I grevens tid

Man kan inte vända ryggen till….

Snart inträffar tvåårsdagen av pensioneringen, eller åtminstone dagen som för många är efterlängtad efter ett långt yrkesliv.

Det började med insikten att vår årsgrupp, i pensionssammanhang kallad ”57:orna”, blev lurade på en ansenlig del av surt förvärvade inkomster. Efter påtryckningar och diskussioner sägs det att vi skall ”kompenseras”, oklart hur och när. Det framställs som en gåva, vänlighet eller ynnest att vi skall få tillbaka våra rättmätiga pengar. Det blir nog en tummetott som vanligt.

Väckarklockan om värdet efter yrkeslivet började ringa påtagligt. 

Det känns säkert väldigt skönt för många att inte behöva gå till jobbet men efter ett tag blir det lite som det där man säger om att pinka i byxan - varmt och skönt ett tag. 

Bedrägeriförsöket från statens sida bör bli ett uppvaknande, liksom alla andra som vill åt våra pengar. Är det inte gängkriminella som ringer från nåt land långt åt helsicke bort för att lura till sig lösenordet till Bank-id:et så är det krångliga appar eller verksamheter som vägrar ta emot kontanter.

 

Inget är som det varit längre - eller kanske bara som det var för längre sen

Då, när vi arbetade och var aktiva, kunde man påverka tillvaron i stort som smått. En del mer, en del mindre förvisso men platsen på jobbet, i politiken, föreningen eller vad det nu var fanns där. 

Plötsligt försvinner mycket av detta. Sakta och säkert tynar det bort, någon annan tar över och skall göra det vi gjorde så bra fast bättre.

Jag kommer ihåg när jag tog över efter min pappa och presenterade en välmanglad idé om hur saker och ting skulle kunna göras. Inte sällan var det tvärt emot hur han hade gjort.

Han tittade på mig, lite klurigt och sade:

• Så där gjorde alltid din farfar, men visst - det går nog bra. Gör så!

 

Det går runt, det vet vi. Först efter ett hyfsat långt liv förstår man innebörden.

Dagligen ser vi exempel som kan vara såväl lustiga som tragiska. 

Modet är ett. Ungdomarna går runt i utsvängda byxor, tröjor i orange och magen bar - precis som på 70- 80-talen. Det var fult redan då, men stolta är dom precis som vi var.

 

Vädret är ett annat. Det har alltid varierat. Vissa år blir torrår, andra blöta och ruskiga. Vårt minne är sanslöst dåligt vad gäller det här vilket gör oss till lättmanipulerade fån i makthavarnas händer. Kyrkan gjorde det när de hade en stor del av makten. Nu är det skrupelfria, alternativt okunniga, politiker, som spelar ut samma kort om än ”ståndortsanpassat” till rådande demografi.

Det biter inte på ungdomen att säga:

 Ja, ja - det kanske är varmt nu, men det vänder.

 

I det något större har vi mycket tragiska företeelser som ter sig likt ett eko från fordom men som ingen, eller åtminstone alldeles för få, törs vädra några åsikter om.

Tänk på allt det vansinne som följts av mantrat med den ”gröna omställningen” och som öppnat våra plånböcker i en omfattning som inte skådats tidigare. 

Häromdagen lät ett gigantiskt batteritillverkningsföretag meddela att det inte blir någon fabrik i Borlänge och att utvecklingen i övrigt kanske inte blir riktigt som planerat heller. Någon dag senare lät en kund till sagda företag meddela att de drar tillbaka en order om 22 miljarder! 

Sug på det - 22miljarder i förlorad order, från en kund!

 

Det finns fler projekt i Norrland, bland annat några som skall tillverka så kallat ”fossilfritt stål” där stålet i slutänden är det samma men vägen dit skiljer sig något i det att syret i malmen är tänkt att tas bort med vätgas i stället för kol eller naturgas. 

Problemet är bara att ingen vet exakt hur vätgasen skall produceras mer än att det kommer gå åt offantliga mängder el - lika mycket som förbrukas i hela Finland, sägs det. Ingen vet heller exakt hur den elen skall produceras.

Historien är fylld av megalomaniska projekt men de här tar nog priset. De ekar fiaskobetonade stål och gruvprojekt från 70- 80 talen - då när vi lallade runt i utsvängda byxor och orange skjorta med stora kragar.

 

Vi hoppar över det där  riktigt, riktigt, stora med krig och elände inte allt för långt ifrån oss.

 

I går var det nära - nära att Portugal åkte ur EM i fotboll. Ronaldo grät och Europa darrade av spänning men det ordnade sig till slut.

Det gör det nog med allt annat också även om det understundom blir lite motigt!

 

Helt plötsligt känns det skönt att vara pensionär och titta på när ungdomarna gör allt det där bättre, som vi gjorde så bra. Det är nog lika bra att vända ryggen till.

 

Ha nu en riktigt trevlig fortsättning på sommaren!