I grevens tid

Nu är det vår…

Vilket är underbart!

Snödropparna visar pliktskyldigt upp sig vid husväggen så snart de första solstrålarna visar sig. 

Krokusen kommer upp i den varmaste delen av gräsmattan, om man är begåvad med en sådan. 

 

Ljuset - ljuset - är tillbaka! Det gläder mig mest av allt! Bara för en månad sedan inträffade dagen då det är ljust klockan 17. Den dagen är näst intill en högtidsdag som jag ser fram emot allt sedan mörkret lägger sig över oss i början av december. 

 

Vi skall skatta oss lyckliga som lever på den del av jorden där vi kan njuta av klimatets skiftningar. 

För en del kommer det som en överraskning, år efter år. 

För andra är det ett ”vapen” som kan användas för att uppnå syften, av vad slag det vara må.

 

Just för stunden är det snösmältning med allt vad det innebär i form av vattendränkt landskap som ”färgvarnas” i ett glättigt morgonsoffeprogram ackompanjerat av nån fånig ”expert”. 

År efter år framställs dessa årstidsbundna företeelser som något plötsligt, oförutsett och skadligt - gärna med en försåtligt hint åt klimatförändringshållet.

 

Blir det för djävligt så som snöstoppet i Skåne, skogsbränderna i Västmanland eller översvämningen av Uknadalen blir de ansvariga lite rädda om sitt eget skinn och föreslår åtgärder för att det ”inte skall hända igen”.

Men snälla! Det som hände - hände igen. Det har alltid brunnit, snöat och översvämmat! Det går inte att göra något åt naturkrafterna - allra minst om man sitter bakom en dator på ett varmt kontor.

 

Vad som än görs är aldrig en överbyråkratisering lösningen.

 

Det var inte snön i sig som var problemet när många stackars bilister blev stående i snödrivorna. Det var delvis byråkratiska hinder såsom vem som hade rätt att klippa upp mitträcket, beställa bandvagnar eller kalla in snöröjningsresurser. Det var det käbblet som fördoldes i snörök.

 

Det var inte branden i sig som var problemet när 12.000 hektar skogsmark i Västmanland gick om intet (2018). Även där satt byråkratin käppar i hjulen när ingen ville beordra ut sin brandkår då branden uppstod i skärningen mellan flera Kommuner. I väntan på det käbblet spred sig branden med nu känt resultat.

 

Det är inte vattnet i sig som sätter käppar i hjulen för tåget mellan Västervik och Linköping. Banverket, läs byråkratin, säger att det skall lösa sig inom några dagar och att man har kontakt med vattenhållaren (kraftverksansvarig) i Storsjön när man vet att så inte är fallet. 

Det är just fallet som är problemet. Det är en stor yta, liten nivåskillnad med ett smalt utlopp som är problemet. När dalen fylls så fylls den och det är inte så mycket att göra åt. Det har varit känt så länge det bott människor i trakten.

 När järnvägen anlades under 70-talet (1800 alltså) var det lika dant men med skillnaden att tåget gick om än stånkandes i vatten.

 

Passa på och ge er ut i våren. Har ni tillfälle och möjlighet så rekommenderar jag en tur i Uknadalen där det sjuder av liv i det översvämmade landskapet.