I grevens tid

Tiden är ur led - som dom säger. Antagligen har det sagts i alla tider. I efterhand tycker man att det var bättre förr och i nutiden ter sig den annalkande framtiden allt annat än ljus (vilket jag kommer att ägna mig åt nedan).

Vad är det nu då? Det är inte temperaturökningar, isavsmältning eller havshöjning jag tänker på vilket jag tror bara är svepskäl för att vinna makt och berömmelse och samtidigt slippa att göra det som skall göras.

 

Vad är det då man ska göra? I en representativ demokrati skall en politiker representera sina väljare. Väljarna som står att finna "där ute" befinner sig inom ett stort spann vad gäller politiskt intresse och kunskap. En del människor röstar bara, en del tar steget att bli medlem i ett politsikt parti emedan andra går så långt att de engagerar sig. De sistnämnda blir därmed ofta den politiker som skall representera "sina väljare". När systemet fungerar pågår det ett sjudande politiskt arbete ute i politiska föreningar. Det är där tankar och idéer väcks och kläcks. Det är där stommen till den politik, som de valda representanterna skall föra, mejslas fram.

 

Det där är ett jobbigt system om man inte gillar att verka i en demokrati som är trög och många gånger svårhanterlig. Folk tycker för mycket, helt enkelt. Så har vi tänkt rätt länge i Sverige vilket lett till att vi gjort partierna oberoende av sina medlemmar. Partierna finansieras via offentligheten i stället för sina medlemmar. De får betalt i förhållande till röstetal. Då är det bara att skrapa ihop så många röster som möjligt, vilket man tycks försöka göra med alla till buds stående medel. Baksidan av myntet är att partierna dräneras på medlemmar eftersom det känns meningslöst att vara medlem. I skrivande stund har samtliga partier i Sverige ca. 200.000 medlemma vilket t.ex är färre än, en mig närstående, Svenska Jägareförbundet. Det politiska systemet tappar därmed legitimitet.

 

För att spä lite ytterligare antidemokratisk olja på det, mot förmodan, fortfarande sjudande politiska livet blir det allt vanligare att partier samarbetar över de s.k blockgränserna (förr fanns en gräns mellan vänster och höger, nu vet i tusan var gränserna går längre) i syfte att skapa "stabila majoriteter". Som om det inte vore nog med allt detta blir det mer och mer vanligt att kommunal verksamhet läggs i aktiebolag vilket i praktiken försvårar insyn, trots att politiken på alla nivåer säger att så inte är/skall vara fallet.

 

På många platser runt om i landet är det jag beskrivit ovan en realitet (få medlemmar i partierna leder till toppstyrning av det lilla, vilket i sin tur leder till kamraderi vad gäller tillsättning av förtroendeuppdrag, som i sin tur körs över av de toppstyrande som tillsatt sina ja-sägare, vilket slutligen bygger en organisation som "styr sig själv" i enklast - men sällan billigast - riktning)

 

Människor är människor, som väl är. I en oformlig, egenmäktig, toppstyrd organisation som inte tillåter - eller ens har - en fungerande opposition växer oppositionen utanför systemet. Människor organiserar sig i grupper ingen sett tidiagare, utanför de politiska partierna och, många gånger, tvärs över traditionella politiska gränser. På lokalplanet kan något så trivialt och, för den naivt oinvigde, enkelt som demokratin i sig dra till sig engagerade människor. Den urspårade kommunala organisationen med allt mer i ogenomträngliga bolagsstrukturer kan vara något annat som intresserar. Korruptionen systemet skpar kan dra sig till någras ögon.

 

Problemet med denna "nya opposition" är att de tvingas jobba på helt andra sätt. Grävande journalistik skapar en osäker tillvaro för de förtrendevalda. Debattartiklar flyttar diskussioner ut i offentligheten. Beslut som överklagas i tid och otid fördröjer och förtrögar det system som skulle vara så effektivt. Partier utan medlemmar skapar inget forum för diskussion och utveckling.

 

En demokrati utan diskussion kan aldrig vara en demokrati.