Oskarshamns Nytt 1/9 -24
UPA eller MPA?
I spåren av penningtvättskandalen är det näst intill omöjligt att undvika alla inblandades personliga ansvar. Det var naturligtvis inte bara den tvålfagre och sparkade VDn och dennes efterträdare och åtalade VDn som kände till detta.
Sådant här kan inte genomföras utan att många blir involverade. Det är trots allt ”någon” som rent fysiskt sätter upp konton, beordrar överföringar och tar emot samtal från ryska oligarker.
Den som är längst ut i kedjan skulle kunna liknas vid den som som får slutordet ”viskleken”. När ”alla” säger samma sak, eller snarare tror att man gör så, blir det som bekant fel vilket kan vara roligt i leken men katastrofalt i det verkliga livet. Det är därför vi alla utsatts för experimentet.
Som en följd av detta inträder frågan om individens ansvar.
Är det rimligt att utkräva ansvar av en ”bankslusk”?
Är det rimligt att utkräva ansvar av en kommunal tjänsteman?
Är det rimligt att utkräva ansvar av en menig som avrättade fångar under andra världskriget?
Är det rimligt att utkräva ansvar av en sekreterare som var med i administrationen av Tyskarnas massutrotning?
Svaret på fråga 1 är kanske, fråga 2 att tjänstemannaansvaret avskaffats och de sista två frågorna att det verkar så om de fortfarande är vid liv 80 år efter världskrigets slut och omvärlden vill hålla hemskheterna vid liv.
Av detta kan man sluta sig till att det här med ”ansvar” är ett ”running target” som man säger på utrikiska. Rena lagbrott, typ fortkörning och gå mot ”röd gubbe”, straffar sig i nära anslutning till det inträffade. Deltagande i större skeenden som man väl får kalla Swedbanks penningvätt eller ett krig verkar mera vara upp till eftervärlden att tolka och fritt använda.
Vill segrarmakten visa på hemskheter genomförda av den slagne fienden så gör man det till varje pris vare sig det egentliga skälet är att dölja egna tillkortakommanden eller gjuta kraft och mod i den egna befolkningen.
Vill ”samhället” tvätta byken i en rutten och korrupt organisation så gör man det om man har något att vinna, annars inte.
En enskild individ som levt i tron att hen kommit undan med något kan mycket väl ställas till svars för gärningar genomförda i tjänsten eller privatlivet - rätt eller fel. Jämför med soldaten eller Me Too - rörelsen.
Tillämpat i mer vardagsliga händelser kan vi ta vår dåvarande statsministers tal om ”öppna hjärtan”. Då, när talet hölls, var det många bland publiken på Gotland och klappade och hyllade. Nu, när det allt oftare dyker upp i debatten, är det näst intill ingen som vågar stå för dessa hyllningar. Statsministern tog förvisso sitt ansvar efter förlusten i efterkommande val men finns det någon annan att klandra? Personligen tror jag inte att han suttit och plitat ihop talet på hotellrummet kvällen innan utan det var snarare ett resultat av mången ”strateg” och ”kommunikatör” som jamsat med i tidens anda.
Eller varför inte en annan aktuell fråga - kriminaliteten. Vem tar ansvar för den situationen i en vidare mening än att pladdra ”naivitet”? Självklart finns det många som sett vad som lurar runt hörnet men inte sagt något och de med kurage som vågat lyfta frågan har skändligen blivit nedtryckta.
Det är svårt att dra några slutsatser utöver vad som skrivits och sagts under hela mänsklighetens historia. Vi är ett flockdjur.
Det svåra är inte att ha egna åsikter, det har alla.
Det svåra är att att stå upp för dem och ta konsekvenserna av det.
UPA - Utan Personligt Ansvar
MPA - Med Personligt Ansvar
Ut och njut av sommarens sista skälvningar! Nu stundar min favoritårstid - hösten.