lika flockberoende som de flesta av oss - eller som ovan nämnda mufflonvilt - så det kan vara lite svårt att sticka ut eller än mindre komma dragande med något ingen sett eller än mindre prövat. Nu betraktar jag mig inte som ett flockdjur så de roar mig lite att att vara lite annorlunde. Men det måste funka!
Ett livslångt samliv med en bössa måste inledas med försiktighet vilket präglade säsongsinledningen. Inga större chansningar utan bara lugn och ro. Sakta och säkert och med ökat förtroende gav jag mig vartefter i kast med lite svårare situationer - en del riktigt utmanande.
Jag har skrivit om det första viltet i respektive viltslag och den uppmärksamme kan konstatera att det inte blev något kronvilt. Bad luck men jag hade bara läge på en hind som jag schabblade bort, som så ofta med kronvilt. Säsongen summerar trots det till en av de bättre och att jag kan gå in i träning med gott självförtroende.
Tack Lynx och tack Patrik!

Älg, strul och gris

Lite sporadisk rapportering om livet med min Lynx kan tyckas men jag skriver bara om det första viltet i sitt slag.

Den här gången blev det en älg och lite strul som ni andra Lynxinnehavare kan tänka på.

Älgen
I förra veckan var jag hos några gamla goda vänner med en gård ute på en mälarö. Bedövande vackert med sjön och småbruten terräng. På åkern vänster om uppfarten är det höstraps där det rapporteras 5-6 älgar var kväll. Spännande! Denna dag får vi skjuta två kalvar.
Redan på väg ut till pass möts vi av fem älgar, en ko med två kalvar, ett vuxet hondjur samt en vacker tjur. I det läget är det svårt att slå ifrån sig tanken att det är kört för dagen.
Det första drevet var kort och jag stod bra med en plöjd åker till vänster och en höstsådd till höger. Vinden 90 grader höger - bra således.
Med stigande ålder är det mer och mer prylar som skall monteras och installeras innan stridbart skick inställer sig. Förutom att ladda bössan är det radio, hörselskydd, handskar, rem som skall bort och något skönt att sitta på. Lagom när detta var klart kommer det minsann ut en ko med kalv varvid kalven nedläggs utan större dramatik - observera, vissla, skjuta, följa efter kon, vackla och så var den sagan all. En mycket fin kalv var det. Kul då älge blivit allt mer sällsynt i våra trakter. Man kan inte räkna med mer än någon eller bästa fall några älgar per säsong. Det här var faktiskt de första älgar jag haft i pass i år.

 

Strulet
Inför nästa drev blev jag placerad på ett litet hygge, framför en mosse i södra änden av drevet. Vinden var nordlig, å andra sidan utgjorde drevet till stor del en halvö ut i sjön så det vilda hade nog inte så mycket att välja på.
Krånglar mig upp i tornet. I och med att det var andra drevet för dagen och en stor del av ovan nämnda förberedelser redan var vidtagna så var det i stort sett bara att ladda.

Vad i helvete - slutstycket går inte att stänga! Det tar tvärstopp!

Plötsligt händer allt på en gång - det bryter loss med ett massivt plask i träsket framför mig och fram kommer en rad om 10-12 blandade grisar. Fan också! Pillar vidare med bössan. Det kommer två fina galtar till vänster om mig, stannar och tittar på mig som om de visste att jag inte hade eld i bössan. Förutom detta passerar det ytterligare en hög med grisar, en räv och ett icke skjutbart rådjur. Förstår du frustrationen?

När jag satt där i mina kaotiska tankar slog det mig att jag borstat bort lite lavar från slutstycket. Då jag alltid umgås med öppet slutstycke kan det vara lavar jag dragit med mig på vägen fram till passet eller på väg upp i tornet.
Jag tar ut slutstycket, tar fram kniven och skrapar i framkant av det spår slutstycksspärren går in i, där är det nolltolerans på skräp för att det skall fungera. Minsann, var där inte lite, lite skit där? Skrapar lite till och blåser rent. Vips så går slutstycket att stänga!

Grisen
Vi det här laget började drevet närma sig slutet. Då ser jag en gris som går runt inne i träsket men den går ifrån mig. Bara någon minut senare  kommer den emot mig - vilket den inte skulle gjort. Det var en mycket fin trofégalt som fick bita i gräset!
 
 
Lärdom
1. Lynxen levererar - trots skit bakom spakarna!
Om ni inte kan stänga slutstycket är det skit i spåret för spärren. Vi skall vara glada för noggrannheten i konstruktionen som håller slutstycket på plats.
2. Patrik, tack för gott stöd!
3. Behöver jag säga att mina skadeglada kompisar tuggade detta ganska väl under kvällen. Jaktkung blev jag trots allt och då får man ta en och annan gliring även om det, denna gång, var ovanligt rikhaltigt.

Drevjakterna har börjat..

Äntligen så hände det - igen.
Drevjakterna kom igång - det man längtat efter sedan grejorna packades ihop i slutet av januari. Det tråkiga är att tiden mellan säsongerna bara blir kortare och kortare, verkar det som.
Eftersom Lynxen kommit in i mitt jägarliv har inledningen på årets drevjaktssäsong varit lite annorlunda. Jag bestämde mig för att ta det lugnt. Inte chansa. Inte skapa misstro för denna tingest som skall följa mig resten av livet. Jag bestämde mig för att begå premiärnedläggelse av viltslag för viltslag utan mackel.
Det sket sig redan från början!
 
Vildsvin
Vi sitter längs ett dike mitt på en åker. Skyttar till höger, skyttar till vänster - en placering som kan vara lite nervös eftersom vittnesskaran vid eventuell skottlossning är månghövdad.
I slutet av drevet kommer det ut två halvstora grisar, den ena något större än den andra, mitt framför mitt torn, De inser sin prekära situation med drevet bakom sig och människor framför sig varvid de tar det säkra före det osäkra och gör det bästa av situationen. De ökar farten! Den första grisen beskjuts innan diket och krånglar sig för den sista vilan ner i det vattenfyllda diket. Den andra grisen beskjuts med mer än ett skott efter diket och grannskyttar varvid den försvinner in i bakomliggande skog. Tystnad. Tvivel. Vad hände? Vad gjorde jag? Visst träffade jag? Alla de frågor som ställts så många gånger av så många jägare malde i mitt huvud. Drevet slut. Trevliga jaktkompisar säger att det var träff. Mindre trevliga tar tillfället i akt att klämma till självförtroendet så gott de kan - när de kan. Men si, skit på tummen för de sistnämnda - den ligger fem meter in i skogen!
 
 
 
Rådjur
Iväg på ny jakt, den här gången i Uppland. Den hade föregåtts av ett par jaktdagar på viltrika marker utan skottillfälle vilket affekterar egot i så motto att det sätter tvivel på förmågan trots insikten om slump och tillfälligheter. Första drevet avlöpte i ovan beskriven anda med inget skjutet och inget skådat. Andra drevet började med en massiv skottlossning från grannskyttarna, mestadels rådjur rapporterades men även ett och annat vildsvin. Men titta! Ut kommer Ko med två kalvar - en är skjutbar. Jag visslar fast dom, de stannar, kalvarna går omlott och jag tvingas lämna över ekipaget till grannskytten som nedägger en av kalvarna. Typiskt!
Från ingenstans dyker det upp ett rådjur framför mig. Jag visslar fast det och sedan är sagan all.
 
 
 
Dov
Ny dag, nya möjligheter! Tänk om alla människor kunde vara lika entusiastiska och förväntansfulla inför en ny dag som en jägare är inför en jaktdag. Då skulle det hända grejor!
Nu var det dags för storjakt på en egendom in norra Småland där det kan presenteras en stor palett av olika viltslag. Det var en fantastisk morgon insvept i sol och resterna av årets första frost. Svag sydlig vind. Efter ett drev med ett vildsvin och ett drev tomme vankades det lunch, vilket inte heller är så dumt i sammanhanget.
Första drevet efter lunch blev mycket spännande med ett massivt hund- och hundförararbete. De hade problem med vildsvin och kronvilt som i stället för att gå i pass parkerade sig i en mosse med en vattennivå långt över stövelskaften. Omöjliga att få ut! Jag stod i ena hörnet av såten. Mot slutet av drevet skymlar en dovspets i den vackra hösteftermiddagen. Visslar fast den och så var dovpremiären ett faktum.
 
 
 
Kommentar
Nu har jag kommit så långt i mitt umgängen med Lynxen att förtroendet finns där. Utöver ovan beskrivna permiärer har jag nedlagt såväl vildsvin som dov i god fart med önskad verkan. Nu vågar jag ta ut svängarna lite mer.
Jag tycker själv att jag närmat mig mitt nya liv med detta gevär på ett ödmjukt och förståndigt sätt - having said that så kör vi vidare. Det skall bli kul det här!
Som du förstår har jag några premiärer kvar, älg och kron bl.a. Jag kommer att delge er en beskrivning av dessa. Jag kommer också att ge er lite upplevelser från kommande jakter. Jag kommer dock inte att säga hur mycket jag skjutit i detalj då jag anser att jakt inte får bli en tävling. Det är mat och levande vi hanterar, maten skall bli så bra som möjligt och det vilda skall respekteras.
 
På återhörande. Ta vara på dagen, naturen och jakten!