Min fasters sista resa och den ekologiska urnan.
Tiden går och alla blir vi äldre. Det märks på barnen sägs det. Det märks också i det att de äldre lämnar oss. En efter en.
För min egen del var det min faster som lämnade oss i vintras vid närmare nittio års ålder. Förutom en sorg och saknad så fylls man av skrämmande egoistiska känslor i denna situation. Som en våt trasa i ansiktet kommer insikten att man "behåller sin plats i kön" - utan att det är någon före! Konstigt. Man tänker på sig själv när det egentligen inte borde vara så.
Sen poppar minnena upp. De blandas med sorg och saknad. Nåja, det var egentligen inte det jag tänkte skriva om - ni har alla upplevt det mer eller mindre.
Min faster flyttade till Spanien i slutet av 40-talet och bodde där till slutet. Hon bodde med sin familj mitt inne i Madrid och hade ett andningshål strax söder om staden. När det begav sig mot sommar styrdes kosan hem hit till hennes barndomshem. Först med tåg, sedan med bil under många år för att slutligen begagna moderniteter som flygmaskin. Sistnämnda gillade hon inte. Trångt och otäckt.
Hon var alltid ett stöd för alla gårdens barn, som var rätt många under somrarna. Hon fanns alltid där. Hon lyssnade och diskuterade.
Hon bara var och hon skulle alltid finnas men nu är det slut.
Eftersom hon avled i Spanien är hon redan begravd. Där går det undan! Inom 24 timmar skall begravning, kremering etc. vara avklarad. Inte som här där man får ligga i ett svinkallt kylrum i veckovis innan de närmaste lyckats hitta ett datum då så många upptagna anhöriga som möjligt behagar närvara i ett avsked. Nu är det bara urnsättning som återstår, vilket skall göras inom några veckor.
Den sista resan företogs, i urna, med hennes äldsta son och hans hustru. I bil, inte flyg, restes det från Spanien via andra barn, barnbarn och t.o.m barbarnsbarn som är spridda utmed sträckan mellan Madrid och Ukna. Det blev verkligen en resa och förhoppningsvis finns själen där och övervakar, gläds och sprider sin omtanke om de sina.
Väl här hemma dansar hon in i floskelsverige! Urnan, en vacker urna i metall får inte stoppas ner i Svensk jord – den är av metall. Den måste vara ekologisk! Det innebär att de anhöriga måste åka till en begravningsbyrå som häller över askan i en politiskt korrekt, ekologisk, urna! Vad som sker med den ursprungliga urnan är oklart i skrivande stund (nu vet jag mer, läs nedan)
Men, ursäkta mig, vad f-n är detta? Nu har det väl gått lite väl långt i tramset! Vad händer med övrig metall i kroppen, proteser, tänder och vad mer man kan tänkas ha fyllt kroppen med i livet?
Jag är glad för min fasters del att hon kom i kontakt med detta först på andra sidan strecket. Vi som fortfarande går kvar här nere har mycket mer att vänta när våra byråkrater slåss om att "gå före" någon de inte känner till. Nu skall jag gräva ner en gammal emaljerad plåthink som kompensation för den ekologiska!
För min egen del var det min faster som lämnade oss i vintras vid närmare nittio års ålder. Förutom en sorg och saknad så fylls man av skrämmande egoistiska känslor i denna situation. Som en våt trasa i ansiktet kommer insikten att man "behåller sin plats i kön" - utan att det är någon före! Konstigt. Man tänker på sig själv när det egentligen inte borde vara så.
Sen poppar minnena upp. De blandas med sorg och saknad. Nåja, det var egentligen inte det jag tänkte skriva om - ni har alla upplevt det mer eller mindre.
Min faster flyttade till Spanien i slutet av 40-talet och bodde där till slutet. Hon bodde med sin familj mitt inne i Madrid och hade ett andningshål strax söder om staden. När det begav sig mot sommar styrdes kosan hem hit till hennes barndomshem. Först med tåg, sedan med bil under många år för att slutligen begagna moderniteter som flygmaskin. Sistnämnda gillade hon inte. Trångt och otäckt.
Hon var alltid ett stöd för alla gårdens barn, som var rätt många under somrarna. Hon fanns alltid där. Hon lyssnade och diskuterade.
Hon bara var och hon skulle alltid finnas men nu är det slut.
Eftersom hon avled i Spanien är hon redan begravd. Där går det undan! Inom 24 timmar skall begravning, kremering etc. vara avklarad. Inte som här där man får ligga i ett svinkallt kylrum i veckovis innan de närmaste lyckats hitta ett datum då så många upptagna anhöriga som möjligt behagar närvara i ett avsked. Nu är det bara urnsättning som återstår, vilket skall göras inom några veckor.
Den sista resan företogs, i urna, med hennes äldsta son och hans hustru. I bil, inte flyg, restes det från Spanien via andra barn, barnbarn och t.o.m barbarnsbarn som är spridda utmed sträckan mellan Madrid och Ukna. Det blev verkligen en resa och förhoppningsvis finns själen där och övervakar, gläds och sprider sin omtanke om de sina.
Väl här hemma dansar hon in i floskelsverige! Urnan, en vacker urna i metall får inte stoppas ner i Svensk jord – den är av metall. Den måste vara ekologisk! Det innebär att de anhöriga måste åka till en begravningsbyrå som häller över askan i en politiskt korrekt, ekologisk, urna! Vad som sker med den ursprungliga urnan är oklart i skrivande stund (nu vet jag mer, läs nedan)
Men, ursäkta mig, vad f-n är detta? Nu har det väl gått lite väl långt i tramset! Vad händer med övrig metall i kroppen, proteser, tänder och vad mer man kan tänkas ha fyllt kroppen med i livet?
Jag är glad för min fasters del att hon kom i kontakt med detta först på andra sidan strecket. Vi som fortfarande går kvar här nere har mycket mer att vänta när våra byråkrater slåss om att "gå före" någon de inte känner till. Nu skall jag gräva ner en gammal emaljerad plåthink som kompensation för den ekologiska!
Skit också!
Här har jag suttit och knåpat och ironiserat över kyrkans anpassning till rådande politika korrekthet. Vid närmare efterforskning framträder något som i övriga sammanhang skulle kallats medieanka.
Jag har talat med en kyrkvaktmästare som säger sig strunta helt och hållet i vad man stoppar i jorden. Visst, kyrkan säger att man skall tänka på miljön även i samband med den sista resan men några hårda regler finns inte. Jag talade också med begravningsbyrån som efter en stund medgav att så var fallet.
Egentligen borde jag ta bort allt sammans. Jag gör inte det utan betraktar detta som en blick in i framtiden nu när påven och ärkebiskopen lägger mycket krut på att positionera sig i den globala maktkampen om klimatet.