I grevens tid

Vindkraften åkte äntligen på ett bakslag

Sedan sist har Mark och Miljööverdomstolen beslutat att det kommunala vetot mot vindkraft var lagligt trots att kommunen ändrat sig i senaste laget. Exploatören, Norska Statkraft, känner sig svikna - stackarna.

 

Beslutet blottar projektet likt toppen på isberget som rispat hål i sin skuta, röksvampen som äntligen brustit eller  det maskangripna äpplet som visar sitt rätta jag i fruktkorgen.

 

I södra Västerviks kommun mot Oskarshamnsgränsen har boende kämpat mot politik, byråkrati och juridik i åravis för att, i kortversionen, rädda sina liv. 

Jag är fascinerad av den här frågan, mest för att något så dumt kan få så stort fäste i politiken som det fått. Jag har brottats med frågan i 10-15 år och inte kommit fram till annat än att det är Mammon och kollektiv förblindelse som ligger bakom. Möjligtvis även ett kryddmått politisk fåfänga.

 

Så, vad var det som hände? I trakterna av Tribbhult kom markägaren, Sveaskog (eventuellt några till), och Norska Statkraft för många år sedan överens om att det skulle uppföras en vindkraftsindustri. Projektet presenterades säkerligen i form av ”samråd” (läs envägskommunikation) där det framställdes som en universallösning på såväl ”klimatfrågan” som vår framtida energiförsörjning. Skulle någon mot förmodan haft kritiska frågor så avfärdades dessa på ett överslätande sätt. Så går det alltid till.

Politiken hade inga invändningar. De kanske rent av kände lite stolthet i att det även i vår kommun fanns stora internationella ”aktörer” (en floskel de gärna använder) som ville investera stora pengar. Det skulle ge arbete och framtida intäkter intalade de sig.

 

Men, så hände något ingen förväntat sig. De kringboende som förväntades bo i och kring industriområdet vaknade till liv. De satte sig in i hur deras tillvaro skulle te sig vad gäller buller, blinkande ljus, förstörd natur och stora plastnedfall från de upp mot mot 80 meter lång och 20 ton tunga vingarna, skulle betyda för den miljö de köpt, ärvt eller på annat sätt fått förtroendet att förvalta för framtida generationer. Den miljö där deras bopålar och framtidsdrömmar mejslats fram för dem själva och sina barn. Ju mer de rotade desto mer växte insikten om vansinnet och därmed beslutsamheten och nödvändigheten att stoppa det hela.

 

Politiken stod handfallen. De hade inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att folk skulle protestera mot något så fint, framtidsinriktat och lönsamt projekt som detta. De hade suttit med huvudet i busken, eller garderoben för att uttrycka det milt.

Hur som helst lyckades de med mycket svett, nattarbete och hjälp från andra i motsvarande situation att få politiken att ändra sitt veto från ett ja till ett nej. Under galgen. Det nalkades ett val där ingen vill se dummare ut än vanligt så det blev slutligen ett nej. Ett nej som nu avgjorts till ett oåterkalleligt nej vilket innebär att vinkraftsindustrin Tribbhult aldrig kommer att uppföras.

 

Men de andra två då, Lebo och Lervik? Nja, där hade projektet hunnit gå så långt att det inte var möjligt att ändra sig av juridiska skäl. De är nu under uppförande.

Jag rekommenderar alla och envar att förlägga en svamptur i de omgivningar där det nu anläggs vägar, planer kring verken, betongfundament och ledningsgravar. Det är ingen rolig syn. Så som varande så gammal att lillasyster var skogsmulle och jag själv varit skogsägare/skogsbrukare i över trettio år löper mitt innandöme amok av förtvivlan när jag ser denna totala våldtäkt på naturen! Krig som får vi rapporter om dagligen förstör - det vet vi, men denna medvetna förvandling går inte att förstå när man ser den. Dessutom lika onödig som ett krig.

 

I veckan publicerade Västervikstidningen en insändare skriven av en drabbad boende, mamma och markägare. Hennes tankar kretsar runt familjens framtid vad gäller ständigt blinkande ljus, skuggor, och buller man inte kan värja sig emot. En malande oro vad gäller värdet på deras fastighet kom i dager då banken rekommenderade dem att inte lånefinansiera ljuddämpande fönster eftersom värdet på fastigheten antagligen inte skulle komma att tåla ytterligare belåning. 

Hela deras investering har gått om intet. Amorteringar blev inget ”sparande” utan pengar i soptunnan.

 

Nu återstår bara att se hur det går. Kommunen är tillsynsmyndighet och skall ta hand om bulleröverträdelser vilket är en grannlaga uppgift som de förhoppningsvis, om än icke troligt, kommer att ta på största allvar.

Kombinationen ansiktslösa markägare (skogsbolagen, Sveaskog, Svenska Kyrkan m.fl), en internationell storfinans och fjäskande politiker som varken bryr sig om sina medborgare eller miljön omkring dem är något av det sämsta som har drabbat Svensk landsbygd i modern tid.

 

Det skall även bli intressant att se hur det kommer att gå för de markägare som trots allt har fötterna i den mark de äger - men sällan bor på - som upplåtits för en hyfsad slant kan man anta.

Hur kul är det att möta de kringboende nu inder anläggningsfasen eller när industrin väl kommit i gång?

Blir det staty på bytorget för framåtanda och räddande av bygden eller blir det stupstocken som dammas av?

Hur glada blir arvingarna och hur mår de den dagen marken skall ”återställas”?

Den som lever får se.