I grevens tid

Vi är ute och reser…

… hustrun och jag - vilket är underbart!

Förutom det faktum att många hävdar att vi gör så allt som oftast så skänker det kraft i själen att ge sig i väg om bara för att uppleva något litet annorlunda.

Många av er skulle säkert säga att det inte är mycket att orda om. Jag hyser doc den motsatta uppfattningen. 

Nyckeln till upplevelser är att se sig omkring. Tänker man så, kommer man långt.

Jag brukar ofta fråga ”stadsbor” - vad ser du här? - när vi är ute i skogen. Förvånansvärt ofta säger de ”inget särskilt”. Betänk då att vi pratar om människor so reser jorden runt  för att ”uppleva” vilket får mig att undra vad de upplever där om de inte ser något hemma.

 

Nåväl, vi har gett oss ut på Europatur av olika skäl. Fram till i morron, då vi lämnar Alperna för nordöstra Frankrike, har vi färdats i bil genom Danmark, Tyskland och delar av Österrike.

 

Jag gjorde den turen för nästan exakt 47 år sedan, 1977. Jag stannade i södra Tyskland ett år på uppmaning av min far som var lite missnöjd med mina prestationer.

Med tanke på allt vad hemskheter ett oändligt antal ”Prussiluskor” hotar oss med, satt jag och tänkte mycket på vad som här hänt här under de 47 åren, eller 32 år efter det att andra världskriget äntligen tog slut.

Autobahn var lika fin då som nu. Jodå visst har man breddat lite och tankstoppen, är lite finare men bränslet är det samma. Folk körde som galningar redan då i bilar som höll god standard, möjligtvis förutom bränsleförbrukningen.

Städerna var återuppbyggda, låt vara med mycket ekonomiskt stöd som det skall det vara efter ett krig.

Människor verkade happy - men det borde ju funnits rätt många, i 60-årsåldern, som upplevt och deltagit i hemskheterna, vilket naturligtvis ingen pratade om.

 

Att åka söder ut så  här års är en underbar upplevelse. Från att lämna Uknadalen i snöglopp möter man våren i eskalerande tempo redan efter det att färjan lagt till i Puttgarden. En sådan resa i rasande tempo är ingen större naturupplevelse frånsett den tilltagande grönskan och intensivare jordbruk - om man inte ser något. 

Jag tänkte nämna några punkter etsar sig kvar i minnet.

Det första jag inte missar är ”Gedänknis Bergen Belsen” skrivet på en lite oansenlig skylt i norra Tyskland som fanns där redan för 47 år sedan. En gång åkte jag faktiskt dit för att mötas av ett museum med beskrivningar och bilder på det som förevarit. I övrigt ser man bara grundstenar och minnsesskyltar ute i naturen. Men stämningen, kanske självsuggererad, var hemsk! Tänk vad många själar som ryckts från jordelivet allt för tidigt!

Lite längre fram på resan står ett jakttorn som ”alltid” stått där - vilket gladde mig.

 

Vad som inte finns kvar är den militära närvaron. Tyskland delades upp i fyra zoner efter kriget mellan USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Den sist nämnda var inte att tänka på (Östtyskland) förrän Öst- och Västtyskland enades (oktober 1990). Närvaron i de andra zonerna var märkbara med långa kolonner och militära fordon på rastplatser mm. Zonerna är återlämnade och man ser mycket lite militära aktiviteter. 

Hur blir det med ett allt argsintare Ryssland/EU/Nato om ytterligare 30 år vet vi.

 

Den mest påtagliga landskapsförändringen är ett oändligt antal vindkraftverk. Tyskland med Angela Merkel lade som bekant ner planerbar energiproduktion i samband med Tsunamin och därmed skadegörelsen av kärnkraftverket Fukushima i Japan. En katastrof är som en skänk från ovan, om man kan hantera den. Merkel tog den som intäkt för att ”ställa om” energiproduktionen genom att successivt stänga ner kärn- och kolkraft till sol och vind.

Förutom att det har förändrat det vackra landskapet till det sämre så har det haft negativ inverkan  på såväl pris som tillgänglighet av el.

 

Det finns mycket tid att tänka när man färdas. Nu fortsätter vi in i Frankrike för att korsa Tyskland på diagonalen med möjligt slut och överfärd i Polska Pommern (Hinterpommern). Det blir en tripp på mindre vägar, där det antagligen finns massor vi inte sett eller ens visste fanns.

Det blir spännande. 

Vi hörs efter påsk!