I grevens tid

Sverige har i ensamt majestät, sedan Norge brutit det gemensamma systemet med elcertifikat, beslutat att förlänga tiden varunder det är möjligt att erhålla subventioner (som betalas av elkunderna) i syfte att skaka fram mer "förnyelsebar" el.

Den tid då det var kollektiv eller föreningar som ägde ett vindkraftverk så att medlemmarna skulle kunna få billigare, men framför allt, förnyelsebar el i uttagen är förbi. Dels är det ju samma el som som alla andra har i sina uttag, dels blev det lite kostsamt för medlemmarna eftersom det visat sig att ekonomin inte har hållit. Många sitter med värdelösa andelar i vindkraftverk - få talar om det.

Den tid när kommuner hoppade på tåget för att kunna bli "självförsörjande" på "förnyelsebar" el är också förbi. Även här har den krassa ekonomiska verkligheten slagit sina klor i spendersamma politiker och tjänstemän som helt enkelt spelat bort sina medborgares pengar. Här kan du läsa om ett fiaskoprojekt i Karlstad.

Det tycks emellertid inte vara slut med detta. Det lilla samhället Horn i södra Östergötland har kämpat mot vindkraftsvansinnet de senaste 10 åren. Först var det E-on som skulle bygga en gigantisk vindindustri på mark som ägs av en stiftelse som förvaltas av Riddarhuset. Befolkningen gick man ur huse och politikerna i kommunen (Kinda kommun med Kisa som centralort) avstyrde det hela.

Den sista idioten är inte född, säger vi på IGT kanske lite väl ofta. Den här gången har det multinationella företaget Fred Olsen tänkt ta sig an projektet.
I går kväll hade de kallat till ett förberedande samråd i Kisa Folkets Hus. Tio minuter före utsatt tid blev folk avvisade för att lokalen slukat sitt maximum med hänvisning till brandsäkerheten, vilket i sig torde vara en nyhet av dignitet. Resterande åhörare hänvisades till en angränsande lokal där de via högtalare fick ta del av Fred Olsen-företrädarnas predikningar.

Det kändes lite 70-tal, om ni minns de där filmerna där bygden skulle våldtas av rikisar från någon närliggande storstad med gruvor eller turistområden. I filmens värld slutade det oftast lyckligt, så som sig bör, genom att huvudskurken kommit till insikt, råkat bli förälskad i en "aktivist", eller något annat scriptmässigt genidrag.
Här var det emellertid på allvar. Ett allvar som gjorde luften näst intill ogenomtränglig. Människor som kämpade för att inte bubbla över av ilska. En ilska som, likt pyspunkade däck, släppte sitt innehåll under kvällen.

En liten konsult, tillhörande samma företag som tagit fram samrådsunderlaget skulle det visa sig, presenterade sig som Fred Olsens Renewables projektledare. Han, iklädd ledig klädsel och "konsultdojor", som så väl beskrivs på Instagramkontot med samma namn i singular, började köra igång sin PowePoint show. Ganska omgående påtalades att han inte behövde det - någon gapade ut i lokalen
- "Det blir ändå inget av det här"!
- "Det här kan ni fetglömma"!
Lite jobbig stämning, skulle man kunna säga, om man vore grabben med konsultdojorna.

Sen kom den riktiga konsulten, hon som var kollega med den förste fast de inte sade det.
Hon avbröts av en kvinna som frågade om deras samröre varvid det klargjordes för alla i lokalen.
Hennes arbetsuppgift är att skapa ett underlag för bedömning av lämpligheten i att etablera en vindindustri på ca. 1.500 hektar orörd, vacker mark i södra Östergötland. 1.500 hektar är mycket, ca. 3.000 fotbollsplaner, eller närmare 4x4 kilometer.

Det tar ett tag om man skall hitta spelplatser, lavar, fågelbon, fågelsträck, kulturlämningar, ridvägar etc. Det jobbet går inte att göra vid ett skrivbord uppe i Norrland - man måste vara på plats.
Hon medgav att uppgiften inte varit helt enkel, bland annat för snön - vilket det fortfarande kan vara på vintern. Hon har tagit sig till trakten med tåg där det sista tåget mellan Linköping och Kisa bara går när det passar - om det passar och vädret är ok. Hur hon transporterat sig på plats var lite oklart. Cykel kanske, snöskor? Hon, liksom många av oss, har säkert inte farit alla av lite motion men effektivt är det inte.
Hon vädjade till publiken om hjälp "eftersom kunskapen finns lokalt".
Jaha, varför skall vi hjälpa dig med det?, dallrades det i hela lokalen.
Hon tvingades tona ner värdet av samrådet vad gäller antal verk, storlek på verk och navhöjd.
Varför sitter vi här om det ändå inte skall bli som ni säger?, tänkte nog många.

Sen blev det frågestund
Trots att publiken var, minst sagt, skeptiska till det hela så var tonen överlag respektfull. Det blandades frågor om stort och smått. De klagade lite på att några frågeställare inte hade frågor utan snarare påståenden i monologform som sällan, eller aldrig, stödde Fred Olsens mission. Jag kan inte se att bolagets representanter lyckades räta ut något frågetecken, låt vara att de jobbade i motvind.

Själv är jag road av den övergripande frågan "what´s in it for them?"
Man behöver inte vara ett matematiskt geni för att förstå att det inte handlar om att tjäna pengar - det borde dom kunna göra på annat sätt.
Man behöver inte vara ett humanistiskt geni för att förstå att det inte handlar om att "rädda världen".

 

Fred Olsen (se bilden i sidhuvudet så förstår du) är ett gigantiskt företag som:
Prospekterar olja - skitigt.
Kör stora oljetankers - skitigt.
Kör stora kryssningsfartyg - skitigt.
I det perspektivet kan man förstå om något ljushuvud lanserar idén om att tvätta bort lite av det skitiga genom att ge sig in i cirkusen med "förnyelsebar" energi.

2. Ekonomi
Dålig ekonomi kan ju inte ens ett multinationellt företag dra på sig hur som helst. Här kommer det fiffiga.

Ett vindkraftverk är en inventarie som vilken som helst. Verket kan skrivas av (I Sverige alla fall) skattemässigt på tre till fem år. Bokföringsmässigt på 20 år, eftersom det anses vara livslängden (vilket är tveksamt). Skattemässigt skapar dessa avskrivningar ett underskott som i sin tur kan kvittas mot vinster på andra ställen i koncernen för att därigenom "optimera" skattesituationen.
Dag ett efter det att den första femårsperioden löpt ut säljer man verket till ett annat bolag i koncernen för bokfört värde, dvs. 75% av ursprungsinvesteringen. Därigenom skapas ett nytt avskrivningsunderlag under fem år, nya underskott och lägre skatt.
I nästa femårsperiod säljer man det igen, denna gång till 50% av ursprungsvärdet och efter ytterligare fem år till 25% av ursprungsvärdet. Därefter finns inte mer att mjölka ut.

Vad ger detta?
Vi antar en investering på 5,3 miljarder. Den ger ca. 0,8 Tw. Då
- Ger det intäkter 320 milj/år i 15 år, därefter 280 milj - ca. 6 miljarder (elcertifikaten gäller i 15 år).
- Summa avskrivningar efter alla "snurror" blir ca. 10,5 miljarder
- Skattemässiga underskott ca. 4,5 miljarder
- Minskad skatt ca. 1 miljard

- Sämre intäkter ger större underskott som delvis betalas med minskad skatt

På en investering om drygt 5 mijarder är det alltså några stackars skattebetalare som går miste om en miljard vilket gör att deras "greenwashing" kanske betalar sig trots allt.

 

1. Är det rimligt att befolkningen i och kring Horn skall få betala med sin tillvaro för att ett stort multinationellt företag skall "piffas upp"?

2. Är det av samma skäl rimligt att skattebetalarna, var de än befinner sig, skall bidra med så mycket pengar till denna uppsminkning?

3. Är det rimligt att förstöra vår natur genom att etablera vindkraftsindustri över stora områden när de inte bidrar positivt till vare sig "klimatförändringen" eller elförsörjningen?

4. Är det överhuvudtaget rimligt att förstöra vår natur som en följd av ett vansinnigt "hitte på"?

 

Nu är det Horn. Nästa gång kan det vara ditt sommarparadis, villa eller lantgård.

 

Vad Sverige behöver är tillgänglig och prisvärd el.

Vi behöver INTE naiva politiker! Vi behöver INTE vindkraft!

 

Corren skriver.