I grevens tid

Jag mulnar till på det här med målsättningar. Vi överöses av mål vilket exemplifieras av mål i viltförvaltningen och den mycket mer ofattande klimatfrågan.

Det är klart att vi måste sätta upp mål men inte mycket mer komplicerat än att det uppfyller följande definition: 

 

 

Om inte terrängen stämmer överens med kartan - så är det kartan som gäller.

Så möttes vi, relativt nyblivna rekryter, av en liten kaxig rultig fanjunkare som skulle förklara markstridens grunder. Än i dag är det ingen av oss som varken förstod vad han menade eller om det skulle tolkas som allvar eller skämt.

 Låt mig för pedagogikens skull använda uttalandet som grund i den verklighet vi ser omkring oss i dag och som alla har sett i alla tider, låt vara under varierande omständigheter. Jag går från det lilla till det stora.

Älgjakten har jag skrivit om förut. Med risk för upprepning summeras det här lite förenklat. 

Längst ut i skogarna ger Länsstyrelsen licens för att skjuta älg till en eller eller flera markägare som samlats i ett ”licensområde”. Ett licensområde består av människor med bössa som de kan hantera på ett stycke mark där de har rätt att fälla vilt. Förutom att skjuta älg vårdar de sitt vilt och rapporterar vad som finns på marken så gott det går genom att samla de in tecken i form av skit, avätna ungtallar, legor, observationer vid jakt och lite annat. 

Licensområdena i sin tur samlas i ett ”älgskötelområde” som beslutar hur många älgar, baserat på observationer om ålder och kön, som får/skall skjutas av respektive licensområde. Älgskötselområdet beslutar också om en skötselplan där man än en gång säger hur många ålders- och könsfördelade älgar som skall skjutas över flera år framöver. Nu börjar det likna ryska femårsplaner så här lägger lägger man i en piska från myndighetens sida (Länsstyrelsen) genom att avskjutningen i förhållande till planen måste hålla sig inom plus/minus 10% - annars….

Skötselområdena samlas ihop i ett ”älgförvaltningsområde” som granskar och följer upp älgskötselområdenas planer. 

Förvaltningsområdena lyder under Länsstyrelsens ”Viltvårdsdelegation” som består av människor med intressen långt utanför jakten för att på så vis upprätthålla någon sorts demokrati.

Men funkar det? 

Tänk er längst ut i ena änden där gubben står med bössan och gedigen kunskap om det vilda just på hans mark samtidigt som den andra änden, 20-30 mil bort, bemannats av en byråkrat, gärna yngre, som helst inte lämnar sin varma arbetsplats och sin dator. Likt viskleken eller lapparna på ett kolhuvud finns det en uppenbar risk att planen kommer att avvika från verkligheten.

Vad händer om gubben upptäcker att älgarna försvunnit av känd eller okänd anledning? Länsstyrelsen har ju planen i sin hand och jägaren verkligheten. Vad gör man när viltstammarna fluktuerar, som de alltid gör?

I början av en nedgång när avvikelserna är små kan man rapportera en icke skjuten älg som skjuten och betala fällavgift bara för att slippa krångel, för planens skull. När alla älgar försvunnit (eller riskerar bli rödlistade som det är nu) blir det lite gurgel mellan dem som sitter med planerna och tvingar jägarna med bössan att skjuta för att uppfylla planerna. Jägarna slits mellan att skjuta på riktigt eller att betala onödigt mycket för det som verkligen fälls.

Om planen är kartan och verkligheten är marken där älgarna är, eller inte är - då är det planen som gäller!

 

Nästa exempel är ”klimatfrågorna” som hanteras i stort som smått. Allt ifrån integrerade korkar på petflaskor via kossors rapande till megalomanprojekt som sägs leda till ett ”bättre” klimat, vad nu det är.

 Tar vi det från början är det så att väder/klimat alltid varit ett vapen i maktens händer för att hålla befolkningen på mattan. Jag ser framför mig en dansande, fjäderklädd individ från ospecificerad amerikansk ursprungsbefolkning (tänk vad enkelt det hade varit om man fått skriva ”indian”) dansande för att framkalla eller stoppa regnet. Vederbörande ansågs ha krafter långt utöver vanliga dödliga människor som fogade sig efter det som sades, eller tolkades som resultatet av seansen.

I något mer modern tid gjorde prästerna det samma. De hotade med missväxt, missfall översvämning och annat tidsanpassat elände för att tvinga församlingsmedlemmarna till kyrkan. Gärna med lite pengar i hand.

Under andra halvan av nittonhundratalet har vädret, eller klimatet som det lite vanvördigt kallas, åter igen tagits till heder som vapen för att uppnå ädlare mål. Det började lite trevande men ganska snart växte det till sig för att fram emot våra dagar behandlas i snart sagt var och varannan nyhetssändning och vilken tidning som helst - om de nu finns i ett i ett tidningsstånd nära dig. 

Parallellt har byråkratin malt på i linje med en av deras passion, utöver makt, att göra planer. Planerna baseras på förutsägelser som framförs av mer eller mindre trovärdiga personer, jämför med ovan beskriven väderman i amerikanska mellanvästern långt innan vi vita kom dit. Eller, lite mer opersonligt, datorer vars hårddiskar snurrar och blinkar i en en tyst datorhall långt från ära och redlighet som spottar ur sig prognoser från en ”klimatmodell”.

Till slut formuleras det planer en masse. För att inte säga alla överenskommelser som sluts på såväl EU-nivå som global nivå, gärna inramat av ett gigantiskt halleluljamöte som av  en händelse lokaliserats till en behaglig ort med palmer, paraplydrinkar och varmt vatten. Uppslutningen blir bättre då. Och det är inte få som deltar, vid årets möte, COP29 i Baku, var det cirka 5.000 röstberättigade delegater med en svans om 10 gånger fler. Ett gigantiskt ”Almedalen” således dit ingen kommit med cykel eller segelbåt.

 Överenskommelserna blir till ”avtal” som blir till planer som förväntas bli uppfyllda. Det här med planer är viktigt och det formuleras lite olika men de innehåller alltid ett årtal så långt fram att det inte går att överblicka. Planer råkar inte sällan ut för verklighetens irrvägar vilket gör att dessa bägge enheter måste separeras till förmån för planen som på så vis kan få en något längre hållbarhet. Vad gäller väder/klimat kan käpparna i hjulen sättas av geografiska omständigheter som på grund av okänd fysik inte följer planerna, eller ekonomi som kan utgöra en besvärande omständighet och sist men inte minst mänskliga aktiviteter (t.ex. krig) som kullkastar vilken skönmålad framtid som helst.

Under tiden verkligheten sakta mal på i sin egen riktning kommer tiotusentals byråkrater förklara planens förträfflighet, om inte annat för sin egen överlevnad. 

Ju närmare slutdatum närmar sig desto mindre är sannolikheten att kartan (planen) var riktig men den kommer länge att ha betraktats som verkligheten. Jämför gärna hanteringen av elbilar.

 Men nu är vi i verkligheten. Ut med er och njut av den!

 

Länk till O-N: