I grevens tid

 

Nu skall jag berätta om en politik som ruttnat.

 

Det är måhända att slå in öppna dörrar. Det är ju inte så att politiken aldrig ruttnat i världshistorien. Att läsa om kulturers, stormakters eller kungars förfall kan vara en sak, kanske till och med spännande eller intressant. Att uppleva det här och nu i din omedelbara närhet är en helt annan, kanske beklämmande eller sorgerligt.

Tänk dig en relativt liten kommun någonstans ute i den svenska spenaten. På den "gamla goda tiden" - då när vi producerade allt från malm till förädlade produkter, hade en levande landsbygd och därmed ett fungerande föreningsliv - leddes kommunen under många år av Socialdemokrater. Folkhemmet blomstrade.

Vid valet 2002 bar det sig inte bättre än att borgerligheten tog över. En koalition av alla borgerliga partier satte sig vid ratten.
Vid nästföljande val, 2006, fortsatte framgångarna med den skillnaden att ett parti tog att steg framåt jämfört med föregående val, mycket beroende på sin "starke man" som var trevlig, social och populär bland de flesta.
Vid valet 2010 dunkade det stora partiet spiken i kistan för sina koalitionskamrater genom att göra ett superval. Livet lekte för borgerligheten i den lilla staden.

 

Som vi alla vet bär det av neråt på andra sidan bergspasset vilket det gjorde även för det stora borgerliga partiet i den lilla kommunen någon gång i mitten av förra mandatperioden (2012). Då dök det upp stora förluster som den "starke mannen" inte hade en aaaning om (vad är värst; att inte veta eller att ljuga om att man inte vet?). Helt plötsligt visade sig en "stark man" även i det Socialdemokratiska partiet. Dessa båda herrar fann det för gott att "samregera" under resten av mandatperioden med argumentet att de måste fixa till ekonomin.

I någon mening kan man säga att så skedde. Många gånger på bekostnad av demokratiska principer, barn och föräldrar på skolor som lades ner och inte minst skattebetalare i allmänhet som fick vara med att finansiera korkade investeringar.

Sammantaget hade dessa båda partier runt 70% av fullmäktigeförsamlingen bakom sig. Då behöver man inte ta mycket hänsyn till någon annan än sig själv. Så blev det.

Det blev också så att det växte fram en opinion i båda partier, de som inte tyckte om åsidosatt demokrati var helt enkelt kritiska. En opinion som tystades eller viftades bort som flugor.

 

I valet 2014 behöll det Socialdemokratiska partiet i stort sett sin röstandel emedan det stora borgerliga partiet förlorade ca. 40% av sina väljare. Den politiska spelplanen ritades om över en natt. De bägge starke männen hade naturligtvis tänkt sig att styra vidare om än, kanske, med lite omkastade roller. I skrivande stund verkar det som att miljöpartiet, som även smyger runt i denna lilla kommun, samt ett - sedan tiden för "samregerandet" välgött centerparti - kommer att lotsa en bräcklig farkost in i framtidens arkipelag.

Nu vet ni bakgrunden till det jag skall berätta egentligen.

 

Det stora, numera nästan halverade, borgerliga partiet har än i dag inte insett eller bara förtränger att det gick åt pepparn i valet.

 

Efter ett val skall poster i styrelser, nämnder och stiftelser tillsättas på nytt. Valresulatet ger ett tämligen kliniskt besked om hur många platser respektive parti kan tilldelas. Nu är det ju så att teori och praktik inte alltid går hand i hand utan det måste till förhandlingar där man fastställer vilka platser respektive parti skall tillsätta. Med detta resultat i handen gäller det att vaska fram intresserade och kunniga människor som är beredda att axla dessa uppgifter. Det är nu stanken börjar kunna förnimmas.

 

Inom det stora borgerliga partiet är det fullmäktigegruppen som skall besluta vilka representanter partiet vill föra fram för val i Kommunfullmäktige. För att kunna vaska fram dessa människor ur folklagren behövs det en valberedning. Vid gruppmötet inför det första Kommunfullmäktigemötet efter valet gavs intrycket att respektive förening i kommunen skulle föra fram sin representant till denna valberedning, vilket en landsbygdsförening* i den lilla kommunen även gjorde. De valde en kunnig och rättskaffens senior för uppdraget. En person utan egna ambitioner på uppdrag.

 

Vid gruppmötet förkunnades det att det inte var en valberedning för att vaska fram kommande mandatperiods bemanning som skulle beslutas - nej, det var en valberedning som skulle föreslå vilken valberedning det stora borgerliga partiet i den lilla kommunen skulle ha. Så gjordes också och utföll sålunda att, låt oss kalla den valberedning 1, föreslog sig själva med undantag av den rättskaffens senioren som inte hade mage att göra så. Han ersattes av en annan, enilgt egen utsago "pensionerad", partimedlem i landsbygdsföreningen - utan att den styrelsen blivit tillfrågad av kommunfullmäktigegruppen eller, än mindre, av den pensionerade partimedlemmen. Hänger du med?

 

Nu sitter man alltså med en valberedning där alla utom en föreslagit sig själva och där de flesta (utom möjligtvis den nye representanten för landsbygdsföreningen) tänker sig att bemanna de platser, låt oss kalla den valberdning 2, skall vaska fram kandidater till.

 

Jag har lärt mig att man måste leta rätt på felet om det droppar vatten, luktar skit eller inte lyser.

 

Här luktar det och här är felet, eller snarare symptomet på felet:

Det blev alltså så att Fullmäktigegruppen beslutar om en valberedning, som föreslår sig själva att ingå i den valberedning som skall föreslå vilka personer (många gånger dom djälva) som skall bemanna de kommunala förtroendeuppdragen.

 

Jag har skrivit om felet här . Jag tror att det kan vara samma felkälla även till detta.

 

* Landsbygd är ett begrepp som människorna i den lilla staden åsätter omlandet runt dom. Dit åker man bara på dagtid och helst aldrig vintertid. Genom denna etikettering kan man, inför sig själv och möjligtvis en och annan övrig, framstå som lite mer belevad, kultiverad eller kunnig än de "redneck" som bor "där ute" och haft oförskämdheten att rösta på ett missnojesparti i stället för "oss". Sanningen är att den lilla staden inte har fler innevånare än vilken förort som helst i en miljonstad, typ Sofia. I det perspektivet är alla i den lilla kommunen att betrakta som lantisar. Så det så.