Kollektivtrafik på landsbygden

I dag tänkte jag ge mig på dubbelmoralen med kollektiva trafiklösningar.

Jag är helt med på att det kan vara fiffigt att ordna kollektiva trafiksystem i större städer. Det är rationellt för såväl den enskilde som för staden. Det skulle helt enkelt inte fungera om alla ordnade sina egna transporter. Om det skall vara buss, tåg, båt, tunnelbana eller spårvagn kan vi lämna därhän. Det viktiga är att kunna ta sig snabbt mellan A och B.

På landsbygden är situationen helt annorlunda. Där är det långa sträckor och långt emellan den där som skall ta sig till B. Det är heller inte helt klart när på dygnet dessa få människor vill åka. Allt detta gör att det blir låg beläggning på respektive tur vilket sin tur leder till att operatören drar ner på turer som gör att kunderna väljer bort kollektivtrafiken. på landsbygden är enskilda transporter helt enkelt bättre, för att inte säga nödvändiga.

I en småstad är situationen något mitt emellan. Det finns fler människor med fasta tider och de bor något tätare. Vissa turer kommer därmed att kunna försvaras men långt ifrån alla. Sannolikt är det så att den bilburne väljer egen transport av flexibilitetsskäl. Tiderna stämmer inte, det skall göras annat i anslutning till den dagliga resan (inköp, barnlämning, sportaktiviteter etc.). Sammantaget ger det härofta ett dåligt utnyttjande av kollektivtrafiken.

På de flesta platser organiseras kollektivtrafiken inom länsorganisationen, vilket funkar bra i Stockholm, Malmö, Östergötland och andra "runda" län.
I det långsmala Kalmar län med närmare 25 mil från norr till söder och helt olika kulturer mellan landsändarna är det svårt att få ihop kollektivtrafiken. Det är få som åker inom länet om man bor i norr, söder och väster (ju närmare grannlänet man bor desto mer resor "ut" blir det). För egen del tar jag mig till Stockholm på samma tid som till Kalmar. Stockholm ligger i det tredje länet hemifrån. I den situation som råder här har kollektivtrafiken alltid varit svårorganiserad och kommer så alltid att vara.

Här uppe i norra Kalmar län (det hette så när jag var liten då det var delat i två av skäl jag angivit ovan) har det varit tjafs om tågförbindelserna länge innan banan byggdes på 70-talet, 1870-talet alltså. Det handlar om banan mellan den lilla staden vid kusten och Linköping. Ursprunligen sträckte den sig från Norsholm (mellan Linköping och Norrköping) via Åtvidaberg till Västervik. Detta var ett stort lyft för bygden som saknade bra vägar och hade stora transportbehov i båda riktningar av skogsprodukter, råvaror och färdigprodukter från det rika näringslivet utmed banan. Självklart blev det även en framgång för persontransporterna.
När jag var liten fanns det åtminstone fem bemannade stationer mellan Västervik och Falerum, som då tillhörde Kalmar län. Sen bar det utför. Nu finns det inga bemannade stationer. Alla stickspår och lagringsmöjligheter är borta liksom stationshus eller kur. Tåget stannar bara på tre ställen. Till och med stationen i Västervik saknar personal. Inte sällan ersätts tågturer med buss som en följd av personalbrist, tågbrist eller för få resenärer. Buss och taxi klarar gott och väl att möta restiderna för tåget. Vad gäller godstransporter så är det huvudsakligen sopor (som jag skrivit om tidigare) som går från hamnen till värmeverk längre in i landet, t.ex. Västerås. Tåget för således en tynande tillvaro.
 
Trots detta talar sig kommunens politiker varma för vikten av tågförbindelser nordvästvart. Det har man hållit på med i fyrtio år där den våta drömmen är att man skall kunna åka mellan Västervik och Linköping under timmen - något som i dag tar 1 tim och 45 min. Då skulle människor kunna bo i Västervik och jobba i Linköping, tror dom. Personligen håller jag inte med. Gör du jämförelsen med att bo i Strängnäs och jobba i Stockholm så haltar det eftersom det är en milavin skillnad geografiskt och i dragkraft mellan Linköping och Stockholm. För att dessa restider skall kunna nås kräver det mångmiljardinvesteringar i en snabbjärnväg, vilket man inte behöver vara en Higgins för att inse omöjligheten i. Samhället har nog med problem med viktiga järnvägssträckor varför medel till detta ligger långt fram i fjärran, om ens någonsin.
 
Om vi då accepterar realismens våta trasa så återstår det att hitta på något annat för att fixa till kommunikationerna. Personligen är jag lockad av tanken på expansionen av "den fjärde storstadsregionen", enkannerligen Linköping. Linköping växer som tusan och folk börjar så sakteliga dra sig mot Åtvidaberg. Åtvidaberg förbättrar vägen, och andra kommunikationer, för dessa pendlare. På sikt kommer folk att snegla på Överum där ett hus i dag kostar runt halvmiljonen. Problemet är att vägen mellan Överum och Åtvidaberg är urusel. Fixar man till den sträckan kommer kommunen att få inflyttning och automatiskt bättre kommunikationer mellan Västervik och Linköping.
 
Det bästa vore alltså att i dagsläget satsa på bättre väg - därmed inte sagt att järnväg på sikt skall avfärdas, det får framtiden utvisa. Som det är just nu verkar politikerna som jobbat med detta i decennier, utan att lyckas med något, känna sig trampade på tårna för att någon "utomstående" överguvudtaget vågar ta upp diskussionen. De beter sig som de skolgårdsbullies de en gång var, vilket är bedrövligt och inte för frågan om vår remota landsändes infrastruktur framåt.

Kommentarer:

1 Peter Oleinikoff:

Bravo..rätt tänkt..som oftast..en prestigefråga

Kommentera här: