I grevens tid

Det finns många företeelser i vår omgivning som leder oss på fel väg framåt - det vet vi.

Vi människor är som bäst när vi skall bygga oss från elände till en bättre tillvaro. I nutid är återuppbyggnaden av Europa efter WW2 ett gott exempel. På imponerande kort tid lyckades man återställa ett sargat Europa till fungerande välfärdsstater.

När vi väl kommit till en nivå som faktiskt fungerar och kostnaden eller andra insatser för att göra det bättre inte är självklara divergerar alternativa vägar framåt varvid mer än ingen i en icke önskvärd riktning.

Ett gott exempel är "klimatfrågan" där några makthungriga irrhjärnor tillsammans med en stor hoper medföljare apploderade av vänsterjournalister som, förhoppningsvis, tror att dom gör gott genom att leverera vinklad nyhetsrapportering.
För att hålla medföljarhopen glad har man sedan början av 70-talet anordnat konferenser, företrädesvis på varma platser dit de flesta av den tiotusenhövdade skaran aldrig kommit för egna medel.

Deltagarna har känt att de gjort något för mänskligheten men har de verkligen det?
Vi talar närmare 50 års dillande på dyrbara sammankomster. Vad har egentligen hänt? Har tillvaron för oss blivit bättre? Har det blivit kallare/varmare?

Trodde inte det, vilket är logiskt eftersom det är ett blindspår baserat på hitte-på och en materia, klimatet, som vi inte rår över. Det kan helt enkelt inte bli något.

Men vad har då hänt?
Efter alla dessa år av mötande och kompromissande har man kommit fram till en politik som i praktiska ordalag resulterat i mål. Det fiffiga med det är att man därmed kan bortse från grundfrågan, huruvida den är rätt eller fel, och koncentrera på målen som man röstat fram.
Problemet med målfokuseringen är att det inte hänger ihop, vilket också är logiskt eftersom grundfrågan är baserad på hitte-på.

Rundgån? Politisk logik?

Låt oss bara ta två miljökvalitetsmål, av totalt 16 st, ingående i miljömålssystemet.

1. Begränsad klimatpåverkan. "Halten av växthusgaser i atmosfären ska i enlighet med FN:s ramkonvention för klimatförändringar stabiliseras på en nivå som innebär att människans påverkan på klimatsystemet inte blir farlig. Målet ska uppnås på ett sådant sätt och i en sådan takt att den biologiska mångfalden bevaras, livsmedelsproduktionen säkerställs och andra mål för hållbar utveckling inte äventyras. Sverige har tillsammans med andra länder ett ansvar för att det globala målet kan uppnås."

Hur skall det här gå till och hur hanterar vi det? Hur vet vi när vår "klimatpåverkan blir farlig"? I desperationen att nå detta mål och delta i hitte-på gemenskapen höjer vi drivmedelskatten vilket leder till kraftigt höjda fraktkostnader. ? Hur påverkar det landsbygden och livsmedelsproduktionen/råvaruproduktionen t.ex?

 

2. Ett rikt odlingslandskap. "Odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks."

Odlingslandskapet och landsbygden är självklart viktig för vår miljö. Problemet är att balkongekologerna på Södermalm vill styra över de - som rimligtvis de som äger och brukar den borde göra.

Vurmen för vargen gör att människor inte vill ha betande får, vilket i sin tur leder till igenväxta betesmarker. Höjda transport- och driftskostnader i jordbruket gör att mjölkproduktion läggs ner i rasande takt vilket även det leder till iegenväxta betesmarket.

 

Miljön omkring oss är viktig, allt för viktig för att styras av hitte-på människor och/eller balkongekologer. Tänker man bara lite bortom gardinen som skyddar från den värmande solen i höghuslägenheten borde man inse att de som bor på landsbygdsen också är en del av denna miljö - liksom de själva är en del av stadsmiljön.

Alla människor behöver incitament, i närtid och närhet, för att driva sin gärning framåt - så även landsbygdens folk.

Här är det många som jobbar till mycket låg ersättning, många gånger för traditionens eller livsstilens skull. Här är det många som lägger sin själ i att försöka bevara det som konferensdeltagarna på Bali, i Paris eller Sydafrika sakta och säkert stryper, om än omedvetet.

 

Det här är inte långsiktigt hållbart och strider mot alla miljömål som går att hitta på men så länge miljömålen är politik och så länge horder av människor lever av denna politik kommer de att bestå, till dess att landsbygden växt igen, Sörgården försvunnit och sommarveckorna på landet inte kan sysselsättas med vare sig gårdsbutik eller loppis.

 

Familjen Sörman i Västerfärnebo, Västmanland, måste stillatigande se på när bäver lägger deras skog under vatten.

Till saken hör att skog som dränks går samma öde till mötes som vi gör, när vi dränks. Den dör.

Det är stora värden som står på spel rent ekonomiskt men även känslomässigt. Jag känner inte familjen Sörman men det kan vara så att skogen varit, och skötts, inom familjen i generationer. Att då inte få skydda sin skog på grund av okunniga, empatilösa och ovilliga balkongekologer är rent ut sagt för djävligt.

Det här är ett litet exempel som skapar alienation och olust hos landsbygdsbefolkningen. I tid och längd kommer vi naturligtvis inte att acceptera dylik behandling. Då tar vi saken i egna händer och, som i det här fallet, avlägsnar problemet innan det kommit till byråkraternas kännedom.

Då mina vänner - som Lövén säger när han vill ha med oss på något konstigt sossejippo -  har vi ett problem.

Då har vi tagit steget över tröskeln till laglöshet!

 

Så jobba på ni - tänker ni efter kanske ni inser att det "hållbara samhället" är under avveckling.