Vi löser för stora problem

Alla gillar vi utveckling, att ta oss an saker, företeelser - att utveckla helt enkelt. Jag har just avslutat en bok om Axel Oxenstierna. En helt fantastisk man. Han var i 20 års- åldern när han började utveckla Sverige till vad det är i dag. Han var en tung spelare i det 30-åriga kriget. Han jobbade hårt med dåtidens säkerhetsproblem, vars lösning var att möta fienden vid "sjökanten", södra Östersjökusten, i stället för att släppa in dom i landet (jfr. tankarna kring deltagandet i Afganistan). Efter Gustaf den II Adolfs död var han med i utformningen av dåtidens Europa. Han var med under förmyndartiden och när Kristina sedemera blev Drottning Kristina. Han var med då hon abdikerade. En mycket spännande tid och en man som löste dåtidens problem och lade grunden för det Sverige vi har i dag. Mycket har naturligtvis fallit ur tiden, såsom t.ex. indelningssystemet, men mycket finns kvar, t.ex. stora delar av rättssytemet.

Sedan dess har vi skapat en "välfärdsstat" med massa små Oxenstiernor som hittar på bra saker och mycket tokerier. Samtidigt som tokeriet fortsätter (t.ex. killen som kallats inför skranket för att han har en guldfisk trots att han dömts till djurförbud) så funkar inte det som utvecklades för länge sedan. Gamlingar låses in som djur om natten samtidigt som vi byter hjärta, lever och konstbefruktar. För mig är utveckling en lång lista där man prickar av punkt för punkt och man tar inte nästa förrän den tidigare funkar. Man kanske hoppar lite i listan (det är väl det som är politik) men man hoppar inte sidovis, eller ännu värre, volymvis .

I mitt favvoämne tokklimateriet hoppar man gladeligen mellan volymer, fram och tillbaka. Nu i dagarna har vi snart ett "klimatmöte" i Mexico där 10- tusentals människor skall lösa ett problem som kanske inte existerar i den form de tror.
I dagarna, när vi har den kallaste november på länge har klimatalarmisterna fått hicka. Till varje pris skall orsaken till upplevda problem (kylan, snön) med vädret förklaras med "klimatförändringar" som i sin tur är vårt eget fel. Den långhårige meteorologen, som har en affärsidé som tycks funka i alla väder, har högsäsong även om jag tycker mig skönja att "bäst-före-datum" närmar sig med stormsteg.
Morgonens nyhet är att vintern KAN fortsätta och jag kan bara hålla med. Ja, det KAN den. Orsaken är ett välkänt fenomen där kalluft efter något visst mönster tränger ner söder om Nordpolen - den nordatlantiska oscillationen. Ibland drabbas Nordamerika, ibland Ryssland och nu Skandinavien/Europa. Samma människor som förutspådde att vinter så som vi känner den skulle vara ett minne blott, att isen på Norpolen skulle försvinna och att Vasaloppet skulle komma att läggas ner, trängs nu i TV-rutan för att få säga att det här också är global uppvärmning.
Vad begär dom? Skall vi tro på dom?

Politiken har spårat ur när det tycks vara mer fancy och sitta i Mexico och lösa jordens stora frågor än att vara hemma och fixa så att järnvägen funkar, att våra gamla får ett drägligt liv eller att människor inte blir "utförsäkrade" från trygghetssystemen.
Var har vi hamnat? Vart är vi på väg?

Kommentarer:

1 Alexis Aminoff:

Mycket bra skrivet om klimatet. Tänk så spännande att det fortfarande kan bli vinter - på vintern! Nästa ämne bör bli rättssystemet. Det allmännas rättsmedvetande skiljer sig från mydigheternas rättsuppfattning så till den grad att det inte längr finns några beröringspunkter. Är det rätt att en yngling som slår ihjäl en tant på en parkeringsplats i Landskrona endast döms till två års fängelse - var är rättsvisan?

Kommentera här: